• Marie Ek Lipanovska

Ångesten visar sig

Det är inte så varmt ute idag, men när solen nu tittar fram bakom de grå molnen tar jag med mig en kopp kaffe och datorn ut i ljuset. Fåglarna är ganska tysta idag. Några måsar skränar. Bilarna på motorvägen däremot dundrar fram i hög hastighet. En presenning fladdrar i vinden. Trädgårdens växter rör sig i blåsten. Jag sitter klädd i mina målarkläder. Jag behöver måla idag.


Jag förstod något stort och smärtsamt idag, att jag levt med svår ångest i flera år utan att veta om det. Ledtråden kom igår i ett möte jag hade. Plötsligt bara slöt jag mig inåt och började vagga med kroppen. Idag kom några oväntade meddelanden som slog ned det ynkliga skydd jag har mot min omvärld. Det är som en sådan där stor svart kula som förr användes till att riva hus och fastigheter. Ångesten är alltid direkt kopplat till en annan människas handling. Det ser jag klart och tydligt idag.


Första gången jag vet att jag drabbades av en ångestattack var 1990 när jag hade genomgått en svår abort och min pojkvän inte kom och hämtade mig som vi hade bestämt. Då drabbades jag av dödsångest när jag ensam och skör dagen efter aborten skulle vandra hem från sjukhuset.


Andra gången det hände var 2002. Samma år hade jag fött mitt tredje barn och när vi närmade oss jul det året var jag helt slut. Jag hade drabbats av en mental och känslomässig utmattning. Min make förstod inte allvaret och lyssnade inte när jag förklarade hur dåligt jag mådde. Han satt kvar i vardagsrummet och tittade på teve när jag satt på sängkanten och vaggade mig själv till ro efter att ångesten hade slagit till. En ångest som kom ur insikten hur otrygg jag egentligen var i relationen. Att där inte fanns något känslomässigt och mentalt stöd att få hos pappan till våra barn.


Ångest utlöses i mig när jag blir övergiven i de situationer då jag är som mest sårbar och skör och i behov av den andres stöd och omsorg både fysiskt och känslomässigt. Ångest hos mig känns som ett skenande tåg i bröstet. Jag blir fysiskt fullständigt utmattad och måste lägga mig ner. Det gör våldsamt ont i hjärtat som dunkar så hårt att det verkar vilja ta sig ut ur min kropp. Sedan följer svedan i hjärtat. Idag tog förloppet ca 1,5 timme innan jag kom till ro.

Det är min kropp som är det fysiska stöd som ingen man velat vara. Min kropp släpper allt hon har för händerna och omsluter själen som slagits omkull. Min kropp har hela sin uppmärksamhet riktad mot det bankande hjärtat. Hon lyssnar till varenda slag. Överger inte för en enda sekund det svåra som sker i min inre människa. Hon är kvar tills själen själv säger: Kom, nu är det lugnt. Vi kan väl måla lite nu. Min kropp är villkorslös kärlek. Min kropp barn den unga kvinnan hem från sjukhuset efter att hon mött döden i sitt eget gossebarn. Min kropp vaggade mitt eget inre barn till ro på sängkanten på samma sätt som jag hade vaggat min egen nyfödde son när han hade svårt att somna. Min kropp har stått kvar i relation till människor som övergivit mig när jag behövt dem som allra mest, då när jag var som svagast men tvingats vara den starke. Om det finns något i mig som är heligt då är det min kropp. Min förlåtande, tålmodiga, generösa, varma, mjuka, omfamnande, omslutande, empatiska och kärleksfulla kropp.

Min kropp förtjänar en guldmedalj, eller än hellre en gloria. Och när min kropp har smärtor av rent fysisk karaktär, det är då jag inser att utan henne blir jag hemlös. Själen och ande har då inget hem. När min moderliga kropp insjuknar, då har själen och anden inget skydd och ingen villkorslös kärlek att omslutas av. Då är de som oskyddade lamm bland vargarna.




Kvinnan i Kristus, vem är hon?

Kristus i Kvinnan, vem är jag?


I hans blick blir jag till.

I hans kärlek framträder jag.

I hans vatten framkallas jag.


Ett negativ förvandlas till ett vackert porträtt.

En avbild kommer till liv.

Jag bevittnar min egen födsel.


Kram,

Marie