#10 Kvinnorna vid floden

På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia.(Apg 16:13-14a)


Tavla nr 10 i Marie Ek Lipanovskas konstprojekt "Guds kvinnor"

Lydia mötte vi i förra tavlan. Kvinnorna vid floden har inga namn. Men vi vet att de fanns där, att de samlades för att be tillsammans vid sabbaten. Vi vet det för att Lydia har en betydande roll för den kristna historien. Det är så det fungerar när vi skriver historia. Någon är framträdande och genom den människan blir andra också synliga.


De har samma färger, Lydia och Kvinnorna vid floden. Vi människor färgas av varandra när vi möts regelbundet. På gott och ont är det så.

Lydia handlade med purpurtyger. Purpur är ett rött färgämne som utvinns ur purpursnäckor främst kring Medelhavet. Med purpur menar vi rödvioletta färger. (Källa: wikipedia)


I kyrkans liturgi är violett eller lila botens och ångerns färg. Den symboliserar förberedelse och syns därför under advent i väntan på julen och under fastan i väntan på påsken. (Källa: Svenska kyrkan) Många är vi kvinnor som måste komma inför Gud och säga: "Förlåt mig Gud för att jag såg mig själv genom männens ögon. I din blick är jag någon annan och i din kärlek blir jag till."


När jag lyssnar till kvinnorna vid floden hör jag samma böner och samma berättelser som jag en gång gjorde i bokprojekten med kvinnor som jag drev. De är tidlösa dessa våra kvinnoberättelser. Jag hör historier av barnlöshet och av barnafödslar. Historier om övergrepp och misshandel och historier av vänskap och helande. Historier om fattigdom och utsatthet, om sjukdom och maktlöshet. Historier om saknad, längtan, förälskelse och hopp. Historier kring den egna kroppen och drömmarna som gick i kras. Historier som hållits hemliga och sår som är infekterade.

Kvinnorna vid floden är vårt kollektiva kvinnliga arv där alla är ättlingar till Eva. De är våra okända släktingar, våra farmödrar och mormödrar och våra mödrar. Kvinnorna vid floden är alla deras kvinnliga vänner som den nedtecknade historien aldrig berättade något om. Trots att de flesta av dem var vardagshjältar. För kvinnor har i alla tider klumpats ihop av de som fått skriva vår mänskliga historia. Vi har inte fått äga vår egen person och identitet. Vi har varit männens ägodelar. Också när vi varit framstående har vi blandats ihop, såsom Maria från Magdala ofta sagts vara densamma som Maria från Betania, trots att de uppenbarligen kommer från olika byar.


Lydia och kvinnorna vid floden har fått mig att tänka mycket på mitt och Andrea Hylens arbete med kvinnorna i Heal My Voice och Heal My Voice Sweden. Vi samlades regelbundet för att mötas i sanningen om våra liv och sätta ord på den. Några var judar, andra var kristna, en del drog åt det buddistiska hållet, andra talade om det gudomliga i andra termer. Vi trodde alla på en högre kraft oavsett vad vi kallade den. Den gemensamma nämnaren var en längtan efter att sätta ord på sanningen hur vacker eller ful den än var. Hur upplyftande eller obekväm den än blev. Än idag inser jag hur unikt det var och är, att söka sanningen och försöka leva i den.


Vi lever i en tid då de flesta människor döljer sig bakom välputsade sociala fasader. Där allt ska vara glatt, lätt och som ett drömliv taget ur en roman med lyckligt slut. Alla vet att det är på låtsas, ändå spelar de flesta med.

När vi nu har möjlighet att låta sanningen träda fram genom internet och sociala medier, då väljer de flesta att låta bli. Vi kan inte längre säga att det är segrarna som skriver historia och att de därmed suddar ut spåren av alla oss andra. Vi kan inte skylla på männen. Nu är vi alla själv ansvariga för de lögner vi upprätthåller och sprider.


Jag saknar ett eget hem. Jag saknar lön för mitt arbete. Jag saknar en livskamrat. De senaste dagarna har jag känt mig otroligt rotlös. Men idag inser jag vad jag vill vara rotad i. Det är inte en fysisk plats. Inte i vad jag gör och ger och äger. Inte i gemenskapen med andra. Jag vill vara rotad i sanningen. Om jag har ett hem eller är hemlös, om jag är rik eller fattig, om jag är ensam eller har en partner, det spelar ingen roll. Det väsentliga är att jag är rotad i sanningen, lever i och av den och delar den med andra.


Jag växte upp med en alkoholiserad pappa och därmed blev alla vi andra sjuka i medberoende. Rötterna i missbruk och medberoende är förnekelse, rädsla och självbedrägeri.

Jag har varit med i flera olika andliga gemenskaper, och jag har sett att förnekelse, rädsla och självbedrägeri tycks lika utbrett där som det var under min uppväxt i min icke religiösa familj.

Jag har förstått att man kan vara kristen sedan barnsben utan att vara rotad i sanningen. Jag har sett det på frukten. Frukten är oärlighet inför sig själv och om sig själv, inför andra och om andra.


När jag mötte Andrea Hylen i september 2010 var hon som Lydia och jag som en av kvinnorna vid floden. När jag 2011 tog hennes arbete till Sverige blev jag som Lydia och kvinnorna i mina bokprojekt som de vid floden. Före Andrea fanns en annan kvinna som inspirerat henne. Jag har inspirerat kvinnor efter mig. För det är som Jesus säger: Sanningen skall göra er fria.


Floden för mig är livet. Mitt, ditt, de före oss och de efter oss. Det strömmar fram, det står inte still, det färdas mot havet, det vill framåt. Att samlas vid floden är att vara närvarande med livet som det är, att be för livet och dela det med andra.


Kvinnor ger inte upp. De fortsätter att kämpa, för sina liv, för sina barn, för att bli fria. De gör det på ett sätt jag aldrig mött hos någon man. Kanske för att vi kvinnor föds in i ett underläge och därför på olika sätt måste kämpa för våra liv och att få vara allt det vi är.


Att investera i en kvinna är att investera i en familj och en hel by. Det vet vi alla, ändå investerar vi kvinnor oftare i män istället för i varandra. Men den man som aldrig älskat sin mor. Den man som aldrig älskat sin syster. Den man som aldrig älskat sin dotter. Den man som aldrig älskat sin hustru. Såsom han älskar sig själv. Han har aldrig älskat och vet därför inte vad sanning är.


En kvinna förnekar inte sin far, även om han förnekar henne. En kvinna överger inte sin bror, även om han vänder henne ryggen. En kvinna älskar inte sina döttrar mer än sina söner. En kvinna slutar aldrig längta efter mannens kärlek, även om han sviker henne. Att göra något av detta vore för kvinnan att förneka sig själv och livets flod som strömmar genom henne. Därför vilar mänsklighetens framtid i kvinnornas ja till Gud. Det har den gjort sedan den unga flickan Maria sade ja till att ge liv åt kärleken och Gud visade vem han sätter sin tilltro till.


Alla kvinnor i detta konstprojekt är som små eller stora Marior. I någon form har de sagt ja till Gud. Deras ja är likt en våg som böljar fram på livets flod. Det är den rörelse vi kvinnor känner av. I kölvattnet av dessa kvinnor blir mina tavlor till och jag som kvinna tar ny gestalt. Nya trådar växer fram i mötet med Guds kvinnor och jag rotar mig allt djupare i sanningen.


Marie

 

Kvinnorna vid floden är tavla nr 10 i mitt konstprojekt "Guds kvinnor".

Akryl på duk

60 x 60 x 4 cm


Vill du vara med och sponsra detta icke vinstdrivande projekt tar jag tacksamt emot din gåva via swish till 0703624260 eller via paypal: paypal.me/MarieEkLipanovska


10 views0 comments

Recent Posts

See All

Marie Ek Lipanovska