• Marie Ek Lipanovska

Den goda förvaltaren

Jag skriver av samma skäl som jag mediterar, för att vara en stund med mig själv och Gud. I närvaron. Nära. I kontakt.


Igår på min kvällspromenad fann jag en hög med trädgårdssopor. Jag gissar att återvinningsstationen här i närheten var stängd när de skulle slänga avfallet. Och att de inte ville ha det med sig hem igen, så de stannade vid en åker och dumpade det där. Hur ofta gör vi människor så? Slänger vårt skit hos någon annan för vi orkar inte ha det hos oss en dag till.


I högen fanns massor av bambuväxter. Absolut inte skräp, tvärtom. Jag bar hem så många jag orkade och hämtade sedan en skottkärra och körde hem ett lass och planterade dem i trädgården. Idag hämtade jag en skottkärra till och ska plantera dem. Jag har länge velat ha ett vindskydd i trädgården, har jag tur och lyckas rädda bambun så får jag ett gratis.

Inte bara är det ren galenskap att kasta växter som lever och frodas när man kan skänka bort dem. Bambu är dyrt. Här är växter för kanske runt 5000 kronor som bara kastats bort. Jag förstår mig inte på människor som gör så här.




Jag lever efter liknelsen om talenterna och jag tror att om jag är en god förvaltare av det lilla då kommer jag också att vara det av det stora, Matteusevangeliet 25:21.

Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’


Det var väldigt slitigt att lasta, köra hem växterna på skottkärran och gräva för att plantera det jag fann. Jag orkade ta hälften igår och har hämtat resten idag. De ska ner i jorden om en stund. Det går inte att vänta, för då dör plantorna. Ska de ha en chans måste det ske nu. Ibland är livet sådant, att vi inte kan vänta utan måste finna kraft i stunden och göra ett gott försök.


Att ta tillvara allt jag kan efter bästa förmåga och att plocka skräp när jag är ute och går är mitt sätt att säga till Gud: Jag uppskattar den helt magiska gåva som Skapelsen är. Jag älskar henne helhjärtat och vill att kommande generationer ska få njuta av mångfalden och gåvorna hon bär fram till oss.


Det är inte okej att bara vilja gå ut och njuta av henne; att bada i havet, gå i skogen, plocka svamp och blommor, odla i hennes jord, bygga hus på hennes mark, spela golf och fotboll på hennes gräs, ja allt det där mysiga med att vara ute i naturen. Hon är inte människans nöjesfält, hon lever och behöver att vi behandlar henne med kärlek och respekt. Där är när jag är med henne som jag ser att detsamma gäller mig. Jag lever. Jag är inget nöjesfält. Jag utarmas om jag bara ska ge åt människor vad de behöver. Jag behöver omsorg, kärlek och respekt. Jag behöver vara en god förvaltare av det liv jag fått i gåva. I det lilla och det stora. Och jag förstår att det finns människor som vill vara ett stöd och andra som dumpar sitt avfall hos mig. Ibland hinner jag stoppa dem från att slänga skiten hos mig, ibland får jag helt enkelt bara inse att det redan har hänt. Då får jag forsla bort det till komposten och hoppas att det finns något att ta tillvara i avfallshögen, att människan inte kunde skilja på avfall och det som lever.


Kram,

Marie