• Marie Ek Lipanovska

Den stora skilsmässan

Den stora skilsmässan heter en bok jag nyligen läste av CS Lewis. Idag behöver jag skilja mig. Bryta upp och gå vidare. Sluta skämmas för mina personliga behov. Sluta jämföra mina behov med en sjuk människas behov, som vore det något sjukligt hos mig som behövde läka.


Jag sänder ett meddelande till förlaget som varit i kontakt med mig sedan innan påsk. Jag tackar för intresset men avböjer ett samarbete. Vad jag behöver i relationen till ett förlag finns inte mellan dem och mig. Det måste få lov att räcka för att jag ska tacka nej, att jag känner mig själv och vet vad jag behöver i ett samarbete för att kunna bidra med min del.


Tanken om att jag är krävande och besvärlig såddes i barndomen, och den har växt sig stark genom åren. Det är den bilden av mig som ofta speglats tillbaka till mig, i synnerhet från män men också på en del arbetsplatser.

Till slut har jag börjat tro på vad andra sagt om mig fastän det rent logiskt inte alls verkat stämma. Den sista tiden har de känts som om jag stått inklämd i ett hörn. I den vrån gäller följande: Jag får inte ställa några krav och inte ha några förväntningar, men jag ska ge kravlöst av mig själv till de som behöver och de ska kunna förvänta sig att jag alltid står kvar där på den platsen.


Det är inte så konstigt att jag inte trivs på den platsen. Att den är nedbrytande kan vem som helst räkna ut. Det är som att ha en högtalare med människoröster som tillsammans försöker överrösta Guds ande i mig. Röster som säger åt mig att jag kräver för mycket, trots att jag bara ber om det mest nödvändiga och självklara. Röster som säger åt mig att skämmas för att jag vill höja ribban i relationen och i världen till ömsesidig kärlek och frid. Röster som kastar skuld när jag säger ifrån och sätter gränser för det som är destruktivt och skadar relationen och vår värld.


Den stora skilsmässan föregår det ännu större äktenskapet. Ett äktenskap som bygger på ömsesidig kärlek och omsorg. Där vi kan och ska förvänta oss kärlek av varandra. Där vi ser den andre och blir sedd. Vi ger och tar emot. Vi älskar och älskas. Det är en helomvändning. Endast Guds röst får råda där. Det är i Gud detta sätt att leva har sin början. Det är av Gud jag måste ta emot den kärleken som alltid flödar fram och tillbaka, inte bara ut ur mig.


Vi, är det mest naturliga tillstånd i världen, ändå är de allra flesta människor jag möter förankrade i sitt eget jag, inte i Guds jag för det återspeglas som ett mänskligt vi.

I en självisk och narcissistisk värld förvandlas de människor som tror på ömsesidighet till bytesdjur. Vi blir som lamm bland glupska vargar. Vi försöker att se den andre och dens behov, men blir osynliggjorda och förnekade våra egna behov. Att stå kvar leder till död. Jag tror att den enda hållbara vägen är att ansluta sig till de människor som också vill ansvara för kärleken och friden i en relation och i världen. Där finns liv. Där kan det goda föröka sig, för livet flödar fram och tillbaka. Vi utger oss själva och vi tar emot den som utger sig åt oss.





Kram,

Marie