JAG VET HANS AVSIKT FÖR MIG

VÄLGÅNG, INTE OLYCKA, EN FRAMTID OCH ETT HOPP

Unge

Lärunge

Lärjunge

LÄRJUNGE

När jag gick i gymnasiet fanns det inga utbildningar med lärlingsplatser, än mindre kunde man bli lärjunge. I gengäld visste jag inte vid den tiden att det var vad Gud en dag skulle kalla mig till. Jag hade faktiskt ingen aning om att Gud fanns överallt omkring mig och i mig. Vad jag däremot alltid haft inom mig är kärlek och en våldsam längtan efter att vara älskad, sedd och utvald - att tillhöra någon. Och att få älska hängivet utan rädsla för att bli sårad, bortvald och övergiven.

Jag växte upp till en bestämd, passionerad, argumenterande, kreativ, ifrågasättande, handlingskraftig och driven kvinna. Jag såg till att jag fick som och vad jag ville. Det var nog tur att Gud hade nedlagt både generositet, kärlek och moderlighet i mig, annars hade jag lätt kunnat bli en odräglig person.

Jag litade inte på någon mer än mig själv men jag kände mig väldigt ensam innerst inne. Min yta var hård och mitt hjärta var blödigt. Min kropp var eldig och mitt sinne självständigt. Min blick var skarp, mina öron spetsiga och tungan vass. Jag var en hård nöt att knäcka när tiden var inne för mitt uppvaknande till Gud och hans vilja för mig. Det var inte utan motstånd jag lät mig ledas mot Jesus. Jag sprattlade emot rejält, vände och vred på sanningen så att den skulle passa mig och mitt sätt att se på tillvaron.

I efterhand kan jag se att Gud fanns i mitt liv redan när jag var bebis och stod där i min spjälsäng och ville bli upplyft och älskad (av Honom). Gud fanns där djupt inom mig i min egen upplysta glänta som jag lämnade redan som liten flicka. Gud fanns nere i min livmoder innan jag klev in i puberteten. I mitt hjärtas jord hade han nedlagt sin avbild, en vägkarta som ledde hem och vägledaren, Anden själv - Hjälparen och Tröstaren, Sanningens ande.

I hela mitt liv har jag varit rastlös, på väg någonstans, utan att förstå att jag drevs av en enorm hemlängtan. Jag vandrade så långt bort från Gud att jag var på väg att förlora mig själv. Det var då jag började min pilgrimsvandring hem igen. 

 

Det har gått tjugo år sedan Gud sände mig sin ängel Gabriel. Jag fick då smak för den himmelska kärleken som förvandlar allt. För tolv år sedan påbörjade jag min omvändelse, utvandringen ur världen och slaveriet jag upplever där. Jag har gjort en resa över okänt hav och genom en öken så outhärdligt svår.

Det tar tid att lägga av sig självtillräckligheten, lögnerna, sorgen, skulden och skammen. Det gör ont att frigöra sig från bekvämligheten och egoismen. Det är krävande att släppa taget om allt jag trodde att jag behövde. Det tar emot att dö ifrån det gamla tankesättet och den egocentrerade livsstilen. Det gör ont att inse sanningen om sig själv och att överlåta allt till Gud. Det är svårt att börja lita på vad andra erfarit, vad Bibeln berättar, vad hjärtat och kroppen vet är sant och äkta. Det finns en Andens natt och en Sinnenas natt när själen ska renas och upprättas. Kampen mellan mörker och ljus är en verklighet på personlig nivå. 

 

För att bli vän med tystnaden och avskildheten, för att vara närvarande i nuet och acceptera det som det är, krävs disciplin, tålamod, praktik och uthållighet. Att skapa nya vanor för tankar, ord och handlingar är påfrestande. För att kunna leva i Jesu efterföljd måste jag öppna mig för att ta emot vad jag behöver från både Gud och människor och låta mig ledas genom döden mot den nya födseln som barnaskapet i Gud erbjuder.

 

Jag lever idag som en lärjunge i tillit till Guds ord och löften. Varje ny dag tar jag emot ur Hans händer. Jag tjänar efter förmåga och förstånd. Mitt liv är enkelt här på landet. Ensamt skulle många säga. Fattigt skulle andra kalla det. Rikt på Gud och stillhet är det. Jag älskar mina barn. Jag älskar mina vänner. Jag älskar min familj. Jag älskar Gud. Och jag vet att jag är älskad just för den jag är. 

Livet som lärjunge är inte enkelt. Det finns ingen lön att hämta för min tro. Det finns inga löften om världslig framgång och rikedom. Inte heller befrias jag från lidande och förluster. Vad jag kan räkna med är gudomlig trygghet, mening och kärlek. Kanske är det därför så få väljer att vandra denna väg. 

 

Svårast av allt har det varit, och är fortfarande, att möta smärtan och sorgen i vad min längtansfulla sårbara själ får utså och hur det påverkar mig som kvinna. Jag har varit nära döden alltför många gånger. Mött så mycket förnekelse och lögner i andra människor att jag trott att det var mig det var fel på. Både män och kvinnor har blåst ut det ljus Gud satt i mig när sanningen blivit alltför obekväm. Skuld har kastats på mig. Skam har jag fått bära som inte var min. Allt för att den andre skulle kunna behålla den bild av sig själv som han eller hon stod ut med att möta. Det har brutit ned mig att stå kvar och försöka kommunicera att jag inte kommit för att leta fel utan för att låta sanningen utveckla sig och leda relationen framåt.

Jag har funnit att det inte finns någon gemenskap som är en helt fredad plats för mig som har en så öppen och sårbar personlighet. Inte familjen, inte samhället, inte kyrkan, inte systerskapet, inte vänskapen eller äktenskapet med en man. Den enda hundra procent trygga plats där jag inte kan fara illa och sanningen alltid är ledstjärnan, är platsen i mig själv där Gud lever och verkar. Jag låter mig inspireras av andra människor, vägledas av de som vandrat dit jag är på väg, jag lyssnar av lär av andra. Men jag vet idag att när jag är kvar i Kristus, då är Kristus kvar i mig. Och jag har aldrig velat strid utan alltid försoning. Alltid satt kärleken före allt annat. Relationen till Gud är det jag utgår ifrån. Och om jag ingenting döljer för honom och inte blundar för vad jag ser hos mig själv i mötet med Honom och med andra, då har jag en ganska god chans att leva i kärleken och göra Guds vilja. 

Jag har lärt mig den alltför hårda vägen att vad människor säger sig vilja och vad de är villiga att göra är ofta långt ifrån detsamma. Jag har insett att den som inte vågar vara sårbar och intim har något att dölja. Jag har sett att de människor som vill göra allt för allt och alla, sällan gör vad de behöver göra i sig själv. Och jag vet idag att min kropp är ett instrument som oftast uppfattar det sjuka, destruktiva, mörka eller onda i en gemenskap, en person, en situation, långt innan min hjärna hunnit uppfatta och sätta ord på det. Och ju mer jag lyssnar till själen desto snabbare enas kropp och själ och vad sanningen är i det jag uppfattar. 

Jag vittnar därför gärna om min egen andliga utveckling som ett sätt för andra att förstå vad som sker i dem själva. Andras vittnesbörd har varit och är det främsta hjälpmedlet på min egen resa med Gud. Min främste mänsklige andlige vägledare är karmeliten Wilfrid Stinissen. Genom hans böcker får jag det stöd jag behöver för att urskilja och gå framåt. Jag lutar mig mot Bibelns ord och jag lyssnar efter den helige andes vägledning. Min kropp och själ är idag förenad med kyrkoårets ordning och därför finns numera en rytm i min vardag som gör att jag kan vara avslappnad och öppen. Det leder till att jag utan ansträngning kan producera väldigt mycket när jag skriver, ritar och målar. 

KONTAKTA MIG

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now