• Marie Ek Lipanovska

Barndomens barn leker kärleken

Det finns alltid något att berätta. Livet i sig är en ständigt pågående historia som varje dag, varje timme, minut, sekund, ögonblick talar om vad som sker i och omkring mig.


Orden lever i mig av sig själv. Jag behöver inte gräva efter dem eller söka dem. De vaknar först om morgonen och går och lägger sig sist om kvällen. Jag är aldrig ensam, orden är alltid med mig som ett gott sällskap. De kommer ur en outsinlig källa och jag har inte byggt några dammar som stoppar upp dem.

Jag tänker inte att jag måste skriva. Jag försöker att inte skriva hela tiden för min kropp behöver göra något också för att må bra. Men jag tror att om jag kunde, utan att bli sjuk, då skulle jag sitta och skriva dagarna i ända. För skriva är för mig som att stiga ner i en porlande bäck där allt är möjligt. Jag fångar det som är och sker utan att det måste ha varken mening eller mål för någon. Jag är nedsjunken i en närvaro helt enkelt som jag njuter av att vara i. Jag blir som en berättare i själva berättelsen som berättas av Gud. Jag njuter av att vara där. Att gå tillbaka och läsa vad jag skrivit är som att vandra i motvind eller uppförsbacke. Det tar emot och är mest besvärligt.


Tystnaden finns mellan orden, i mellanslagen. De synliggör varandra. De existerar i symbios med varandra. Inga mellanslag utan orden. Inget annat än en väldigt lång rad bokstäver utan mellanslagen.


I den djupare tystnaden stiger orden åt sidan. Där finns bilderna. Också de lever i mig. Jag behöver ingenting göra för att framkalla och producera dem. De bara är där inuti mig som en alldeles egen inre värld precis lika verklig som den yttre. Men vackrare och större. Helt gränslös och med vidsträckta natursköna vidder. Mer såsom Gud tänkte att den mänskliga tillvaron skulle vara från början.


Ibland leker de tillsammans, orden och bilderna, som goda lekkamrater. De turas om att leda och att följa. Ibland börjar det med en bild som orden sedan vill berätta något om. Ibland berättar orden en historia som bilderna gärna vill ge sin bild av. Jag är som en mamma som bevittnar och nedtecknar när mina två döttrar åker rutschkana, gungar och klättrar i träd.


Det är Emme som är fylld av ord och Sötnosen som har bilderna. Jag är deras personliga sekreterare, den som nedtecknar deras historier. Det fungerar bäst om jag är helt neutral och inte har några vuxna åsikter och givna ramar för vare sig orden eller bilderna.

Emme är väldigt förtjust i det yttre mänskliga livet. Naturen och djuren, relationerna till människor, livet på jorden, känslor och funderingar. Hon lånar gärna mitt liv för att berätta om något hon tycker är viktigt. Hon tycker att det mesta i livet är stort, alltifrån ringsignalen som väcker mig på morgonen (Godmorgon, är du riktigt vaken än) till krassefröerna på hushållspappret som jag ska komma ihåg att vattna annars blir det inget grönt att strö på mackorna.

Hon älskar gamla saker som har en egen livshistoria och undrar därför hos vem det gamla linneskåpet stod hos innan vi köpte det till äldsta dotterns rum när hon var barn. (Jag har fått det nu och sitter precis framför det.)

Emme tänker att den där grå koftan och klänningen hon fått av två väninnor kanske skulle passa en annan vän, så därför ligger de fina kläderna i en kasse och väntar tills vi ses. Hon filosoferar jämt över livet och är en rackare på att se både de minsta av detaljer och den stora mänskliga helhetsbilden som omfamnar allt och alla. Därför kallar jag ibland henne för Sofia. Hon reagerar starkt på orättvisor och när människor är dumma mot varandra. Då kan hon bli rosenrasande. Ganska taggig framstår hon då som, men källan för vreden är kärleken som hon vill försvara.

Det händer att Emme blir stum. Då vet jag att det är allvar, att jag måste släppa allt jag har för händerna och bara vara händerna som gör precis vad hon ber mig om.

Hon blir stum när känslorna är alldeles för stora henne. Då känner hon sig pytteliten och kan inte själv bära det överväldigande hon upplever. Då räcker inte orden till. Det gäller både kärlek och sorg. För Emme kan bli så berörd av kärleken att tårarna väller fram som ett vattenfall. Hennes lilla kropp räcker inte till för att ta emot Guds gränslösa överflöd.

Likaså kan livet drabba henne med en gränslös sorg, ofta när hon känner och ser skapelsen lida av människans hänsynslösa framfart. När det blir alldeles för mycket för henne vill hon ibland måla. Det abstrakta måleriet låter henne uttrycka sina känslor utan att någon annan än jag egentligen vet vad hon berättar med sin tavla. Och ibland behöver hon sjunga av sig sin euofori eller sin oro. Det då melodierna föds och jag måste låta henne använda min röst hur det än låter. Därför är Emme en sådan utmaning, inte alls lika enkel att vara mamma till som Sötnosen. Jag tvingas lägga alla mina åsikter åt sidan om vad jag finner vackert och vad jag anser är fult. Hon har lärt mig att älska det nakna, det avskalade, det prestigelösa och ofullkomliga. För Emme är gränslös i sin relation till Gud. Guds skaparkraft bara strömmar fritt i henne. Allt kan hon när han ger sig till henne. Därför är hon den som ständigt påminner mig om hur begränsad jag är som människa. Hur trång jag är på många sätt. Och när jag lite gnälligt ropar: Kom ihåg att jag är människa, då tittar hon och Anden på varandra och sedan på mig som om jag vore helt korkad. Och i deras blick inser jag att de redan vet och tar hänsyn till det.


Sötnosen är all about the inner life. Hon använder mycket sällan några ord och när hon gör det kan hon få för sig att använda ett engelskt/amerikanskt ord för hon tycker att det bättre beskriver vad hon vill förmedla. När Sötnosen någon gång kallar på Emme vid namn då ropar hon Grace. Av det skälet vet jag att Emme är full av nåd och det är den nåden som flödar i ord och tavlor.


Det finns idag ingen konkurrens mellan de två. Sötnosen har aldrig konkurrerat, men Emme har varit rädd för att hon skulle försvinna när Sötnosen kom till världen. Emme är ju det äldre syskonet och kanske var det läskigt att få en lillasyster som var så där alldeles ljuvlig och underbar och snäll och som aldrig bråkar och kivas och gnäller eller blir taggig. Bara ledsen någon enstaka gång.

Och under de första åren efter att Sötnosen blev till gick väldigt mycket av min tid till att sitta och rita fram henne. Det var ju så hon tog form och blev till.

Men redan i ett tidigt skede drog Sötnosen in Emme i sina bilders värld och så visade Sötnosen att hon ville att de skulle vara bästa vänner, bo ihop och leka tillsammans hela dagarna i ända.


Låter jag som en knäppgök när jag berättar om Sötnosen och Emme som är levande inom mig? Kanske det, men det är ju så det står till. Det är så jag lever. Vad de allra flesta människor inte tänker på är att i varje människa finns barndomens händelser kvar. Vad vi upplevde som barn styr väldigt mycket av hur vi ser på livet och vem vi är i våra vuxna relationer. Vår uppväxt, i synnerhet om den varit dysfunktionell, är ofta den styrande parten i våra val och handlingar som vuxna. Det vågar jag påstå utan att ha belägg för det, mer än de observationer jag gjort hos människor rakt genom hela livet.

Skammen och skulden som lades på oss som barn bär vi i arbetslivet, i sexlivet, i föräldraskapet, i synen på varandra. Gränslösheten och ansvarslösheten vi mötte sätter våra gränser och styr vår egen syn på ansvar. Sorgen, traumat, övergivenheten, mobbingen, utanförskapet, otryggheten, allt det som fanns i vår barndom finns med oss i vuxenlivet om vi inte tar hand om de inre barnen som finns i oss. Är de sårade kommer de att såra andra. Är de otrygga vill de ha kontroll. Är de rädda kommer rädslan att styra valen. Jag har sett det med egna ögon sedan jag var barn.


Sötnosen var en gång lilla Nuttan, svårt traumatiserad av en kaosartad uppväxt under de första sju åren av mitt liv. Hon växte upp med en gravt alkoholiserad pappa, upplevde död och sorg när hennes trygga extrapappa dog, var med om en skilsmässa och en flytt från sitt hem och sina barndomsvänner. Innan hon hade fyllt sex år.

Emme var en gång lilla Marie, en liten mellanstadietjej som bar Sötnosen inom sig inkapslad som ett svart slukhål, med svåra magsmärtor som följd. Ett lidande som kom och gick i mer än trettio år. Hon växte upp i en skilsmässofamilj där mamma inte hade ork att bryta från pappa helt och skapa sig ett liv för sig själv. En uppväxt i fattigdom, utan ett synligt hopp, med opålitliga män både i skolan och i släkten, där hon tog det ansvar de vuxna inte gjorde. Hon kändes som en förälder åt sina föräldrar innan hon ens hade blivit tonåring.


De flickorna levde i mig och styrde både mina val och mina handlingar. Jag var omedveten om det och trodde att jag tog egna medvetna val som styrde mig bort från allt det destruktiva jag ville fly och slippa föra vidare till mina egna barn.

Idag är barnen från barndomen förvandlade genom Guds kärlek och ingripande. De lever och vägleds av Den Helige Ande, inte av den ande som genomsyrade mitt hem. Nämligen modlöshetens ande, lögnens ande, förnekelsens ande, flyktens ande, medberoendets ande, hopplöshetens ande, gudsförnekelsens ande ...


Min mamma är en god och hederlig människa. Detsamma gäller mina tre syskon. Men det räcker inte att vara god och hederlig för att bryta ny mark åt sina barn och föra dem mot helande, frid, frihet, kärlek och ljus. För att det ska vara möjligt krävs ett Guds ingripande, Guds vägledning och en villighet att själv låta sig förvandlas och bli frisk från allt det sjuka som blivit begravt i både kropp och själ genom livet. Det är en livslång process där överlåtelse, tillit och tron på Gud måste praktiseras varenda dag. Det gör ont att möta det som är begravt i sorg, skam, skuld, övergivenhet och trauman. Det gör ont att födas till liv som vuxen människa. Det tar tid. Lång tid. Väldigt lång tid att ge kropp, själ och ande helt nya erfarenheter att vila i.

Den förvandling som vår värld behöver börjar i varje människa och kan inte ske utan Gud. Det är vi människor som orsakat all olycka, vi är problemet, inte lösningen. Men vi kan kliva åt sidan och låta Gud genomsyra våra egna liv och sedan låta Gud verka genom oss. Någon annan väg tror inte jag på. Och därför är Jesus Kristus den vägen, för han visar oss hur det ska gå till.



Ur Livets träd föds jag på nytt.

Den avbild av Gud som jag är växer fram ur Kristi kropp.

I mitt eget hjärta låg jag och vilade i väntan på att väckas av Kärleken.

"Vakna!" sade Gud och jag insåg att det fanns en Gud som väcker liv i människan.

"Stig upp!" sade Gud och jag förstod att Uppvaknandets Gud också vakar över mig och vill ha mig till sin hjälp.

"Kom ut!" sade Gud, och här står jag nu, redo att kliva fram.


Kram,

Marie