• Marie Ek Lipanovska

Den kämpande tron

Våren är på besök idag. Ljus och värme. Det bästa jag gjort idag är att köpa en liten ljusrosa ros i kruka och två fastlagsbullar. I övrigt har dagen varit en enda lång prövning från det att jag steg upp.


Den kämpande tron är temat på kyrkoåret. Idag kämpar jag med tron på människan, inte med tron på Gud. Idag har jag mött många sidor av människan som behöver förändras om inte hela mänskligheten ska gå under.

(Redigering i efterhand: Nej, det är Prövningens stund som är temat. Så ämnet passar ännu bättre.)


Jag insåg idag när sarkasmen föds. Jag hörde ett samtal mellan två personer. Då vaknade den sarkastiska sidan i mig till liv. Kan människan ibland vara så fruktansvärt korkad att endast sarkasmen kan bära den dumheten? undrar jag. Jag fick bevittna det klassiska exemplet när två personer talar om att göra förändringar i det ytliga och helt oväsentliga för att slippa se och ta tag i det växande berget av problem. Det är ungefär som att så blomfrön på en sophög och tro att blommorna ska kunna överskugga skiten och helst också äta upp den.


Jag har också mött människans slarv, ansvarslöshet och ren oduglighet idag. Människan är sannerligen en intressant varelse. Långt ifrån fullkomlig, och det gäller också mig.

Ofta hör jag människor försvara andra människor med orden: De gör så gott de kan.

Idag frågar jag mig om det verkligen är sant i alla fall. Jag tror faktiskt att människan inte alltid gör så gott hon kan. Så god är inte människan. Hon gör som hon själv vill däremot, och det duger inte. Det räcker inte till. För när människan gör som hon själv vill blundar hon oftast för det hon verkligen behöver göra.


Jag vill inte försköna människan, inte heller nedvärdera henne. Människan är helig och kan ta mycket större ansvar än hon gör idag. Hon kan göra mycket mer än så gott hon kan, när hon gör det ihop med Gud. Hon har också en alltför stor tendens att vara oduglig, lat, ansvarslös och blunda för sanningen för att så slippa se vad hon själv ställer till med.


Jag sätter inte mitt hopp till människan. Jag hoppas på Gud. Jag hoppas att Gud bryter igenom mänsklighetens enorma förnekelse av hur det står till i vår värld. Hur fruktansvärt illa det faktiskt är med miljön inuti oss och i Skapelsen. Jag hoppas att Gud sparkar in dörrar och går genom väggar och säger ifrån på skarpen till den mänsklighet som slumrar och inte vill vakna upp, för annars kommer mitt barnbarn är växa upp i en skräckfilm.


Om vi som människor inte börjar dyrka skönheten i Skapelsen omedelbart, utan fortsätter att acceptera att planeten blir allt fulare på grund av oss, då kommer vi inte att ha varken rent vatten eller mat att äta framöver. Vi måste höja kraven på oss själva och på människan i allmänhet. Inte kraven på att arbeta och tjäna pengar och resa till Mars. Utan kraven på att städa upp skiten efter oss som vi slängt i naturen, ta hand om Skapelsens sinande resurser och bli förvaltare av dem så att vi börjar föröka det goda vi fått av Gud, inte tar slut på det.


Dagens tur till havet.

Till vänster: Vad vi väljer att se och lägga upp på Instagram. Till höger: Vad vi blundar för.



Kram,

Marie