• Marie Ek Lipanovska

Åh lala vilken hetta

Trettio grader varmt. Jag tillbringar mestadels av dagen i skuggan, men passar på att använda värmen och tvättar därför mina soffklädslar som torkar ganska snabbt. Det är inte mycket vind i trädgården idag. Det är svalare inomhus. Och jag tycker jag dricker och kissar i ett kör.


Jag noterar att i denna värme blir huvudet alldeles segt. Det går knappt att tänka klar. Allting går i slow motion. Det blir väldigt tydligt varför människor vid Medelhavet är som de är. Det är värmen. Utan tvekan.

Jag lägger också märke till att det inte går att äta som förut. Fil, sallad, bruschetta. Det blir enkel mat. Och sent på kvällen märks det för det är jag fortfarande hungrig. Likaså vill kroppen ha både mer salt mat och mer sött. Kan det vara rent fysiologiskt? Är det därför just mer salt och sött är vanligt i varmare länder? Eller är det bara jag som inbillar mig?


Min mamma fyller nittio år idag. Hon är frisk som en nötkärna. Det ligger i hennes gener. Många av hennes sex syskon har blivit över nittio år. Imorgon ska vi ha kalas. Jag bävar för värmen. Jag orkar knappt med mitt eget och kattens sällskap i denna hettan. Hur ska jag orka med 20 personer i åldrarna några veckor upp till 90, i en liten instängd trädgård?

Det är absolut inget fel på min familj. En gång i tiden älskade jag stora kalas och fester. Vi var 130 personer på mitt bröllop. Men det gör jag inte längre. Jag orkar inte med alla intryck. Min kropp blir helt överbelastad. Jag saknar det filter jag förut hade. Jag kan inte stänga ute allt som alla sänder ut i ord eller gester. Jag brukar efter dessa tillställningar krascha i säng och gråta ur mig allt som min kropp snappat upp. Jag får sitta länge och bara smeka armar, ben och mage för att jag ska bli lugn så jag kan somna. Det är inte alls behagligt. Det är hemskt. Jag hoppas en dag få tillbaka det skydd jag behöver för att kunna njuta av samvaron med andra som jag tycker om. Hur det ska gå till vet bara Gud.





Jag tycker om hur Patreon och I bönens land: ett samtal med Gud tar form. Jag uppskattar mixen av texter, och att vi då och då också besöker Sötnosen och Anden. För livet är ju mångfacetterat, inte enkelspårigt. Ett barn säger oss ibland sanningen, liksom min djupa kvinnliga längtan har visdom att skänka och min livserfarenhet har sin talan och sina funderingar. Det är vackert tycker jag, att de samexisterar och inte har en tanke på att fösa undan varandra. Jag känner hur det leder till en känsla av att vara mer hel och samlad. Det uppskattar jag verkligen hos mig själv. Alltmer genomsyras jag av kärleken och låter mig vara den jag är.


Just idag är en sådan dag då värmen öppnar bråddjupet av min kvinnliga längtan. Det är underbart att kunna visa den för Gud, att inte skjuta den ifrån mig, skämmas eller förminska den ner till en hanterbar nivå´. De dagar då kroppen känns som detta stora svalg, ett kärl som skriker efter att bli uppfyllt, då vandrar jag lugnt och stilla in i Höga Visan. Jag flyr inte in dit och kastar mig på marken vid Hans fötter. Jag går med högburet huvud medveten om att denna längtan är "brudens" längtan. Här är de inte Mästare och lärjunge, inte Herre och tjänarinna. De är man och kvinna. Jämlikar i allt. Ingenting utan varandra men allt i sin förening.

Det är själen som visar att hon kan växa sig bortom kroppen genom sin djupaste längtan. Det är som om hon dessa dagar får alla förtöjningar att brista och blir mer än jag tänker är möjligt för en människa att bli. Hon minns sin gudomlighet och vill dela sin längtan med Honom. För bara Han förstår och delar den.

Det är en livsfarlig längtan. Den är så stor att jag vill förlora mig i den andre. Ge mitt liv och låta mig formas i denna kärleksrelation. Det krävs många steg av bejakande av sin längtan för att nå hit. Jag förstår varför det är så få som går hela vägen. Det är skrämmande i början att känna sådant begär. Och vi har lärt oss att skuld- och skambelägga det eller kalla det för naivt. Men längtan läker, precis som Gud sade en gång till mig. Längtan läker relationen till Gud och vi riktar vår längtan mot Honom.


Drypande av kärlek heter dagens text på Patreon. Den tycker jag absolut att du ska läsa. Härligt levande är den. Bli gärna medlem på sidan för dryga 300 kronor/mån (plus VAT, står där. Det är lite klyddigt med utländska plattformar).

Tills något mer dyker upp är Patreon min enda inkomstkälla och just nu har jag bara en betalande medlem, så en stor hög läsare som upptäcker sidan vore toppen. Som författare vill jag ju bli läst. Det är ju mitt bidrag till världen, mina texter och illustrationer.

Jag tycker själv det är en fantastisk möjlighet för läsaren att lära känna Gud genom bibelverserna jag delar och att få se hur en mycket intim och personlig vänskap med den treenige Guden kan yttra sig. Jag tänker att det måste finnas fler människor som är intresserad av en sådan relation med Gud, inte bara jag.


Men det blir bra detta. Jag är så tacksam för vad jag nu skapar inne I bönens land ihop med Gud. Det känns gott, friskt, genuint och värdefullt. Jag kommer att stå vid detta, det har jag bestämt. Jag bygger något där på Patreon och odlar Andens frukter därinne. Jag är helt på det klara med det och därför får det växa i sin egen takt.


Kram,

Marie