• Marie Ek Lipanovska

Att omfamna alla sina sidor

Jag började blogga i augusti 2007 på Själaglad Blogg. Det kanske är den största gåva jag gett mig själv, att ge mig tid och tillåtelse att berätta hur det är i mitt eget liv. Att sätta ord på sanningen och dela den med andra. Det var som att öppna dörren och släppa ut mig själv.

Vid den tiden hade jag arbetat nästan tio år som lokalreporter och fotograf på Limhamnstidningen/Malmötidningen/Vi på Nästet. Ofta skrev jag personliga porträtt, artiklar och reportage som rörde människor och deras liv. Sällan och ogärna skrev jag om en aktuell händelse, om sport, inredning, mode och mat. Det opersonliga var aldrig intressant för mig. Jag ville komma nära den andre personen och berätta hens historia.


På bloggen stod jag själv i centrum, mitt liv, min historia. Jag behövde berätta den. Jag ville berätta den. Idag kan jag se att det var av olika skäl och att de är desamma än idag.

Mitt genuina intresse för andra människor finns kvar. Därför är jag ansvarig utgivare av tre antologier fyllda av sanna kvinnoberättelser. Därför har jag skrivit en del porträtt för Bunkeflos Kyrkoblad. Därför vet jag mycket om de som står mig närmst.

Jag är intresserad av människan bakom den bild av sig själv som hon målar upp för andra. Vem är du när du är dig själv helt och hållet, iklädd endast sanningen?


Att blogga är för mig ett sätt att säga att också mitt liv och min historia har ett värde. Jag växte nämligen upp med en känsla av att alla hade nog med sig själv och att ingen därför orkade bry sig om att lära känna mig och vad som pågick i mitt liv. Jag kände mig väldigt ensam fastän jag hade en stor familj och många snälla kompisar. Jag såg andra men kände mig inte sedd. Jag var nyfiken på andra men kände inte att det var ömsesidigt. Så har det känts i relationer under hela mitt liv. Med ett par enstaka undantag.


Vad jag inte förstod när jag började blogga var att jag själv öppnade dörren och klev ut. Jag slutade stå och vänta på att någon skulle knacka på och vilja veta vem jag var. Jag ville bli känd. Inte som en idol, utan som i en önskan att någon skulle lära känna mig för vem jag verkligen var. Jag - Marie, som individ och enskild person och inte bara som mamma till barnen eller som Luppes fru.


Vi låter andra människor lära känna oss när vi berättar om vad som pågår i våra tankar och känslor, dvs det som inte är synligt för den andre. Vi ger oss till känna när vi berättar sanningen och inte ger utrymme för andra att tolka oss. Och när vi själva säger som det är ger vi oss en möjlighet att bli sedda just för dem vi är och därmed också älskade av alla de rätta skälen. Inte för den bild vi målat upp av oss själva inför andra.


Jag bloggar av samma skäl nu som då. För att berätta min historia och visa världen vem jag är. Ingen annan gör det åt mig och det kan jag inte förvänta mig att de ska heller. Jag bloggar inte om sport, mat, mode och annat opersonligt för det intresserar mig inte att så mycket att jag vill skriva om det. Människor och relationer är det jag anser att livet kretsar kring. Människor och relationer står i centrum av mitt liv. Därför är det vad jag gärna talar och skriver om.


Söndagen den 14 oktober 2007 skriver jag ett blogginlägg med rubriken Hur man undviker en skilsmässa. Jag skriver medan jag ännu är mitt uppe i min egen skilsmässa. Vi har inte ens flyttat isär. Det är min styrka, att skriva i nutid. Att inte vänta tills allt är över och först då berätta hur det var då när det begav sig.

Tiden förvränger. Tiden förminskar och förskönar. Tiden förstorar. Tiden glömmer bort. Därför gjorde jag Youtube-serien Ett år med Gud fastän jag inte ansågs redo av min dåvarande andlige vägledare. Jag kan bara vittna i realtid, inte i efterhand. Nuet bär en större sanning även om tid och därmed distans kan komma med fler och nya perspektiv.


Ingen dåtid. Ingen dötid. Bara nutid. Så stod det på mitt första visitkort under företagsnamnet Själaglad. Det är för mig en god utgångspunkt för livet. I leva i nuet och att inte kasta bort min tid och mitt liv på oväsentligheter.


Jag önskar att jag hade haft modet att blogga om den största kärlek jag upplevt i mitt liv medan den brann i mig. Att jag då hade satt ord på alla tankar och känslor som fanns i mig. Att jag hade låtit det ljuset lysa precis så starkt som det var. Att jag hade gett mig själv tillåtelse att kliva ut och gestalta den kärleken, för den kom från Gud och hade ett budskap som jag var ämnad att föra ut.


För att inte gå under riktade jag den kärleken mot Jesus. Jag projicerade den på honom och han hade inget emot det. Det var ett klokt beslut av mig. Det förde oss närmre varandra. Jag fick se att Jesus inte avskräcktes av min kärlek. Att den inte fick honom att fly eller stänga dörren om sig. Att den inte var för mycket på något sätt alls, utan tvärtom, den lyste upp hans mänsklighet. Han blev människa genom den kärleken. Den kärleken brann för sanningen. Den synliggjorde och brände upp lögnerna. Den öppnade dörrar. Den bar med sig agape, filos och eros.


Förlåt mig Gud för att jag var så feg!


Jag har varit feg också när det kommit till att skriva om sexualitetens betydelse i mitt liv. Jag har inte vetat hur jag ska få ihop min kristna tro, det faktum att jag är en sexuell varelse och att jag tecknar Sötnosen. Jag har inbillat mig att min sexualitet förstör för de andra två sidorna i mig, och att min kristna tro och Sötnosen passar så fint ihop för de är som mor och dotter som går hand i hand.


Jag är trött på att vara feg. Jag vet inte hur min sexualitet vill uttrycka sig i ord och bilder därför att den delen hela tiden kommer i skymundan när jag förkunnar min tro och tecknar Sötnosen. Men jag vill inte gå i den fällan som det är att leva som en avsexualiserad människa. Jag har sett och själv upplevt vad det gör med både män och kvinnor och relationen oss emellan. Jag behöver inte göra samma misstag en gång till.


Innerst inne vet jag att sexualiteten för mig närmre sanningen om Gud, sanningen om mig själv, sanningen om mannen och därmed sanningen om människan. Vi förstår vad Gud har nedlagt i bönen genom att praktisera bön. Vi förstår vad Gud nedlagt i sexualiteten genom att praktisera, inte avstå, intimitet och sexualitet.


Fastetiden närmar sig. Jag ska inte avstå mitt moderskap och inte tänker jag sluta teckna Sötnosen, men de ska få mindre utrymme. De delarna är så starka och levande i mig efter alla år av uppmärksamhet och tillåtelse att utvecklas i sin takt. Massor av kärlek från både Gud och mig har gjort att de mognat och växt. Jag älskar dessa sidor i mig. Med samma milda blick och öppna hjärta som jag haft för moderskapet och barnaskapet ska jag nu bemöta min kvinnlighet och sexualitet - återigen.


Samhällets syn på kvinnokroppen och vår sexualitet, de bakåtsträvande konservativa patriarkala krafterna, den kvinnliga rivaliteten och de intima relationerna med män som jag haft - allt detta har varit och är skadligt för mig som kvinna. Min kvinnlighet har fått rejält med stryk utifrån. Jag har inte lyckats skydda och bevara det heliga och vackra i mig. Jag har försökt, men misslyckats.


Kärleken från min moderlighet har tagits emot av både män, kvinnor och barn. Kärleken från barnaskapets oskuldsfulla blick likaså. Men kvinnans kärlek, jädrans vad hon har fått ta emot projiceringar som varit sjuka. Så obegripligt mycket oförtjänt skit har jag som kvinna bemötts av. Jag har skrattat för högt, dansat för vilt, varit för bestämd, för hängiven, för passionerad, för driven .... ja kort sagt för levande på så många olika sätt.


Med Jesus har jag aldrig någonsin känt det så. Inte en enda gång har Jesus velat underminera min person eller beskära mig på ett skadligt sätt. Aldrig har min livskraft och min åtrå bemötts med beundran i ena stunden och förakt i den andra. Aldrig har han njutit av min kropp och min ömhet för att sedan gå iväg för att något annat var viktigare. Alltid har Jesus hävdat att min sexualitet är helig och vacker och något jag ska värna och njuta av. Alltid har Jesus hävdat att min kropp är hans tempel och som ett sådant ska både jag själv och andra behandla mig.


Det går inte att skriva om kvinnokroppen och sexualiteten utan att det sårade läcker ut mellan raderna. Jag är inte bitter, men jag är besviken på hur sjukt vårt samhälle är och tillåts fortsätta att vara. Varför är det så få som vill städa upp i sovrummet och kliva fram ur garderoben? Varför är det så många som låtsas att allt är som det ska, när det är dött under täcket? Varför är kärleken i en relation det som säljer på varenda löpsedel men inget vi pratar om i kyrkan? Varför blomstrar porrindustrin och varför insjuknar våra barn i bisarra sexuella lekar? Kanske för att alltför många människor undanhåller sin sexualitet från Gud. Det gäller både troende och icketroende. Människan tror sig vara självtillräcklig i älskogen. Den lögnen genomsyrar hela vårt samhälle och kyrkan likaså.


Tack Gud för Höga Visan. Om den boken hade saknats i Bibeln hade jag inte kunnat kalla mig kristen.


När man talar och skriver om sexualitet och intimitet öppnar man "den hemliga dörren" hos de människor som stängt ner den sidan hos sig. Detta vet jag av erfarenhet. Jag har talat och skrivit en del om sexualitet genom åren och projiceringarna startar omedelbart. Det är som om människor tror att det är en invit. Så för att vara väldigt tydlig. Jag är inte det minsta intresserad av några sexuella påhopp, projicerad åtrå eller höra om någons dunkla sexuella fantasier. Jag är ingen terapeut och arbetar inte med dessa frågor. Sök hjälp hos proffs om du vill leva ett hälsosamt liv ihop med din egen sexualitet och din partner.


Jag får inte skylla mig själv om jag blir påhoppad för att jag talar och skriver om något så naturligt som sexualitet. Det är onaturligt att inte vara vän med sin egen kropp och sin åtrå. Det är onaturligt att kräva andras tystnad för att man själv inte vågar prata om sin längtan efter kärlek. Det är onaturligt att påstå att det är mitt ansvar att se till så den andres dörr inte flyger upp.

Sexualitet är en livskraft nedlagd av Gud i människan. Inte bara för att producera avkomma, utan för att det mötet mellan två som älskar varandra ska vara så skönt och närande att vi längtar efter att vara nakna med varann. Ofta och länge.

Intimitet är tänkt att vara som en fridfull oas i vardagens öken. Men sätter man sin sexualitet i en fängelsehåla formas den till ett vilddjur. Det som blir förtryckt blir en förtryckare. Så är det bara.

Under det vilddjuret finns ett gudaväsen. Det kan vara bra att veta.


Det går inte att gå från huvudet ner i hjärtat. Vägen till hjärtat är inte så kort. Vägen till hjärtat går från huvudet, hela vägen ner till fötterna, sedan upp för låren genom skötet eller lemmen och slutligen upp till hjärtat. Därefter kan vi tala om att vi lever i hjärtat och känner hjärtats tankar.


Idag är alla mina tre barn vuxna och har sina partners. Ett skäl till att jag inte velat skriva så mycket om sexualitet när de var yngre var för att barn skäms för sina föräldrar när det gäller sådant som sex. Nu har alla flyttat hemifrån. Min modersroll är sporadisk. Nu finns tid att skriva om den vackra sexualiteten i ljuset av den livserfarenhet jag har av både ett liv utan sex och med sex, av en sexualitet formad av porrindustrin och en sexualitet given av Gud, av en skammad sexualitet och en befriad sexualitet.


Så skönt det ska bli att kliva ut i ljuset med också denna så självklara naturliga del av mig. Jag tror jag har en sund och frisk syn på sexualiteten och därför är min röst viktig i en tid då den sjuka synen breder ut sig. Gud har dessutom nedlagt i mig en djup kärlek för människan och i synnerhet relationen mellan man och kvinna. Den betyder allt för mig. Intuitivt vet jag precis hur Gud ämnade att det skulle vara, jag har bara inte levt med en man med samma syn på människan, Gud och sexualiteten.


Kärlekens väg är veckans tema på kyrkoåret. Jag behöver verkligen låta sexualiteten vandra med mig uppe på den vägen. När jag ser mig i spegeln idag känner jag inte igen mig själv. Jag vet vem jag är innerst inne. Jag känner Henne, den sexuella varelsen. Hon kan inte formas i mörker och av lögner. Hon blir till i sanning, ljus och Guds kärlek. Just nu är hon inte synlig alls.


Jag välkomnar fastetiden som startar på onsdag. Jag ska fasta från moderskap och barnaskap och låta kärleken flöda mot min egen kropp och sexualitet. Den behöver omsorg för att vakna till liv igen. Jag saknar att känna den sexuella lusten i mig själv. Jag saknar att vara levande. Jag saknar att låta denna fina del ta sin självklara plats i mitt liv som människa.




Kram,

Marie





  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon

marie.eklipanovska@gmail.com | 0703-624260 | ©2021 by Marie

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now