JAG VET HANS AVSIKT FÖR MIG

VÄLGÅNG, INTE OLYCKA, EN FRAMTID OCH ETT HOPP

Unge

Lärunge

Lärjunge

LÄRJUNGE

När jag gick i gymnasiet fanns det inga utbildningar med lärlingsplatser, än mindre kunde man bli lärjunge. I gengäld visste jag inte vid den tiden att det var vad Gud en dag skulle kalla mig till. Jag hade faktiskt ingen aning om att Gud fanns (överallt och i mig). Vad jag däremot alltid haft inom mig är kärlek och en våldsam längtan efter att vara älskad, sedd och utvald - att tillhöra någon.

​

Jag växte upp till en bestämd, passionerad, argumenterande, kreativ, ifrågasättande, handlingskraftig och driven kvinna. Jag såg till att jag fick som och vad jag ville. Det var nog tur att Gud hade nedlagt både generositet, kärlek och moderlighet i mig, annars hade jag kunnat bli en odräglig person. Jag litade inte på någon mer än mig själv men jag kände mig väldigt ensam innerst inne. Min yta var hård och mitt hjärta var blödigt. Min kropp var eldig och mitt sinne självständigt. Min blick var skarp, mina öron spetsiga och tungan vass. Jag var en hård nöt att knäcka när tiden var inne för mitt uppvaknande till Gud och hans vilja för mig. Det var inte utan motstånd jag lät mig ledas mot Jesus. Jag sprattlade emot rejält, vände och vred på sanningen så att den skulle passa mig och mitt sätt att se på tillvaron, Gud och mig själv.

​

I efterhand kan jag se att Gud fanns i mitt liv redan när jag var bebis och stod där i min spjälsäng och ville bli upplyft (av Honom). Gud fanns där djupt inom mig i min egen upplysta glänta som jag lämnade redan som liten flicka. Gud fanns nere i min livmoder innan jag klev in i puberteten. I mitt hjärtas jord hade han nedlagt sin avbild, en vägkarta hem och Anden själv - Hjälparen och Tröstaren, Sanningens ande.

I hela mitt liv har jag varit rastlös, på väg någonstans, utan att förstå att jag drevs av en enorm hemlängtan. Jag vandrade så långt bort från Gud att jag var på väg att förlora mig själv. Det var då jag började min pilgrimsvandring hem igen. 

Det har gått tjugo år sedan Gud sände mig sin ängel Gabriel. Jag fick då smak för kärleken, den villkorslösa gudomliga som förvandlar allt. För tolv år sedan påbörjade jag min omvändelse, utvandringen ur världen, resan över havet och genom öknen, bort från lögnerna, hem till Eden.

Det tar tid att lägga av sig självtillräckligheten. Det gör ont att frigöra sig från bekvämligheten. Det är krävande att släppa taget om allt jag trodde att jag behövde. Det tar emot att dö ifrån det gamla tankesättet och den egocentrerade livsstilen. Det tar emot att överlåta allt till Gud och börja lita på vad andra erfarit, vad Bibeln berättar, vad hjärtat och kroppen vet är sant och äkta.

För att bli vän med tystnaden och avskildheten, för att vara närvarande i nuet och acceptera det som det är, krävs disciplin, tålamod, praktik och uthållighet. Att skapa nya vanor för tankar, ord och handlingar är påfrestande. För att kunna leva i Jesu efterföljd måste jag öppna mig för att ta emot vad jag behöver från både Gud och människor och låta mig ledas genom döden mot den nya födseln som ett Guds barn.

Jag lever idag som en lärjunge i tillit till Guds ord och löften. Varje ny dag tar jag emot ur Hans händer. Jag tjänar efter förmåga och förstånd. Mitt liv är enkelt här på landet. Ensamt skulle många säga. Fattigt skulle andra kalla det. Rikt på Gud och stillhet är det. Jag älskar mina barn. Jag älskar mina vänner. Jag älskar min familj. Jag älskar Gud. Och jag vet att jag är älskad just för den jag är.