• Marie Ek Lipanovska

Den sista sträckan

Godmorgon i solskenet mina vänner,


Den hårda vinden som vi dragits med i flera dagar har lagt sig till ro. Solen gassar i mitt ansikte och bleker mitt redan soldränkta hår. Tänk att jag var brunett i nästan hela mitt liv men så plötlsigt ville solen något annat och nu är jag blond.


Jag lyssnar till fiskmåsarna som pratar i skyn och det ovanliga ljudet av en häst som blir skodd. Hovslagaren är här. Doften av häst slingrar sig ut här där jag sitter. Jag hör hur de samtalar inne i stallet, hur han raspar och filar den tålmodiga hästens tår.

Mannen dyker upp och slår på en liten ugn inne i sin skåpbil. Han värmer ett par hästskor och säger "Det har varit frost i natt". Hans röst kallar ut hunden som låg i bilen. En söt svart labrador kommer fram och hälsar på mig. Jag tänker på Jesus och berättelsen om fåren som känner sin herden genom hans röst. Mannen berättar vad hunden heter och jag tänker att just så är det. Ägaren känner oss vid namn.


Klockan närmar sig halv tio på morgonen men redan nu upplever jag hur varma strålarna är. Ljudet av de skräniga fåglarna som seglar över himmelen drar mig tillbaka till när jag bodde på Limhamn efter skilsmässan. Lägenheten låg så nära havet att ljudet av fiskmåsar var ett självklart bakgrundsljud alltid.





Jag ska ta en runda med gräsklipparen idag. Passa på att vara ute i det vackra vädret. Men först behöver jag ta mig själv i kragen och rita Sötnosen. Det känns som att teckna i uppförsbacke, att få till de här sista teckningarna som ska in i årsboken så att alla kyrkoårets tema, oavsett årgång, finns med. Det är verkligen en bergsbestigning. En vertikal klipphylla jag ska ta mig uppför utan någon utrustning alls, mer än mina händer. Varför jag upplever ett så gigantiskt motstånd vet jag inte. Men troligtvis för att det pågått i över ett år nu och för att det känns som om hela det året hänger som en tyngd om livet på mig.


De sista stegen på en tusaenmilafärd är väldigt dryga. Man säger ibland att skälet till att de flesta människor aldrig "lyckas" i livet med vad de satt sig för är just för att de ger upp precis innan målsnåret. Krafterna är slut. Det är ren vilja som gäller om man ska nå i hamn. Att vara envis som en åsna kan då komma väl till pass. Det kanske till och med är en förutsättning, att man är så dum och envis att man vägrar ge upp.

Kanske är det också då som också allt annat motstånd hopar sig. Där på den sista kilometern. Som i mitt fall, ett överentusiastiskt förlag har plötsligt tystnat och inte hört av sig på utlovad tid. Jag har kontaktat dem för att få svar, men inte ens då har de hört av sig. Det är andra gången det händer mig. Hur den tilltänkta samarbetspartner bara försvinner in i tystnaden. Förra gången väntade jag ett helt år på det förlaget. Denna gången har jag redan stängt dörren efter tre veckor. Är de fortfarande intresserade får de knacka på dörren igen. Jag har en bok att teckna färdigt. Det där med att vänta på något som troligtvis aldrig sker är jag världmästare i. Men nu vill jag hellre ha en guldmedalj för det som blev av, det som fullbordades. Den dagen kommer då förlagen ångrar att de inte agerade annorlunda, för denna seger är märkt med mitt namn, så är det bara.


Nu ska jag äta frukost. Klockan har blivit tio och jag har just upptäckt att jag inte är ensam i solskenet. De där små odjuren som jag verkligen inte står ut med har också vaknat till liv. Strecken.


Ha en skön tisdag. Vi hörs kanske ikväll igen.


Solsken i ditt sinne,

Marie