• Marie Ek Lipanovska

Det okända livet inom mig

Jag röker inte. Jag dricker inte. Jag äter bra mat och utsätter mig inte för stress och press. Jag sover tills jag vaknar, arbetar i lugn och ro med det jag tycker om. Lite mer motion skulle naturligtvis inte skada, men i övrigt är jag mot mig själv och min kropp.

Jag jagar inte lyckan i konsumtion, spelar inte för att vinna, fyller inte mitt sinne med skadliga saker som våld, porr och konspirationsteorier. Jag läser mycket, ser gärna på dokumentärer och naturprogram, pratar dagligen med min bästa vän, plockar sopor på mina promenader på landet och går på mässa när det finns plats. Då och då träffar jag mina barn och mitt barnbarn.


Jag lever med andra ord ett enkelt och stillsamt liv. Ofta långtråkigt och ensamt. Jag har inte längre någon bil och det går ingen buss ut hit så jag kommer inte så långt från mitt hem om jag inte får skjuts. Jag ska börja cykla lite mer, men det är inte så enkelt som det låter. Jag återhämtar mig ännu från en svår utmattning. Det tar tid. Väldigt lång tid.


Igår ställde jag mig själv frågan vad det är som har brutit ned mig så svårt i olika omgångar. Svaret är relationer. Nära relationer. Det är inte hur jag lever utan med vem jag lever som varit skadligt. Det har aldrig funnits utrymme för mig att bara vara den jag är i de nära relationerna. Mitt allra innersta väsen har inte kunnat växa fram i de miljöer jag levt i.


Jag anar de sidor av mig som vill växa fram i relation till en människa. Sidor som behöver ett annat bemötande än det jag är van vid. För att de personliga dragen i mig ska kunna komma fram behöver jag trygghet, närhet, frid och kärlek. Jag behöver ömhet, hänsyn, ömsesidig respekt och delat ansvar. Jag behöver att båda i relationen tar sitt personliga ansvar för vem den är och vad den kommer in med. Jag behöver en jämlike. En mogen människa.


Alla relationer med människor är inte nedbrytande. De finns också de som är stödjande och livsavgörande. Men de kan jag räkna på en hand. De som bryter ner mig däremot finns överallt där människor finns. Gränslöshet, ansvarslöshet och hänsynslöshet breder ut sig. Desto viktigare är det för mig att vara mycket för mig själv så att jag kan vara kvar i min sårbarhet och öppenhet för Gud för att så låta de okända goda sidorna av mig växa fram i värmen av Jesu ljus och kärlek.


Jag vet att Gud vill göra stora ting med mig, men jag förstår också vad Gud ser som stort benämner vi människor kanske som litet, och till och med enfaldigt. Det bryr jag mig inte längre om. Jag vet vem jag är när jag är tillsammans med Gud. Jag älskar den jag är och jag önskar att det gavs en chans att visa sig i fler relationer.


Kram,

Marie