• Marie Ek Lipanovska

Det var början till slutet

Jag stänger av teven efter Mello, diskar upp middagens hög av tallrikar och kastruller. Sonen kom aldrig. Trots att jag är så van vid att bli bortvald vänjer jag mig aldrig. Vad jag borde vänja mig av vid är att låtsas att det inte gör någonting.


Jag sjunker ned i soffan med korslagda ben. Hur många timmar har jag suttit där med slutna ögon i tystnad eller till stillsam musik? Hur mycket tid har vi inte spenderat ihop, Jesus och jag, i mina vita soffor sedan Gud sände honom till mig 2008?

Tänk om jag hade vetat då när jag precis hade inlett mitt nya liv efter skilsmässan, att detta inte var början på något nytt utan början på slutet på allt det gamla. Tänk om jag hade vetat att allt jag hade skulle jag mista. Allt! Hela min ekonomiska grund, ett livs besparingar, hem, företag, min barndomsfamilj, mannen jag nyss mött, min hälsa, tilliten till mig själv och mina val, livsviljan och synen på mig själv som kvinna. Tänk om jag hade vetat då att jag skulle vara en hårsmån från att också förlora mitt liv. Skulle jag då ha följt Jesus när han kallade mig? Skulle jag gjort det om jag hade vetat priset jag skulle betala? Jag vet inte.


Det är i meditation jag möter Jesus. Det är i meditation jag möter Gud som min himmelske far. Det är i meditation min största andliga gåva lever och utvecklas. Det är där helig ande är som allra mest uppenbar.

I tjugotvå år har meditationen varit en mötesplats där Gud och jag ser varandra och samtalar. Det är lika självklart och verkligt för mig som att prata med en levande människovän.


När jag nu ikväll slår mig ned i soffan och sluter ögonen är jag där direkt, i det inre landskap som Gud odlat fram i mig sedan jag var fjorton år, men som jag inte besökte första gången förrän jag var 31 år gammal.

Där på min inre äng står idag ett stort massivt kors. Jag vandrar dit, slår mig ner, lutar mig bakåt och slappnar av. Själen frigör sig från det begränsade tillståndet som det innebär när kroppen är i rörelse. Jag bevittnar henne när hon dansar likt en balettdansös runt runt runt korset. Jag gläds med hennes frihet. Jag njuter av att sitta och bara titta på henne när hon dansar till musiken som strömmar in genom mina öron. Hon är så graciös och så otroligt vacker. Men vem är då jag som bevittnar henne? Min medvetna fokuserade närvaro är det jag som betraktar själen med samma enkelhet som den kan känna och veta hur kroppen mår.


Själen gör något ovanligt idag. Jag såg inte upp på korset innan jag satte mig vid fötterna av det. Korset brukar alltid vara tomt. Idag kliver själen upp på korset efter sin dans och kryper alldeles tätt intill den döende Jesus. Ingen ska behöva vara ensam när den dör, viskar hon ömt och stannar kvar däruppe hos honom.

Hon lyfter varsamt av honom törnekronan och slänger den till marken. Istället klär hon honom i en blomsterkrans hon bundit av ängens blommor. När han är död bär hon ner honom från korset med styrkan i sin kärlek och forslar honom in i det som förut var min skog. Hon lägger ned honom alldeles utanför stugan. Jag följer efter utan att säga något. Jag bara frågar kort om jag får lov att berätta för er här på bloggen om vad jag ser. Hon nickar tyst som svar, sedan hämtar hon vatten, tyger, en flaska olja och en mjuk svamp.

Jag ser henne droppa arganolja i sina händer. Försiktigt reder hon ut Jesu toviga hår med sina varsamma fingrar. Hon kammar honom med sina händer tills håret glänser och böljande ramar in hans ansikte. Sedan doppar hon den mjuka svampen i vattnet och börjar tvätta hans ansikte. Hon rör vid honom som om han vore ett nyfött barn. Varje rörelse är stillsam och aktsam. Jag börjar gråta när jag ser hennes kärlek för honom. Plötsligt inser jag att det var för hennes skull han kom för tretton år sedan. Det var henne han kallade. Min kropp är platsen där detta möte kan ske. Min medvetna närvaro det vittne som kan berätta vad det ser. Men det är de två allt handlar om. Och kärleken går inte att ta miste på.

Hon fortsätter att tvätta hela hans kropp. En enda gång vänder hon sig mot mig och när hon ser mina tårar säger hon: Han är inte död, han bara sover. Sedan vänder hon försiktigt över honom på mage och sköljer rent såren från piskrappen på hans rygg. Hon smörjer in dem efteråt med olja och lägger honom på ett rent vitt tyg. Efter att hon tvättat hela hans kropp, från topp till tå, bär hon honom in i stugan och lägger Jesus i sin säng. Sedan kryper hon ned intill honom.

Och jag tänker att varken död eller liv eller övergången däremellan kan separera dem två från varandra.


Jag gläds åt att Jesus ska återuppstå, där i min stuga, i sällskap av min älskande själ.


Kram,

Marie

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon

marie.eklipanovska@gmail.com | 0703-624260 | ©2021 by Marie

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now