Jag log för mig själv när jag denna morgon läste ett inlägg av en präst på Instagram. Finns det två av mig? tänkte jag. I nästa ögonblick förstod jag något om mig själv som människa som hon redan visste om sig själv. Något jag tydligen förnekat. Något jag har skämts för. Något jag varit rädd för. Men som faktiskt förklarar min stora och uthålliga kärlek för bloggandet.
Så sätt dig ner. Håll i bordskanten. Se till att du inte faller av stolen. Här kommer min bekännelse:
Jag tycker om att predika.
(Om du hellre vill fortsätta att lyssna istället för att läsa, klicka HÄR!)
Igår på min sena kvällspromenad insåg jag att jag hade gjort Gud mindre än han är. Mindre kärleksfull. Mindre stark. Mindre omsorgsfull. Mindre intresserad av mig och det jag envisas med att kalla det världsliga. Då skämdes jag.
Tidigare på dagen hade jag slagit upp evangeliet på måfå. Så som jag en gång i tiden drog ett änglakort ur en kortlek, med en förväntan om någon form av ledning eller svar. Jag bar nämligen på en känsloklump i magen som jag ogärna ville ha kvar.
Evangeliet enligt Markus, stod där på sidan jag slog upp i min Bibel. Så jag började läsa Markusevangeliet från sin början.
Den första insikten var denna. Jag har aldrig läst någon av de fyra evangelierna från början till slut, men det är något jag vill och har velat göra länge. Det är smart att göra så, tänkte jag, att läsa sig igenom ett av evangelierna. Då får jag en övergripande blick av Jesu liv.
Nästa insikt fick mig att le. Markusevangeliet startar hos Johannes Döpare och redan i andra stycket är vi vid Jesu dop. Den gångna söndagens tema i kyrkan var just Jesu dop. Och för mig början veckan med söndagen. Så tummen upp. Vi är synkade. Tack för det budskapet. I see you, Jesus!
Men det fanns mycket mer att hämta för mig.
Min bibel har fantastiska bilder av konstnären Rembrandt. Uppslaget framför mig har delar av Markusevangeliets första kapitel på vänster sida och en tavla av Kristi omskärelse på den andra sidan. Därefter följer ytterligare elva sidor med bilder på kristna motiv innan evangelietexten återkommer.
I måndags började jag måla tavlor igen. Med de ögonen tittade jag nu på de gamla mästerverken som var avbildade. Och jag såg en gemensam nämnare i dem alla. Rembrandt använder sig av kontraster. Endast en liten bit av bilden är upplyst. Resten ligger i mörker. Så styr han min blick dit han vill. Tack för den nya konstnärliga insikten! Den tar jag med mig framöver i mitt målande.
Jag fortsatte läsa det första kapitlet i väntan på att Lina skulle komma hem. I det sista stycket möter jag det jag hoppades på, en ledning, ett bönesvar. Men i en minst sagt oväntad förpackning. Vrede. Jesu vrede. Kanske var det just den stora kontrasten som vrede är till hans annars så milda hjärta som fick mig att haja till. Om Jesus blir vred finns det ett skäl till det. Kärlekens vrede existerar, men den är sällsynt förekommande. Så här stod det i Markusevangeliet 1:40-42.
En spetälsk kom till honom och föll på knä och bad: »Vill du, så kan du göra mig ren.« Jesus greps av vrede, sträckte ut handen och tog på honom och sade: »Jag vill. Bli ren!« Och genast försvann spetälskan, och han blev ren.
Jag har inte spetälska, men den sjuke mannen och jag hade fram till igår något gemensamt. Vi tvivlade på Guds goda vilja för oss. Mannen visste att Jesus kunde göra honom frisk. Men han var inte säker på att Jesus ville göra det.
Jag vet att Gud kan göra det omöjliga möjligt, men det finns områden jag tvivlat på att han bryr sig om, saker jag tänkt att han inte vill hjälpa mig med - för att det är för värdsligt (det ordet ska läggas undan från mitt ordförråd).
Det var den nerven bibelversen träffade igår. Så innan Jesus hann bli vred på mig sade jag snabbt: Var inte arg på mig, Jesus. Förlåt mig istället för att jag tvivlat på Guds goda vilja för mig. Jag vill tro på Guds goda vilja i alla lägen, i alla situationer, också de jag kallar för värdsliga.
Många timmar senare, vid kvällspromenaden som jag nämnde tidigare, välde skammen fram. Jag skämdes för vad jag hade tänkt om Gud, att jag hade gjort Gud mindre kärleksfull än han är. Mindre intresserad och involverad i människans värdsliga tillvaro. Och jag sade till Jesus: Men om ni inte bryr er om värdsliga problem, varför skulle du då göra dig besväret att komma hit?
I närvaron av Jesus ställer jag ofta bra frågor. Sanningen har en vana av att vara upplysande.
Dottern och jag kom att ha ett långt och djupt samtal som varade till midnatt när jag var tillbaka från kvällspromenaden. Vi talade om knutarna vi bär inombords, de problem i vår vardag vi inte lyckats hitta lösningarna till. Jag delade med henne om vad jag funnit i Jesu vrede och skammen jag hade känt när jag insåg att jag hade förminskat Guds kärlek och omsorg om mig. Jag förklarade att det flera gånger i mitt liv har funnits sådant jag inte lyckats lösa på egen hand, hur länge jag än försökt och hur många olika lösningar jag än provat på. Det är i de stunderna jag bett Jesus vara min räddning, lösningen på mitt problem. Men hur det sedan löst sig är svårt att beskriva för det sker oftast först på ett inre osynligt plan och därefter i en subtil yttre process. För det är som om problemet bestod av många små invecklade trådar som blivit till ett helt rörigt nystan. Tråd för tråd benar Jesus upp, med min tillåtelse och min medhjälp. Som i det du just läst här på bloggen. Guds spår och ledtrådar finns överallt om jag bara är öppen för dem och applicerar dem.
Är detta en predikan? På wikipedia står det: Predikan (latin praedicare 'utropa') eller förkunnelse är de tal och anföranden som religiösa lärare håller för att utlägga innehållet i sin tro och vinna anslutning till denna, samt uppmuntra till ett liv i enlighet med den.
Religiös lärare vågar jag inte kalla mig. Men ...
Vill jag vinna människor till Gud? Ja, absolut.
Vill jag uppmuntra till ett liv i Jesu spår? Yes box!
Vill jag att ni följer mig? Ja, på bloggen, FB eller Instagram. Jag är inte Messias. Bara hans medhjälpare. Gå inte i mina fotspår, utan i Jesus.
Visste ni att jag 2014 sökte till ALT, Akademi för Ledarskap och Teologi, på Hyllie folkhögskola. Jag kallades till intervjun men de ansåg att jag inte var tillräckligt församlingsförankrad och att min tro inte var kristen nog (min formulering).
"Utbildningen är en fyraårig teologisk ledarutbildning som riktar sig till dig som vill tränas att arbeta som pastor, församlingsledare eller missionsarbetare. ALT fyraåriga program är en samverkan mellan nio folkhögskolor och Örebro Teologiska Högskola."
Visst är det märkligt? Om jag hade fått ett ja till en plats på skolan då hade jag idag varit utbildad för det arbete jag gör och därmed garanterat haft lön för det. Deras nej till mig har nämligen inte hindrat mig från ett fortsatt ja från mig till Guds kallelse. Jag är en sorts församlingsledare och har varit sedan 2012 när jag startade Själaglad. Jag leder människor mot Gud. Det har jag alltid gjort.
Sedan 2013 har jag pekat mot Svenska kyrkan, genom att leva mitt ledarskap (lead by example), dvs genom att göra det jag önskar att andra också gjorde. Ett ledarskap som bygger på handling, snarare än ord. Idag försöker jag leda människor mot Jesus - genom min konst, mina böcker, min blogg och Sötnosen.
Ibland tror de skriftlärda att de redan vet allt. De kristna ledarna på den skolan igenkände inte Anden i mig. De såg inte elden som brann i mig. De såg inte det levande vattnet i mig. De upptäckte inte de vita fjädrarna som föll ur mitt hjärta. Men jag vet att Gud behöver att jag är just som jag är och att jag gör just det jag gör. Jag vet att Gud behöver min hjälp att skapa sitt rike, en ny himmel och en ny jord. Och jag vet att Jesus vet att "lärda och kloka" ofta ställer sig i vägen för de som är som ett barn i sin tro (det är jag). Bibeln är full av sådana exempel.
"Rota min ekonomi i dig, Jesus."
Det var min bön och min önskan när kvällspromenaden igår nådde sitt slut.
"Jag tycker om att predika", är den tanke som idag har avslöjat sig för mig. Tänk om detta är vad Gud väntat på och längtat efter. Att få göra mig till sin förkunnare och rota en hållbar ekonomi i just det arbetet - att predika.
Tanken är svindlande. Jag svajar över möjligheten. Det är som att stå på toppen av Guds berg och blicka ut över världen. Att därifrån tala till människor vars ansikten jag kanske aldrig får se, och till de ofödda liven som ännu vilar hos Gud, men som en dag är här på jorden när jag har återvänt hem till Gud.
Det känns ovant. Men på något märkligt sätt också som en Guds verklighet. En som vill manifestera sig och ta min kropp i anspråk. Med darrig röst svarar jag:
Amen (må så ske). Halleluja (prisa Gud). Hosianna (hjälp oss).
Jag vill predika Guds kärlek och nåd. Jag vill peka på Jesus som ansiktet för den kärleken och nåden. Jag vill förkunna Jesu liv som vägen där den kärleken och nåden tas emot och sedan delas ut till andra.
När vi inser Guds vilja och kallelse för oss, tror jag att det liksom för mig, kommer med både bävan och upprymdhet. En del av mig blir smått skräckslagen och en annan sida av mig jublar "Äntligen!".
Jag gissar att det är därför Gud så ofta börjar med att säga: "Var inte rädd!" Gud känner människan. Både hennes mänskliga natur och hennes gudomliga väsen. När Gud kallar oss blir de båda sidorna fullt synliga. Kontrasterna förtydligar de stora skillnaderna mellan vår instinktiva rädslofyllda mänskliga natur och vårt intuitiva kärleksfulla gudomliga väsen. Precis som Rembrandt så vackert lyckats fånga i sina tavlor. Ljuset finns hos Gud. Mörkret finns hos människorna.
Guds kärlek har som syfte att befria människan. Guds kärlek bygger på vår fria vilja. Gud är ingen diktator. Vi människor är inte hans marionetter. Jag har rätt att säga nej när Gud kallar mig. Guds kärlek upphör inte med mitt nej, den består ändå. Jag kommer ganska troligt att få frågan igen (Vill du hjälpa mig sprida min kärlek?) men kanske då i en annan form och för ett annat uppdrag som passar den aktuella tiden och min livssituation. Gud använder det vi har, inte det vi saknar. Det vi saknar är hans plats att fylla upp.
Så jag säger ja till att predika om det nu är vad Gud vill. Jag kan ju ha visserligen ha missförstått. Men oftast talar Gud inte i gåtor utan i klarspråk. Det är vi människor som övertolkar.
Jag börjar uppdraget redan nu. Här på bloggen med min egen bekännelse och all denna text.
Men vad hände med mannen som hade spetälska och blev ren? Jesus skickade bort honom med en sträng förmaning: »Säg ingenting till någon, men gå och visa upp dig för prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem.« Men mannen gick därifrån och började tala vitt och brett om saken, så att Jesus inte längre kunde visa sig i någon stad utan stannade ute i ödemarken. Och det kom folk till honom från alla håll.
Kanske är jag lika olydig som den mannen när jag nu talar vitt och brett om Jesus. Jag ska offra något, säger Jesus, för han bryter inte med det gamla förbundet, han fullbordar det. Helga allt förstfött åt mig, står det i Andra moseboken. Check på den. Jag slogs med min exmake i åtta månader för att vår förstfödda skulle döpas i Svenska kyrkan. Nu är hon trettio år. Ikväll ska hon och jag gå på mässa och därefter spela in nästa veckas avsnitt av På middag med Gud. Ibland strider jag tydligen för något som hör framtiden till.
Jag hoppas att vad som skedde då med den spetälske mannen också sker nu. Att det kommer folk till Jesus från alla håll efter min lilla bloggpredikan.
Min uppmaning: Gå till din närmsta församling. Gör det inte svårare än det är. Du lever där du lever av en anledning. Sätt dig i kyrkorummet och säg: Hej Jesus, jag är här nu. Har du lust att prata en stund med mig? Eller gå på en gudstjänst och lär känna Jesu liv och hans person. Övertolka inte. Bara säga ja till att inleda en vänskap med Gud. Förvänta dig en kärlek du inte visste fanns.
För de som kanske i hemlighet önskar att jag ska bryta mig ur kyrkan för att starta en egen form av kristen tro och församling, för att så slippa konfronteras med kyrkans historia och ofullkomlighet. Till er vill jag vänligt men bestämt säga, något sådant kommer inte att ske.
Jesus var jude och han upphävde inte det gamla förbundet judarna hade med Gud. Jesus förnekade inte sin och sina föräldrars judiska religion och historia. Kyrkan är inte människors påfund, utan Jesu vilja för sina lärjungar, att de ska ha ett hem där hans liv delas och efterlevs. Evangeliet vilar på dessa första apostlar och lärjungar. Kyrkan är förvaltare av Jesu evangelium. Oavsett vad vi människor tycker och tänker om hur det förvaltarskapet sköts.
De flesta som försöker sig på att bryta sig loss ur det kristna trädet och förneka dess judiska rötter har en tendens att sluta som en sekt där ledaren inbillar sig att hen är Messias. Det har kostat många människoliv och satt djupa andliga spår hos människor. Och jag väl medveten om att detta skett och sker också inom kyrkan. Få saker smärtat mig så mycket som just det.
Risken för andligt högmod finns hos alla människor och i synnerhet hos varje andlig ledare. Mig inkluderad. Vi/de finns också inom kyrkan. Men inom kyrkan finns även de människor och förordningar som vill förhindra allt sådant som vilseleder och skadar sökande/gudslängtande människor, även om det inte alltid lyckas. Men de visa och erfarna kan oftast genomskåda högmodet och hjälpa ledaren till besinning.
Jag vill inte frilansa som kristen. Jag kan inte förvalta flera tusen år av Guds historia och Guds möten med människor. Jag vill hjälpa människor till tro på Gud. Jag vill vara kyrkans medhjälpare i någon form. Jag behöver alla de andra kristna med sina nådegåvor från Gud för att min tro inte ska stagnera och börja kretsa kring mig själv. Jag behöver de med stor erfarenhet av Gud, Stinissen till exempel, som kan vara vägledare åt mig. Jag behöver bidra med vad Gud nedlagt i mig. Jag tror på kyrkans gemenskap.
Det har tagit fyra timmar att skriva denna "predikan". Jag har tagit en paus där jag duschade. Fyra timmar av närvaro med Gud. Fyra timmar av fokus på Jesus. Fyra timmar där jag också sökt efter fakta kring Bibelns texter. Det är inte bara kroppen som är ren. Själen känner också sig renad. Och ute regnar det. Nu behöver jag vila och gå ut med hundarna. Sedan ska jag läsa in min predikan, för alla som hellre lyssnar än läser.
Vad är skillnaden mellan att vittna, vilket jag gjort i många år, och att predika? Det ska fundera på till nästa veckas förkunnelse.
Pax (frid och fred på latin)
/Marie
PS! Jag googlade lite fakta. Markusevangeliet är det kortaste av de fyra evangelierna. Det är tydligen skrivet för romarna och har inte så många referenser till Gamla Testamentet. "Berättelsen rör sig snabbt framåt likt ett actiondrama", står det på en sida.
Det består av endast 16 kapitel. Markus, som var lärjunge till Petrus och senare medarbetare till Paulus, är troligen författaren till detta evangelium. Det är det äldsta av de fyra evangelierna, skrivet någon gång mellan år 64 och 80 efter Kristus. Språket är enkelt och Markus beskriver ofta människors känslor.
Kunde jag ha slagit upp en mer passande sida i Bibeln? Verkligen inte. Detta evangelium är ju perfekt att börja med om jag vill läsa ett från början till slut och få en första samlad bild av Jesu liv. Just nu är den bilden väldigt fragmenterad. Skönt att samla ihop alla bitar.
Så vill du läsa ett evangelium från pärm till pärm kan jag tipsa om Markusevangeliet.
Ps2! En dag vill jag hålla en predikan utifrån Sötnosens illustrationer, i en kyrka någonstans.