• Marie Ek Lipanovska

Av drömmen finns bara askan kvar

SENT IGÅR KVÄLL:

Jag orkar inte med rösterna på teve. Inte ens rösten i naturprogrammet. Samtidigt vill jag använda teven som sällskap. Känna att livet pågår omkring mig. Då kommer jag att tänka på en eldstad. Jag letar på Youtube och hittar en virtuell brasa. Så bra om den kunde värmt upp rummet också.

Men den virtuella brasan känns död, så jag letar vidare och hittar denna som jag sedan sitter och tittar på länge.



Min själ har sedan en tid tillbaka pratat om en längtan efter vildmark. Det är som om en del av mig vill bli till och för det behöver just vildmark, dvs orörd natur.

Jag kom på mig själv igår när jag satt och lyssnade på elden som sprakade att jag önskade att jag hade en husbil som jag kunde leva och bo i en tid. Jag skulle vilja köra runt för att vara bland berg, sjöar, dalar, vid floder, bäckar, skog och hav. Laga mat över öppen eld. Lyssna till naturens röster. Vara närvarande i Guds skapelse där människor ännu inte satt sina spår. Så att min inre vildmark förblir orörd och därmed förblir oförstörd.


Efter en stund där vi den levande elden kom jag till insikt om att drömmarna lever kvar längre än relationen. Drömmen om ett liv ihop med den man jag älskade så djupt stod kvar där i mig. Jag såg huset jag hade byggt åt oss. Det vi aldrig flyttade in i. Jag såg kapellet jag hade byggt åt oss. Drömmen om att också dela den kristna tron. Jag såg brunnen jag hade grävt ur för vår skull, så att vi alltid skulle ha nära till källan med liv.

Jag såg sängen jag hade bäddat så omsorgsfullt för våra kärleksstunder. Jag såg hur jag hade byggt ett hus där ljuset strålade in genom många fönster och det första vi såg när vi vaknade var Livets träd utanför vår fönster. Jag såg ett kapell så fridfullt och avskalat att Gud kunde njuta av det rummet. Jag såg rummet intill kapellet där jag satt och skrev och ritade och så tjänade min älskade Gud och var honom nära.

Jag mindes längtan jag hade haft om att vandra hela Santiago Compostela hand i hand utan att släppa taget, för att så förena våra kroppar och visa dem att vi inte släpper taget om varandra hur obekvämt vårt liv ihop än blir. Jag mindes drömmen om Italien, att bara sitta mitt emot varandra om dagarna på ett kafé och skriva böcker, för att sedan älska varje morgon och kväll. Jag mindes drömmen om ett litet hus i en by i Frankrike. Ett skrivnäste för oss båda, en plats för enkelhet och massor av tid med kärlek och närhet. Jag mindes de många promenaderna vid havet hand i hand och alla nakenbad ihop.

Drömmen om ett liv ihop stod kvar i mig. En dröm som var byggt utifrån inte bara mina behov utan den längtan jag hade känt också i honom. En dröm baserad på en förening av just oss två.


Så jag började riva ner det vackra huset och lade brädorna där på elden. Dörrar och fönster, väggar och tak och golv. Ja hela rasket, också sängen och sängkläderna slukade elden. Även kapellet monterade jag ned och gav åt elden. Hela albumet med bilder av de drömmar som aldrig blev av försvann när lågorna slickade det.

När jag gick och lade mig sade jag till Jesus: Var snäll och sitt eldvakt du. Se till att allt brinner upp men att elden inte sprider sig till min inre orörda vildmark. Imorgon kan du använda den askan till askonsdagens mässa.



IDAG:

Livets träd står kvar. Brunnen jag själv grävt står kvar. Den är min källa till liv. Men av drömmen finns bara askan kvar.


Det första jag tänkte på när jag vaknade var Hagar. Jag såg hennes namn som en rubrik på en boksida. Berättelsen om Hagar hittar du här i Bibeln.


Det gläder mig att Herrens ängel möter Hagar i öknen när hon vill fly. Det gläder mig mycket att Herrens ängel talar till Hagar exakt såsom han många år senare talar till Maria. Gud ger liv. Han gör inte människor till slavar åt andra människor.


Och Herrens ängel sade till Hagar:

»Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.«

Herrens ängel sade till henne: »Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet Ismael, ty Herren har hört din klagan.

Mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom. Öster om alla sina bröder skall han bo.«

Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: »Du är Seendets Gud.« Ty hon tänkte: »Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?« (1 Mos 16:10-13)


Då sade ängeln till Maria: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.

Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.«

Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« (Luk 1:30-33,38)


Texten nedan får det att vända sig i magen på mig. Hur illa kan människor behandla andra människor? Vad är det för människor de är Sara och Abraham, som sänder en kvinna och ett barn ut i öknen för att de inte orkar se och hantera situationen de två själva skapat?

Sara och Abraham är som Adam och Eva, de vill inte bära sin egen skuld. De slänger den på andra och varandra.

Samtidigt synliggör texten just hur stor skillnad det är på människor och på Gud. Gud avsäger sig inte sitt ansvar för någon enda människas liv. Gud till och med tar över ansvaret för en människa när de som skulle ta sitt ansvar skjuter det ifrån sig.


Isak växte och blev avvand, och för att fira detta ställde Abraham till med en stor fest. När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till Abraham: »Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.« Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son. Men Gud sade till honom: »Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn.«

Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan omkring i Beer Shevas öken. När vattnet i säcken tog slut lade hon barnet under en buske och gick och satte sig ett stycke bort, på ett pilskotts avstånd. »Jag kan inte se på när han dör«, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån, och barnet grät högljutt.

Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: »Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta. Gå och lyft upp honom och ta väl hand om honom, jag skall göra honom till ett stort folk.«

Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.

Gud var med pojken, och han växte upp och blev stor. Han bodde i öknen och blev en god bågskytt. Han bodde i Paranöknen, och hans mor skaffade honom en hustru från Egypten. (1 Mos 21:8-21)



Tack och lov finns det också män och kvinnor som är som Symeon och Hanna.

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: »Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen

som du har berett åt alla folk,

ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.«

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.«

Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse. När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom. (Luk 2:22-40)


Gud är alltid med alla barn, och den förälder som tar sitt ansvar.


Kram,

Marie


  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon

marie.eklipanovska@gmail.com | 0703-624260 | ©2021 by Marie

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now