• Marie Ek Lipanovska

Bygga bo

Jag kan inte och vill inte bygga ett Mammons monument i världen som står kvar efter min död som ett arv efter min korta närvaro på denna jord. Men jag vill vara med och bygga ett litet hörn av Guds rike, ett litet ljus i vår stora mörka värld. Just nu är jag mest som en dagdrivare som gör vad som faller mig in. Det enda jag bygger upp är frustration.


Jag har tillbringat dagen i trädgården. Klippt gräs, rensat ogräs, bundit upp hallonbuskar och tomatplantor. Jag har ansat blommor och sopat plattorna. Och för att inte bli dum i huvudet försöker jag tänka att jag tar hand om Guds trädgård åt honom. Det är ju inte min gård och min tomt. Så har jag gjort i alla dessa år jag bott här. Överlevt genom att se den andliga aspekten av livet. Hade jag inte haft den förmåga skulle min självkänsla vara som en blöt fläck i Sahara.


När jag slet med gräsklipparen som för länge sedan slutade att vara självgående insåg jag att jag behöver hitta en träningsform som passar mig. För när jag får arbeta med kroppen lite hårdare vilar tankar, funderingar, analyser, reflektioner och åsikter en stund.


Och medan jag gjorde fint i trädgården lyssnade jag till husbygget som pågår borta i Bunkeflo. De hamrar och spikar. Och jag kände så starkt min längtan efter att få vara med och bygga något som är värdefullt och meningsfullt. Jag har nog aldrig känt mig så mycket som den förlorade sonen som idag.

Jag utgick från Fadern för sju år sedan, full av entusiasm och till bredden fylld av hans kärlek, och helt nedbruten som person. Jag ville vittna om vår kärlek, den Gud och jag har för varandra. Jag ville ge längtan ett ansikte. Jag ville kalla människor till kristen tro och in i kyrkan. Jag ville samtala om Jesus och utforska varje hörn av den tro jag hade fått i gåva. Men jag återvänder hem med slokande axlar, ett hjärta fyllt av sorg och känslan av att fullständigt ha misslyckats med det uppdrag jag gavs. Och skamsen över att jag slösat bort det mest värdefulla som finns, Guds kärlek. Detta genom att vattna på asfalt och så i jord som är död.

Det känns verkligen som om jag kastat pärlor för svin och gett det heliga åt hundarna. Och det är ingen skön känsla alls. Den gör ont i varenda cell. Att jag slarvade bort mina eget surt förvärvade tillgångar är en sak. Det kan jag stå ut med. Men att jag återvänder hem luspank på den kärlek och renhet jag fick av min himmelske Far, det har jag svårt att smälta. Vilken dåre jag har varit. Ännu en gång. Lär jag mig aldrig?


Men jag känner inte den minsta rädsla att återvända hem tomhänt till Gud. Jag vet precis vad jag möter. Kärlek och barmhärtighet. Innan jag ens fått av mig mina smutsiga kläder och trasiga skor, står han där redo med nya skinande kläder och ett par nya skor. Och ringen på mitt finger som är Guds tecken på det löfte han gett åt mig, att aldrig överge mig oavsett vilken idiot jag än blir när jag vistas ute i världen. Den tar han av mig, bara för att sätta en ännu större och mer värdefull ring på mitt finger, för hans kärlek är allt annat än logisk och förutsägbar.

Allt som räknas för Gud är att jag återvänder hem. Det är så tomt i hans hus numera att jag nästan får ha honom helt för mig själv. Så få av hans barn vill bli älskade och vara behövande. De fastnar ute i världen där de istället älskar att vara behövda.


Jag tackar Gud för den blick jag föddes med. Den som ser den andliga verkligheten under den mänskliga tillvaron. Den har räddat mig igenom allt hemskt jag upplevt i mitt mänskliga liv. Den har räddat mina relationer. Men att kommunicera den andliga djupare aspekten av det som sker i det vardagliga livet har jag aldrig riktigt lyckats med. Och det är skälet till att jag så ofta känner mig brutalt ensam.


Jag mår bäst utomhus i sol och lagom värme (som idag). Jag mår bäst när jag lever för Gud och får vara med och bygga något vackert och meningsfullt i hörnet av hans rike. Jag mår bäst i en stilla fridfull omgivning och när mitt arbete leder till en god förändring för andra. Jag mår bäst när jag får skapa fritt ur hjärtat och är full av kärlek inombords. Jag mår bäst när jag får vara barn med Gud och en vuxen kvinna ihop med andra vuxna människor. Jag mår bäst när det finns ett utbyte med mogna kärleksfulla människor; mentalt, själsligen och fysiskt. Jag mår bäst när jag är i par med en annan inspirerad människa, såväl privat som i mitt arbete.


Jag vill prova att ännu en gång bygga ett nytt liv för mig själv och ett samtidigt bygga ett hörn av Guds eviga liv. Men hur det ska gå till och hur det ska se ut, har jag absolut ingen aning om. Det vet bara Gud. Det är väl tur att jag föddes envis som synden. För den envishet som blir överlåten kan förvandlas till uthållighet och hängivenhet. Och den överlåtelsen har tack och lov redan skett.


Jag hör bonden som kör ute på den angränsande åkern. Jag lyssnar till svalorna omkring mig. Solens strålar värmer min nakna hud. Jag gläds åt att kunna sitta och skriva ute i trädgården i bara bikini. Doften av nyklippt gräs och ljudet av humlor som surrar bland hallonen omger mig. Ett plan färdas på den augustiblå himlen. Då och då slår någon i ett spik långt borta i Bunkeflo. Vinden har börjat bli svalare nu när vi närmar oss kväll. Jag ska värma resterna av gårdagens middag som jag hade ihop med min son. Idag har hans efterlängtade flickvän kommit hem från sin resa. Jag gläds med den kärlek som drabbat honom. Den förändrar allt. Och jag önskar inget hellre än att se mannen återvända hem till Gud och mig. Han är mycket saknad och efterlängtad. Jag är ivrig att bygga bo och ett liv ihop. Det är vad jag är skapad för.


Kram,

Marie