• Marie Ek Lipanovska

Det nya vinet



Jag är skör idag. Ett tillstånd jag trivs i. Där vilar jag i Gud.


Igår var en dag då jag slöt en cirkel. Den som startade 1987 i lidande och slutade 2021 i lidande. Där min brist var att jag inte lyssnade på min egen inre röst, på Själens röst och följde henne. Och där mannens brist var frånvaro, otrohet och ovarsamhet mot mig.


Tvättmaskinen gör de svarta kläderna rena. Jag lyssnar till det sköna ljudet av hur den tumlar runt med vatten och bubblande tvättmedel.

Jag har bäddat med rena nya sängkläder och vattenkokaren står med ättika och kalkas av.

En deg jäser i den oljade runda formen och ska snart sättas in i ugnen och bli till nygräddat focacciabröd.

Mina omplanterade pelargoniaskott i fönsterkarmen sträcker sig mot vårljuset och bildar nya skott. Orkidéerna blommar för fullt på sina långa snirkliga kroppar.


Jag har börjat läsa Det nya vinet, min senaste bok med Wilfrid Stinissen. "Det som gör en människa till kristen är att hon har fått ett nytt liv. Och detta nya liv är Kristi liv i henne." Jag blickar ner på min vänstra sida där det nya livet jag fått i gåva ligger och tronar. Sötnosen gungar bräda med Anden på pappret bredvid mig. Och på bilden intill bär hon en segerkrans av blad där Anden vilar med sitt ljus, och hon håller en vän, en pojke i sin hand. Det nya livet har ett ansikte, ett namn och snart en helt egen bok.


Jag besvär er, Jerusalems döttrar,

vid fältens gaseller och hindar:

stör inte kärleken, väck den inte,

förrän den själv vill.

(Höga visan 2:7)


Kram,

Marie, en av Jerusalems döttrar