• Marie Ek Lipanovska

Du är min vän, sade Jesus

Jag ska delta imorgon via webben på hans begravning. Ett ljus är nu tänt, en sista hälsning är lagd i minnesrummet och en liten gåva sänd till det ändamål som familjen valt, Min stora dag.

Det är märkligt att mista en bekant som bara är fem år äldre än jag själv. Han är en av de 13 660 i Sverige som fram till nu dött av Covid-19. Det är svårt att tänka att jag inte ska få höra hans röst igen och inte stöta på honom på ICA.

Min katt Snäckan föddes för 16 år sedan på hans dotters barnrumsgolv. Min mellersta dotter som idag är 24 år var bästis med hans dotter när de var små. De gick i samma klass och spelade fotboll i samma lag. Det känns väldigt avlägset nu. Och jag påminns om min egen dödlighet.


Min 90–åriga mamma skjutsade jag till vårdcentralen idag. Hon fick sin andra dos vaccin. Frisk som en nötkärna är hon, men hon orkar inte dammsuga längre, säger hon. Hon blir så snabbt trött. Inte så konstigt med tanke på hur jobbiga mattor hon har att städa. Så jag tog ett tag med dammsugaren och lovade putsa fönstren på fredag. Att ha tillgång till sonens bil gör att jag kan hjälpa henne lite.

Jag passade på att handla lite mat medan hon fick sitt vaccin.


Det blev också en vårpromenad med bästa vännen i Pildammarna. Just nu har hon väldigt ont i sin kropp. Men parken sjöd av liv från både naturen och alla människor som letat sig ut i solen. Kontrasten mot de tomma åkrarna som omger mig här hemma på landet är stor.

Jag behöver påfyllning av liv, känner jag.


Just nu har jag en handyman här som fixar en del småsaker som är trasiga. Tvättmaskinen är igång.



För mig är det överväldigande med så många intryck och människomöten på en dag. Det är då jag blir varse min egen skörhet och sårbarhet. Det som djupast sätt är min stora gåva, men som jag ännu inte lärt mig att leva med på ett sätt som är fruktbart. Jag försöker förstå vad jag behöver och hur jag ska leva för att må bra, och i förlängningen kunna vara ett bidrag också till familj, vänner och samhälle.


Mitt nya liv är ännu som ett oskrivet blad. Vem är jag egentligen utan min historia, levande endast i mitt nu? Det vet jag inte. Jag har faktiskt ingen aning alls.

Att jag behöver kärlek i överflöd, det vet jag. Av mig själv är jag så svag. Inte sagt med en nedvärderande ton, utan med stor ömhet för mig själv. Jag har varit stark, fysiskt och själsligen. Jag vet hur det känns att orka väldigt mycket under lång tid. Nu är jag inte stark längre, varken själsligen eller fysiskt. Jag tål nästan ingen belastning alls. Det gör att jag måste förlita mig på att Gud ger mig ny kraft varje dag.


Du är min vän, sade Jesus igår. Det är första gången han kallat mig för sin vän. Jag berördes av hans ord, kände att de betydde något speciellt.

Jag kan inte riktigt urskilja vad det innebär att vara hans vän och inte bara hans lärjunge. Men det påverkar vår relation. Kanske är det att han indirekt säger att han litar på mig, att han vet att min kärlek inte "bara" är av den karaktär att jag följer honom och vill ha något av honom, utan att han också har lov att vilja ha något tillbaka av mig. Vänskap är ju tänkt som en ömsesidig kärlek, inte bara att en ger och den andre tar emot. Att vara vän är en mer jämlik relation än den mellan Mästare och elev. Det känns lite läskigt. Hur ska "lilla jag" kunna erbjuda något av värde till Honom?


Kanske är det mitt längtande hjärta. Jag har sagt till Jesus att han inte behöver ha en sten som kudde, han får gärna vila sitt huvud på mitt hjärta. Det är lite mjukare och varmare. Hela min kropp är som en mjuk varm renbäddad säng.

Kanske är det min tomhet, den jag så ofta upplever som en stor ensamhet, Han vill ha i utbyte. Rymd, sade Jesus idag. Du kanske ska se ensamheten som en rymd inom dig istället.

Jag tyckte mycket om tanken. Rymd känns fint. Luftigt. En plats för möten. Där det okända kan bli känt. För det är i den där tomheten och ensamheten som Jesus vandrar runt i mig. Så jag är inte ensam, mer än fysiskt, men det kan vara väldigt svårt med fysisk ensamhet fastän man har sällskap av Guds son.


Rymd. Kanske är det vad Jesus uppskattar allra mest. Att jag har så mycket plats i min själ, min kropp, i mitt liv, min vardag, min almanacka. Och att jag vill förbli rymlig, men mättad av kärleken. Hur det är att leva så vet jag inte. Jag har aldrig provat. Men det känns som om det skulle vara gott för mig, för den jag är numera, så att sårbarheten bevaras men att jag också kan bidra med handfast kärlek till vårt samhälle.


Solsken i ditt sinne,

Marie