• Marie Ek Lipanovska

Baksmällan dagen efter

Det blåste för mycket igår mitt på dagen. Kanske var det Andens vind som svepte in i min soliga trädgård. Tältet som stod uppställt inför studentfesten, borden som var dukade, allt fick flyttas några timmar innan festen skulle börja. Ett fäste knäcktes. Silvertejp från grannen räddade oss. Vi hann plocka ner hela åbäket, sätta upp det igen, flytta alla möbler, duka upp igen och duscha innan gästerna kom. Jag, min dotter Lina och bästa vännen Carina hjälptes åt.


Stort innerligt tack till er alla som gjorde denna fest möjlig. Ni vet vem ni är!


Nu hänger de vita dukarna och kökshanddukarna på tork i solen. Grillarna är rengjorda. Alla möbler tillbaka på plats. Leksakerna ihopsamlade. Disken inställd i skåpen. Tältet åter nedpackat. Tills på lördag då barnbarnet fyller två år och hela proceduren återupprepas. Och håller vädret i sig åker allt fram igen lördagen därpå när mamma fyller nittio år.




Jag är trött i hela kroppen. Jag grät i 1,5 timme igår när jag skulle gå och lägga mig. Det var tiden det tog att återvända hem till mig själv. Så lång tid behövdes innan kroppen och själen kunde mötas igen. Det är förfärligt vad familjelivet gör med mig. Allt detta hushållsarbete. När jag är som Marta i Bibeln och ska fixa än det ena och än det andra, timme ut och timme in. När så mycket energi går rakt ut och så lite kommer in, det är vad som utarmar mig. Det ledde fram till min utmattning.


Jag gör det av kärlek till min son, för att ge honom ett fint studentminne. Jag gör det av kärlek till mitt barnbarn nästa vecka. Och av kärlek till min mamma veckan därpå. Jag gör det fastän jag vet vad det kostar mig. Jag gör det för att studenten sker en gång i livet och för att min mamma kanske inte nollar fler gånger. Men jag gör det inte längre som förut. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Jag gör det för att jag kan gå till Jesus och säga: Fyll mig, hjälp mig, bär mig, håll om mig, älska mig, vaka över mig, ta hand om mig. Jag gör det dessa tre lördagar i rad för att jag däremellan helt sjunker när vid Jesu fötter som Maria, Martas syster, och jag låter alla andra sköta sig och sitt.


Det är mitt arbete som skänker vila och glädje. Trots att jag inte kan leva av det, så är det skrivandet och tecknande som är min grund. Där har jag fast mark under fötterna. Därför måste det vara min vardag, mitt arbete och leda fram till en försörjning. Det finns ingen annan väg för mig. Jag måste ha en vilsam och lönsam vardag för att också kunna vara en del av min familj.


Som kvinna finns där en outtalad förväntan på mig om att familjen ska betyda allt för mig och vara min stora glädje och mening i livet. Jag älskar dem. Mer än de förstår och anar. Till ett pris de egentligen inte känner till vidden av. Men, familjen är inte källan till liv, kraft, glädje, vila och frid. Det är mitt arbete. För att mitt arbete innebär att jag är nära Gud. Eller snarare buren av Gud.


Jag är kvinna först, mamma sedan och därefter mormor, dotter och syster. I just den ordningsföljden. Men så har jag aldrig vågat leva. I den rangordningen som faktiskt är hållbar på alla sätt. Som kvinna förväntas familjen betyder mer för mig än för en man. Och arbetet ska vara mindre värt, annars är jag en dålig kvinna. För modersrollen ska vara helig för mig som kvinna. Men den förväntas inte vara helig för mannen. Kraven på mig är långt större än på en man. Det är outtalat i vårt samhälle, i våra relationer, ja överallt.


Men jag vill vara kvinna först och främst. Ha mitt eget liv. Mina behov. Mitt eget utrymme. Mina vänner och mina intressen. Jag bryr mig inte ett dugg om vad barnen, familjen eller andra tycker om det. Den där kvinnofällan med moderskapet i centrum vill jag inte vara fast i längre.



Just nu kan du ta del av mina dagliga samtal med Jesus som finns på Patreon. Jag kallar det för Missio Dei - Pilgrimsvandringen. Under en begränsad tid är texterna tillgängliga för alla. Efter en tid kommer enbart betalande patrons kunna läsa. Du kan bli pilgrim för 297 kr/månaden och avsluta ditt medlemsskap när du vill.


Jag vet inte om världen är intresserad av att lyssna till Jesu ord och mina samtal med honom, men det är vad jag har att erbjuda. Det är mitt arbete och det uppdrag Gud gett mig på obestämd tid. Jag har inget annat val än att lita på att jag ska få följare i det arbetet som vill betala för vad jag erbjuder. Jag är den jag är. Jag lever som jag lever. Det tillsammans är förutsättningen för att jag kan dela med mig av det personliga som jag gör.


Mitt arbete med Pilgrimsvandringen går hand i hand med Sötnosen. Hon har en bibelvers och en bild. Pilgrimsvandringen en bibelvers och mina ord. Sötnosen och Pilgrimsvandringen är som mina två ben. Och de behöver tillsammans vara min försörjning. De är den del av mitt arbete jag inte kan skänka bort, för vad ska jag då ta betalt för?


Välkommen in att läsa samtalen på Pilgrimsvandringen och bli gärna medlem på min Patreonsida.

https://www.patreon.com/sjalaglad


Kram,

Marie