• Marie Ek Lipanovska

Andens frukter

På jorden står gräslöken i full blom. Det är så vackert att jag storknar. Pionbusken är full av knoppar som börjat öppna sig. Minipenséerna är helt galna i mina krukor. Och nu ser jag de första ljuslila blommorna från de fröer jag sådde i rabatten i våras. Jag är så tacksam för att jag bestämde mig för att ha mer blommor i trädgården i år. Lila, rosa och vitt är huvudfärgerna här på framsidan, men på baksidan slängde jag ut fröer från förra året som går i gult och orange.





På himmeln hörs en kaskad av fåglar. En mås flög nyss förbi. Rovfågeln glider majestätiskt över åkern på jakt efter frukosten. Ett flygplan drar ett streck över den ljusblå skyn. Tänk att smutsiga avgaser kan se så oskyldigt vita ut. Några små tussiga moln seglar längs horisonten. Vinden är stilla och luften sommarvarm.


I hörnet av trädgården skuttar en liten ängslig hare fram. Katten klev precis in över tröskeln igen. Taklöken vid mina fötter planerar att blomma den med. Långa stängslar sträcker sig mot ljuset som inte når fram. Sådan känner också jag mig. De sidor av mig som ännu är i skuggan sträcker sig efter ljuset i längtan efter att få blomma ut de med.


Det smutsiga strecket på himlen som människor just ritade faller nu långsamt samman så som allt mänskligt gör. Det upplöses sakta och liknar nu en illa knypplad spets eller en dåligt byggt bro som är på väg att kollapsa. Eländet drar till sig min uppmärksamhet, såsom det mänskliga ofta gör i sin hänsynslösa framfart. Snart syns motorvägen på himmelen inte längre, men avgaserna stannar kvar i vår atmosfär. Så mycket skit vi spyr ut vi människor.


Jag tittar på de näpna vita små blommorna på smultronplantorna här intill. Helt ofarliga är de. Allt de ger ifrån sig är goda bär att ha på filen eller morgongröten. Ju mer jag odlar och vistas i min trädgård, desto större blir gapet mellan människa och Gud. Vad Gud skapar är gott. Vad vi människor skapar är mestadels eländigt. Ju längre ifrån naturen vi kommer desto mer tycks vi tro att vi av oss själva är förträffliga. Utan kontakt med Moder Jord förvandlas vi till hänsynslösa dårar.


End of that sad story!


Juni är avslutningens tid. Skolor, projekt och mycket annat firas och avslutas. Så också i mitt liv. Jolle har nyss tagit studenten. Imorgon är det avslutning på meditationsgruppen, och efter att ha lett sådana grupper i tolv år avslutar jag nu den eran. På söndag är det vernissage för Skapande verkstad-gruppen i Strandkyrkan och på måndag har vi vår avslutning. Cilla fortsätter med gruppen till hösten, men församlingen hade inte ekonomi att ha mig kvar. Det innebär också ett avslut på de grupper som satt mat på bordet åt mig. Den möjlighet till inkomst som kvarstår är nu Pilgrimsvandringen på Patreon. Välkommen in!


Det känns som jag är på väg mot änden av en spiral. Inte en nedåtgående. Inte en ond spiral. Bara en inåtgående spiral vars syfte varit att skala av och skära ner. Jag känner mig beskuren, men inte bestulen. Ansad på ett skönt sätt. Frukten av mitt arbete sedan juli 2008 då jag ändrade inriktning i livet har varit god. Mycket frisk och välsmakande. Det råder inga som helst tvivel om det. Jag har burit Andens frukt. Vilken ynnest det är att få göra just det.


Sötnosen är som pionbusken i min trädgård. Full av knoppar som ännu inte slagit ut. Oemotståndlig redan i det unga stadiet. Hon är väl rotad i min inre jord. Varje år blir busken större. Hon fyller mig med förväntan och längtan. Hon är ung och underskön på alla sätt. När Gud bestämmer då slår Sötnosenknopparna ut i blom, och vem vill då inte ha en stor rosa pion på bordet i sitt hem?

Själaglad och Pilgrimsvandringen är som skira sidor fyllda av poesi. De fladdrar i vinden, men flyger inte iväg. De är ett dagligt nedslag. Ett dagligt stopp. En daglig paus för att stå ansikte mot ansikte med Jesus. En påminnelse om att i mötet med honom blir jag och du till. En dag samlas de sidorna i en poetisk kartbok och kan då läggas i handen på den som vandrar vägen med Jesus.

Både Sötnosen och Själaglad blommar till Guds ära och ger Andens frukt.


Kram,

Marie