• Marie Ek Lipanovska

Adam och Eva

Jag vandrade i trädgården och beundrade några sommarblommor och lyssnade på humlorna som sög nektar. Jag kände gräset under mina fötter och hade både hunden och katten alldeles intill mig. Jag njöt av den växlande molnigheten och den behagliga temperaturen som gjorde att jag kunde gå runt i bara bikini. Jag gladdes åt vinden som skapade de ljuvliga ljudet i sädesfälten och blåste bort en del streck. Jag var inställd på tacksamhet för livet, mitt och naturens, för min kropp som bär mig i kärlek, för att jag har ett hem, barn, släkt och vänner. Men ändå ... sade jag till Gud som var närvarande där i allt. "Jag känner mig som Adam här i naturen och sköter om växterna och djuren . Det är inte bra för mig att vara ensam." Ett ögonblick senare kom grannen hem från sitt jobb och hans blotta närvaro fick min kropp att slappna av där jag stod vid blommorna och humlorna i bikini och solhatt. En djup känsla av tacksamhet drog genom mig för att grannen finns där och delar min trädgård.




När jag gick in i köket sade jag till Gud. "Han är inte min man. Men jag vill gärna ha en egen. Jag mår bra av det, att vara människa ihop med en man."


Nyss satt jag och åt två korvar med bröd utan senap och ketchup, så vill jag ha dem. Då satt jag och blickade ut över rågen som vajade och tänkte att skriva och tala är det som skänker mitt liv mening. Det gör mig till människa. Jag existerar. När jag tystnar är det som om jag tynar bort. Jag upphör att bli till. Jag bara är. Jag avstannar. Jag vävs inte samman med livet utanför.

När jag skriver både är jag, gör jag och blir till. Detta behöver jag omfamna om mig själv. Att skriva är detsamma som att leva för mig. Att skriva är att väva samman Guds liv med mitt liv och vårt liv med livet här på vår jord. Jag älskar det, att väva livets väv. Att binda samman oss. Att se hur alla bidrar med sitt eget unika mönster.


Jag älskar att tala, att sätta ord med hjälp av ljud. Också då väver jag samman oss med varandra. Jag lyssnar medan jag skriver och talar utan att jag noterar det. Det bara är så det är. Orden strömmar fram ur närvaron med det som är.


När jag tecknar är det som om jag skissar upp Guds planer för mig. Det är som att få ta del av Guds ritning över vem jag är. Det är roligt och det ger mig ett djup. Men efter en stund behöver jag upp och ut mot livet. Knyta band med Skapelsens liv. Låta ritningen av mig bli till människa och Guds plan bli till handling. Annars löses jag upp och slutar existera i livet som människa. Jag finns till men jag föds inte in i tiden som livet ger mig.


Det är inte bra att jag är ensam. I likhet med Adam vårdar jag livet i skapelsen och sätter ord på essensen av det jag är närvarande med. Men mina ögon behöver blicka in i ett par andra ögon. Mina öron lyssna till den andres röst. Min mun kyssa hans läppar. Min kropp omfamnas av hans kropp. Mina bröst omslutas av hans läppar. Mitt sköte omsluta hans lem. Min hand vila i hans hand. Mina ben vandra sida vid sida med hans. Också kroppen är skapad för att väva samman sitt liv med Gud och en annan människas liv. Av kärleken kan vi tillsammans väva en guldkant runt den vardag som utgör stommen i det vi kallar vårt mänskliga liv.


Kram