Min första arbetsdag på sju år

Idag är det min första arbetsdag på sju år. Jag mjukstartar. Åren av sjukdom och åren av tillfrisknande har kommit med en gåva, en rytm skräddarsydd för mig. Jag lunkar fram. Fortare än en cykel utan växlar färdas jag aldrig. Faktum är att jag inte kan stressa längre. Inte ens skynda mig. Skulle jag dumt nog försöka så är det som om jag har en inbyggd säkerhetsmekanism i mig själv som bara tvärnitar. Det är jag tacksam för.

Jag har valt att friskförklara mig just på en fredag och återgå till mitt arbete denna veckodag av ett alldeles speciellt skäl. Det är så det började i januari 2009 när jag avgav mitt första löfte till Gud. Jag lovade Gud att vi skulle ses varje fredag för att meditera, samtala och skriva ihop. Resultatet av det löftet blev mina två första böcker: för Guds skull och tid att lyssna. Båda sammanställde och publicerade jag själv på Vulkan 2012. Här kan du se böckerna.

Det är Sötnosen och Anden som nu får ärva våra fredagar. Redan för ett par år sedan började jag teckna en tilltänkt bok med namnet Sötnosen & Anden läser Psaltaren. Men jag kom bara till psalm 29 av 150 sedan tappade jag lusten. Så idag på min första arbetsdag ber jag följarna på Instagram och Facebook och Sötbloggen att hjälpa mig ro detta bokprojekt i hamn. Jag behöver uppmuntran och glada rop. Jag behöver vänliga ord i kommentarsfälten. Jag behöver att mitt arbete tas emot och uppskattas. Det ger mig lust och vilja att fullfölja. Det är för svårt att ensam vara sin främste supporter. Jag behöver att andra också vill att denna bok blir till. Det är omöjligt att lyckas på egen hand.

Under de år då jag inte arbetat har skapandet hjälpt mig att vara närvarande med det friska i mig själv. Att skriva, teckna och måla är som vitaminer för min själ. Jag har behövt det för att inte helt förlora all känsla av mening, värde och självförtroende. Min medicin har bestått av mycket vila, samtal med en präst och en vän, naturen, kyrkan med sin nattvard, bön och meditation. När jag kunnat hjälpa till i kyrkan eller på något annat sätt, har jag gjort det för att så pröva och se hur mycket jag klarar av. För att känna mig mindre ensam i min situation har jag bloggat och gjort Youtube-klipp. Det har varit min terapi.

Det tog nästan fem årtionden att tömma ut all min livskraft. Att det tar sju år att bli en ny människa är därför inte alls konstigt. Om jag förut var som en bil med en tank på 70 liter, så är jag idag mer som en elcykel där Guds ande är själva batteriet. En utmattning förändrar en människa i grunden. Men i min sjukdom fick Gud sitt stora genombrott i mitt liv. Mitt lidande blir därmed till din välsignelsen. Det ligger något mycket vackert i det. Något stort och mystiskt. Sötnosen och Anden fann jag där på bottnen i mig själv.

Idag är jag frisk. Jag känner mig som en ny människa. Jag längtar efter att arbeta igen. Inte på det sätt jag gjorde förut. Det var inte hållbart. Inte under press och stress, för det punkterar däcken direkt. Jag har inte råd med några omvägar med tanke på att jag är 55 år och färdas antingen till fots eller på min cykel. Jag måste arbeta effektivt och målmedvetet för att bli självförsörjande igen. Jag måste ta skäligt betalt. För jag står utanför alla samhällets skyddsnät. Jag kände mig tvungen att ta det beslutet för att överleva. Jag var i så dåligt skick att jag inte kunde leva upp till de krav på motprestationer som samhället krävde för att jag skulle få den hjälp jag behövde. Så illa däran var jag.

Med hjälp av andra människors kärlek och omsorg om mig har jag haft en plats att bo på, mat att äta och kläder på min kropp. Av mig själv har jag intjänat obetydliga summor under dessa år.

Långsamt och varsamt kommer jag att bygga upp mitt arbetsliv igen. Grunden är en helt annan. Kärlek. Från Gud, till mig själv och till mina medmänniskor. Jag ser ljust på framtiden. Jag känner hopp. Jag tror att allt detta är helt i linje med vad Gud vill för mig och för oss. Sötnosen & Andens nya bok börjar vi skriva ihop idag. Min konstutställning Kärt barn har många namn visas den 16-30 april i min hemförsamling, Strandkyrkan i Bunkeflostrand. Ett tredje steg känner jag till. Om det berättar jag när det är dags.

Kram,

Marie