• Marie Ek Lipanovska

Älska mig, Jesus

Herre, säg mig vem jag är.

Kvinna, helad i Kristus, vad innebär det?


Min röst känner jag inte igen.

"Älska mig", själens viskning,

ekar i mitt hjärta och min kropp

likt en droppe som skapar ringar på vattnet.

Inifrån och ut rör sig orden.

Som om någon slog på själens sträng och

två ord upprepas som en oändlig bön.

Samma sång, samma refräng, samma takt

i all evighet.


Älska mig. Älska mig. Älska mig.



Jag har sänkt ned skrivbordsstolen så att mina fötter vilar tungt mot golvet. Jag har rätat på ryggen och försöker hitta en avspänd ställning i mitt skrivande. Det är söndag idag och jag hoppades få vila från alla övningar, men kroppen låter mig inte.

Flera gånger om dagen tvingas jag stanna upp för att tänja, sträcka, rotera och vara med min ömma kropp. Den vänstra axeln känns något lite bättre efter flera veckors övningar. Men smärtan i högra skinkan och låret blir bara värre och värre. Jag anar att jag drabbats av piriformissyndromet. Smärtan söker mig och väcker mig om nätterna. Jag gör alla övningar på naprapatsidan flera gånger om dagen, plus att jag masserar och lite annat som är bra för mig. Annars skulle jag bli galen av frustration.


Jag har en holistisk syn på kroppen. Därför undrar jag också över de underliggande smärtorna som kroppen är språkrör för. Själ och kropp är ett, så vad handlar detta egentligen om? Visst är det så att jag suttit på tok för mycket, tränat för lite och alltför ofta sitter med korslagda ben. Men varför sitter jag så mycket och varför tränar jag inte mer?

Jag sitter ner när jag arbetar. Jag sitter ner när jag mediterar. Jag sitter ner när jag läser. Jag har suttit extremt mycket de senaste åren därför att jag återhämtat mig från en utmattning. Men i grunden bär jag alltför mycket själv och har alltför litet stöd i livet. Det är roten till det onda. Och så har det alltid varit. Det är problemet. Tyngden som brutit ned min kropp.


Jag har burit mina egna och andras svåra känslor. Jag har burit tron på mig själv och på andra. Jag har gått före och trampat upp stigar, öppnat dörrar för mig själv och andra. Jag har bjudit in och erbjudit rum för möten, samtal och växande i både ande och själ. Jag har kallat fram och kallat ut människor ur destruktiva beteenden och situationer. Jag har sammankallat och sammanställt, erbjudit och utgivit både mitt eget och andras arbete. Det har varit mitt sätt att visa kärlek, omsorg och att göra gott. Det sättet är inte längre hållbart. Det bryter ner mig.


Du är min herde, Jesus.

Till din röst lyssnar jag.

Dig tillhör jag.

Och en flock jag ännu inte känner.


Kram,

Marie