• Marie Ek Lipanovska

Återförenade efter 40 år

Efter att ha bloggat från mobilen ett bra tag känns det verkligen skönt att sitta vid ett tangentbord igen och skriva. Tack säger kroppen. Tack säger själen. Tack säger anden.


Jag har letat mig ut i solskenet och sitter och skriver till ljudet av fiskmåsar som skränar och rågen som vajar i vinden. Långt borta hör jag Öresundståget som drar förbi. Huden blir kysst av de varma strålarna och njuter av att få både värme och lite påfyllning av den bruna färgen som jag tycker gör mig extra vacker och mjuk.

Nöjd är jag med gårdagen. Allt jag hade satt mig för fick jag utfört. Ingen del i mig förringades, ingen uppgift bredde ut sig på bekostnad av någon annan. Sötnosen blev upphängd i kyrkan. Jag tillbringade några timmar med mamma och kom hem med den nya dator jag nu skriver på. Jag rensade ut bland kläder och skor. Och när midnatt närmade sig sökte jag och fann en flicka jag älskar på ett nytt och översvallande sätt.


Jag är tolv år på den bilden. Det skiljer 40 år mellan bilderna, men jag är mig lik. Jag kände mig tillfreds igår när jag tog bilden. Uppfylld och avslappnad, glad inifrån och ut. Det var jag då också i den åldern, på skolfotot.


Som vuxen bär jag alla mina åldrar inom mig. Hela min historia finns inuti mig. Självrannsakan är för mig att omfamna allt som varit, att inte överge någon enda liten del av mig själv. Det har tagit mig tolv år att nå fram till min tolvåring. I ljuset av evangeliet vet jag exakt vad jag ska göra. Imorgon ska vi gå på högmässa och denna flicka i mig alltid varit den som levt det kristna budskapet i ord och handling, hon ska få ta sin första nattvard. Denna tonåring har alltid haft kärleken i centrum av livet och alltid längtat efter det goda åt både sig själv och andra. Hon är oskadd, det fick jag syn på igår när jag fann henne. Det är den vuxna kvinnan jag är som ibland blir bitter och känner besvikelse över livet. Detta är Sötnosen förkroppsligad.


Henne känner man igen. En solstråle man minns. Så skrev en kvinna i kommentarsfältet på Instagram när jag lagt upp denna bild. Hon är storasystern till den tjej som var min bästis i första klass. De bodde precis under mig. Min gamla bästis lever inte längre. Barndomen tog hennes liv. Men i mig finns hon kvar. Liksom i sin syster och sina barn. Och hon påminner mig om hur viktigt det är att inte bara återvända till det förgångna för att plocka upp spillrorna av sig själv. Inte bara att se sanningen och omfamna den. Inte bara att sätta ord på den. Inte bara att berätta om den. Jag måste bli mer än vän med vad som en gång var. Jag måste hitta fram till den kärlek som gått förlorad. Och jag tror inte det går på egen hand eller bara med mänsklig hjälp. Gud behöver träda in och förvandla allt så att inget av det gamla förkastas utan ges en djupare innebörd.


Ur denna flicka känner jag hur kärlek strömmar mot mig. Jag minns hur oändligt mycket jag älskade min mamma och jag känner igen den kärleken när den nu strömmar mot mig. Detta barn jag var och ännu är inom mig, hon vet var hon ska gå för att hämta levande vatten, tålamod, tröst, kärlek och glädje. Hon har aldrig lämnat den källan. Något fick oss att gå skilda vägar. Jag kom bort ifrån henne. Hennes längtan efter att vara hel, att kropp, själ och ande är ett, har tagit mig hem till Gud och där har jag funnit henne. Hon är det kristuslika i mig. Själen som Gud sagt tillhör honom. Jag kan lära mig av den kristna historien att min uppgift är att göra som Maria. Som hon tog Jesus till templet när han var tolv år, så tar jag Solstrålen till kyrkan imorgon. Hon tillhör Gud. Det har hon alltid gjort, det är jag som behöver förstå det och låta det forma de dagar som kommer.


Som min mamma brukade dansa med mig som barn, så dansade jag vid midnatt med min egen Solstråle. Jag kunde känna den späda tonårskroppen under mina händer. Friden som fyller henne när vi möts och är tillsammans. Våra kroppar talar till varandra. Ord behövs det inga. Mer än till att sjunga.


Att acceptera min egen kluvenhet är inte en väg jag vill vandra. Jesus kom för att människan skulle ha en chans att bli hel igen. Det kan inte bli möjligt om jag inte först tror på det. Kluvenheten existerar så länge som jag kräver att få behålla någon del för mig själv. Det finns ingen del i det mänskliga livet som inte hör hemma hos Gud. Inte ens pengar och sexualitet ska separeras från honom. Tvärtom, de behöver komma ur hans hand för att vi inte ska gå vilse för ingenting har en sådan benägenhet att bli till något orent och gudsfrånvänt. Jag talar ur en djup smärtsam erfarenhet.


Idag ska jag ta hand om trädgården. Mer än något annat speglar den och mitt hem hur jag ser ut i själen. Jag ska vara i solens strålar, vissla, sjunga och lyssna till musik. Det ger vila åt mitt sinne. Ett samtal med bästa vännen ska det också bli. Och jag inväntar inspiration och instruktioner från den helige ande om hur jag ska städa och göra fint också på min hemsida. Det gamla behöver backa undan något så att det nya kan få plats att växa fram. Jag längtar efter att bli självförsörjande genom mitt eget arbete och den längtan är sund och god, en gudsfläkt jag låter dra fram och ställa allt i ordning inför det som komma skall.


Kram,

Marie