• Marie Ek Lipanovska

Amen till klimakteriet

Updated: Jul 22

Det är som en andra frigörande tonårsperiod, att ha passerat femtio. Hela jag förvandlas inifrån och ut. Klimakteriet heter det hos kvinnor. Finns det en motsvarighet bland män?


När jag var ung gick jag in i puberteten, nu går jag ut genom klimakteriet. Då var mitt resmål världen och att finna min plats i den. Det var en tid av förvirring då funderingarna blev större och mer invecklade tankebanor bredde ut sig. Känslorna var oberäkneliga. De gick upp och ned som en bergochdalbanetur. Jag var fylld av ungdomens styrka och stora förväntningar, och jag längtade efter att få vara med och göra en skillnad i den värld som väntade på min ankomst. Drömmarna var stora och tvivlen var små. Jag trodde verkligen att livet skulle servera mig det allra bästa som fanns att få. Jag var optimistisk och spirande av liv.


Samma sköte som då öppnade sig för världen för att ta emot livet och föröka det, drar sig nu samman för att långsamt gå mot ett slut. Den livskraft som Gud hade fyllt mina äggstockar med har tömts ut. Den mjölk som brösten producerade har tagit slut. Långsamt utbreder sig en öken i det prunkande landskap min kropp en gång var. Min destination är inte längre ut i världen, utan tillbaka hem till Gud. Hur många stationer jag har kvar på den resan vet jag inte, därför gäller det att glädjas åt var och en av dem. De många tankebanorna som jag en gång vandrade i har blivit allt färre med åren. Grusade förväntningar och återvändsgränder har gjort mig livserfaren, och ibland vågar jag mig på att kalla mig vis.


När jag var ung ville jag göra min egen vilja, så jag bröt upp från familjen och lämnade hemmet. Nu när jag passerat femtio, bryter jag upp och lämnar den värld som kom att bli mitt hem. Då var min vilja att passa in och bli omtyckt, att få ingå i den gemenskap som världen gav mig. Nu vill jag inte längre behaga andra. Jag vill inte göra som de vill att jag gör, bara för att bli omtyckt. Nu kan jag säga "jag vill inte" utan att behöva motivera. "Jag vill inte", räcker som svar.


Livet är inte slut runt femtio, det bara förändras lika drastiskt som vid puberteten. Jag är för gammal för att gå andras viljor till mötes och att slita som en oxe för brödfödan. Jag bryr mig inte om andras smutstvätt och skeletten i deras garderober. Tvätta och städa för var och en göra i sig själv och sina hem. Som ung var friheten en illusion för jag var fängslad av min längtan efter att passa in. Nu är friheten något jag verkligen kan välja, när andras åsikter inte längre har rösträtt. Det finns inget jag måste bevisa eller leva upp till. Jag behöver inte tvivla på mig själv, för jag är väl medveten om mina egna brister och styrkor, och varifrån jag får min kraft, nämligen Gud.


Nu handlar inte längre min sexualitet om att behaga mannen och se till så att han njuter. Jag behöver aldrig mer fejka en orgasm för att mannen inte ska känna sig misslyckad. Jag behöver inte påskynda ett slut på den torftiga kärleksstund som inte ger mig någonting mer än skavsår i underlivet och en sårig klitoris. Jag behöver aldrig mer fly in i min fantasi om hur jag önskar att älskogen ska vara medan mannen kämpar med sin egen sädesuttömning.

Idag kan jag bereda mig själv större njutning på egen hand än någon man kan erbjuda mig. Sexualiteten handlar nu om kärlek och intimitet, om att vara mig själv tillsammans med en man. Naken till både kropp och själ. Stark när jag är stark. Sårbar när jag är sårbar. Kåt när jag är kåt. Iskall när jag är iskall. Utan skam och skuld kring min egen person; hur jag ser ut, tänker och känner, och hur många män som vilat mot min ljuva kvinnokropp.

Idag ansvarar jag för att kärleksakten är njutningsfull också för mig. Jag är inte intresserad av att ge näring till en mans illusion om att han är en god älskare om han inte besvärat sig med att lära sig något om kvinnokroppen under den tid han levt. Jag har många fler erogena zoner än bröst och sköte. Faktum är att vägen till mitt hjärta är en helt annat väg och nyckeln till min vinkällare måste mannen ha funnit i sig själv; i mötet med Gud, sin kropp, sin själ och sin sexualitet.


Nu handlar inte längre arbete om att bevisa hur duktig och duglig jag är. Jag känner mig inte sedd, bekräftad och tacksam för allt oavlönat arbete och ansvar som läggs på mig. Tvärtom, det betyder att min kompetens och person inte är synlig för den andre. Jag jonglerar inte med hundra bollar i luften samtidigt för att upprätthålla lögnen om att kvinnor kan göra många saker samtidigt. En sak i taget, tack! Annars, nej tack!

Jag kan inte köpas för pengar och löften om att klättra på en vinglig karriärstege som leder till ett luftslott. Jag trivs med båda fötterna på jorden och vet att långsam når längst. Det finns ingenting jag kan bygga som inte kräver underhåll, och som en dag ofrånkomligen kommer att rasa samman. Jag har lärt mig att odla livet istället; att så, plantera, föröka, förädla och skörda. Jag lever av det jag har och delar med mig av det till de som behöver, oberoende av om de kan betala eller ej. Jag kan bara sia om framtida skördar utifrån vad jag sått, men jag styr inte över livets alla omständigheterna och just därför finns det inga garantier eller löften jag kan ge. Som Gud vill, så blir det. Med eller utan min insats.


Idag är ett förtroende som läggs i mina händer, utan att jag tillfrågats, inte längre en bekräftelse på att jag är en god person som människor har förtroende för, utan ett tecken på att den andre är gränslös och ovarsam om både sig själv och mig. Jag är inte Messias och vill inte bära på människors hemligheter när bördan är för tung för dem själv. Bara sanningen gör oss fria. Också mig. Jag är inte starkare än någon annan, inte heligare eller renare, och inte bättre på att bära det ingen annan vill gå runt med i sina liv. Jag kan inte bära människors mörker och samtidigt gå med Guds ljus. Jag kan inte lyssna till människors lögner och samtidigt gå i skola hos Jesus för att lära mig mer om sanningen.


Nu är inte min självbild längre kopplad till om jag är attraktiv för mig själv eller en man, om mina barn tycker jag är en bra mamma, om familj och vänner begriper sig på mig, om jag har ett arbete som försörjer mig, eller var jag bor och vad jag äger. Inte heller om jag är frisk eller sjuk och vad jag förmår åstadkomma under en dag. Min självbild har sitt fäste i Jesus, i hur Han ser på mig med sin trofasta kärlek, för Han vem jag innerst inne är.


Ett amen för klimakteriet!

Nu är en tid då Gud i egenskap av urbilden formar fram avbilden Han nedlagt i mig. Då Han befriar mig ur världens vassa fängslande klor och omsluter min underbara kvinnokropp med sina ömsinta krukmakarhänder. Vem vill inte låta sig förvandlas till ett vackert kärl för Gud? Vem vill inte låta livmoderns vatten förvandlas till ett gott moget vin, att bjuda nära och kära på? Vem vill inte vara kvinna när Jesus är ens man? Vem vill inte älskas av den store Älskaren? Vem vill inte älska med sin Älskade? Bara en dåre skulle säga nej till att vara kvar i världen och söka kärleken där.


Idag är jag fylld av den mogna kvinnans inre styrka. Jag vet till vem jag sätter mitt hopp, Gud (vilken överraskning). Se, till och med humorn har börjat återvända.

Jag är fortfarande full av ljuv längtan. Efter kyssar och åtrå, ömhet, närhet och salig intimitet med en man. Fy skäms på den som fråntar den kristna människan den fina närhet som finns i sexualitet, den är en gåva från Gud.

Jag längtar efter att bjuda människor på de mumsiga frukter jag odlat och skördat tillsammans med Gud. Jag är väntad och efterlängtad i himmelen, men än vill Gud se att jag vänder mitt ansikte också mot människor. Drömmarna är ännu större nu. Jag drömmer om Jesu återkomst till jorden och att kärleken breder ut sig som ett gosigt täcke och ger vila och värme åt hela Skapelsen och vår mänsklighet. Jag tvivlar ibland, men tron har växt sig stark. Livet har serverat mig det allra bästa som finns att få, jag visste bara inte om det där och då. Barndomens oskuldsfullhet, en tid för lek och lärande. Föräldraskapets glädje, att kunna skapa nytt mänskligt liv och vara med när det växer upp. Både barndomen och föräldraskapet var ett lån. De är som böcker vi lånat i ett himmelskt bibliotek. Vi kan förlänga lånet ett par gånger, men till sist måste vi lämna tillbaka böckerna. Var och en har sin lånetid. Också klimakteriet och den ljuva mogna tid som är nu, är en gåva från Gud, ett lån jag måste returnera i sinom tid. Till sist får jag läsa om det liv som rör ålderdomen. Även det kommer att innehålla både sådant jag kan förvänta mig och det helt oväntade, för sådan är Gud. Han vet att vi behöver både vila och spänning för att känna oss levande och för att hålla oss vid liv.


Jag har funnit ett hem i mig själv och Gud har flyttat in. Ursäkta att jag glömde berätta att mässorna vi förut höll var en inflyttningsfest, då kanske fler av er hade kommit.

Vi är en match made in heaven och kommer att hänga med varandra till the sweet end. Vi bor ihop i min kropp och lever sida vid sida i vårt hem här på landet. Gud känner sig hemma vägg i vägg med ett stall och hagen full av cirkushästar. För det är väl så vi människor är, fulla av kraft men en ren cirkus.

Därför finns det inget att frukta. Vi sover ihop om natten. Han går före mig om dagen. Vi äter tillsammans den mat Han bringat fram ur jorden som jag tillagar. Jag skriver och Han dikterar. Jag ritar och Han inspirerar. Jag lyssnar och Han talar. Jag gråter och Han tröstar. Jag oroas och Han kommer med frid. Jag skrattar och Han skrattar så högt att det mullrar bland molnen. Jag går vilse och Han leder mig rätt igen. Jag spårar ur och Han lyfter upp mig på vägen. Jag faller och Han reser mig upp. Jag säckar ihop i en hög och Han blåser nytt liv i mig. Vi lever ihop varje dag. Och när jag besöker vänner och familj väntar Han tålmodigt med en öppen famn på att jag ska komma hem. När jag varit för länge med människor blir jag otålig i min längtan efter Honom för jag vill återförenas i den kärlek som strömmar mellan oss. När vi dansar är det Han som för. När jag sjunger ackompanjerar Han. Även om jag vänder ryggen till håller Han mig alltid om ryggen. Det är vad jag kallar kärlek och den hänger helt och hållet på Honom. Jag behöver bara besvara den.



/Marie




Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now