• Marie Ek Lipanovska

Bär mig, Jesus!

Jag sitter med bara ben i solen. En vrå med lite svag bris har jag hittat. Vinden ligger på från norr så att det känns som om jag satt alldeles intill motorvägen som leder till Öresundsbron. När vindriktningen är en annan kan här vara alldeles tyst. Tänk vilken styrka det finns i en osynlig vind. Tänk att den för med sig ljud från långt bort.


I över en och en halv timme snoozade jag väckarklockan denna morgon, tacksam för en natt utan avbrott. Igår var en jobbig dag. Jag hade smärtor hela dagen i min högra skinka, ballen – som vi säger här i Skåne. Till slut tog jag en stor rund sten och placerade den under skinkan. Jag låg och sedan satt på stenen en lång stund. Jag ville skapa ett tryck på muskeln i hopp om att få den att slappna av. Det hjälpte. Sedan lyckades jag hitta en märklig ställning i fåtöljen som höll smärtan borta. Där tillbringade jag sedan kvällen med att se på danska loppisjägare och husrenoveringar i England. Allt jag önskade var att min kropp skulle kunna få slappna av och slippa ha ont. För smärtan tuggar upp friden i min kropp. Smärtan konsumerar all koncentration. Smärtan kastar ut kreativiteten som finns när jag kan slappna av i själen. Smärtan kröker hela mig och fängslar mig i min egen kropp. Smärtan gör mig hemlös och då förmår jag inte vara en boning för Guds ande.


Jag funderar över synkroniciteten i Sötnosens teckningar från igår kväll och dagens text av Ylva Eggehorn i min andaktsbok Natt och Dag. Jag bär min tro istället för att låta tron bära mig. Jag bär Jesus istället för att låta Jesus bära mig. Jesus är tung av kärlek, vill jag påstå.


Var kvar i mig så är jag kvar i dig, säger Jesus. Sötnosen är Jesus i mig. Jag måste förstå vad han menar med att jag ska vara kvar i honom. Jag har trott att jag är i honom, inte att jag bär på honom. Vad är det jag inte överlåtit? Jag förstår ju att det är sant som han säger. Min kropp kroknar bokstavligen av tyngden. Sötnosen är buren av honom. Men uppenbarligen finns den en del i mig som fortfarande agerar av egen kraft, istället för att låta Jesus bära mig och arbeta genom mig.


Bär mig, Jesus! Bär mig! Bär mig!



I Livets träd har Anden sin boning.

Jag upplyfter mitt hjärta till Gud för att få svar på frågan: Vem är jag?

Jag blickar in i kärlekens ansikte och frågar: Vem säger du att jag är?

I Kristus fullkomlighet speglar jag mig.

Självbilden som gått itu öppnar mig för avbilden som vill träda fram.

Vad är Kristus i mig?


Kram,

Marie