• Marie Ek Lipanovska

En kärlek som förvandlar

Jag gråter mig igenom kvällen igen. Möter sorgen ännu en gång. Och jag tänker, enda sättet att fly sorgen vore att inte minnas. Men det skulle vara att inte minnas kärleken. Den kärlek jag var uppfylld av. Den kärlek som väcktes i honom. Och frukten av den kärleken.


Jag sörjer den bit av mig själv som inte finns längre. Hon som dog av lidandet som blev för stort. Barnet i mig sörjer den lilla vän hon fann i honom som inte finns längre. Jag sörjer det som var, som levde och som dog. Jag sörjer kärleken.


Hur mycket jag än vill påskynda den sorgeprocessen så kan jag inte om jag vill kunna minnas utan smärta. Men det gör bara så förbaskat ont. Jag vaknar klädd i ett vemodigt nattlinne. Det är svårt att släppa taget om det som betydde allt för mig. Det som var så dyrbart att jag uthärdade sådant som bara kärleken klarar av. Det är som om minnena ska tömmas på alla starka känslor, både de behagliga och de smärtsamma. Kvar blir bara sorg. Sorgen över det fina som gått förlorat. Sorgen över smärtan detta orsakat mig.


Vi människor vill så gärna skynda oss mot ljuset. Vi vill så gärna springa före. Vi vill så gärna klara av allting själv. Men jag förmår inte. Sorgen är verklig. Jag vaknar med ett helt hav av tårar inom mig. Vågor som kluckar i ögonvrån. En sorg som ibland känns som om den ska dränka mig. För lika stor som min kärlek var, är nu sorgen. Sorgen finns där i frånvaron av kärleken som var så överväldigande och urstark.


Återupprättelsen dag 27.


Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus ... jag låg kvar i sängen och andades hans namn denna morgon som i ett försök att få in frisk luft i min kropp. Katten hoppade ljudlöst upp i sängen men jag kände vibrationerna av hennes tysta steg. När hon satte sig ned precis intill mitt huvud kröp jag närmre hennes håriga kropp och låg där med ansiktet mot den varma pälsen och lyssnade till hennes spinnande. Jag hoppades på att hon skulle sätta sin tass på mitt ansikte såsom hon gör ibland när jag är ledsen. Men inte idag. Jag blickade in i hennes stora svarta pupiller och sade ... Jag älskar dig.


Jag behöver bli buren. Jag behöver hjälp över till andra sidan, till ljuset, den nya dagen, det nya livet. Jag behöver Jesus. Av mig själv förmår jag inte. För det är resterna av kärleken jag ska lämna efter mig. Det är kärleken jag ska släppa taget om, längtan och saknaden efter den andre. Det mänskliga livets stora mysterium, att vi plötsligt möter en person och drabbas av en obegriplig kärlek vi inte visste att vi bar på inom oss. En förvandlande kärlek. En som förändrat mig som människa, hur jag ser på mig själv och känner för mig själv. Hur jag ser på livet och på Gud. Hur jag ser på kärleken i äktenskapet, i vänskapen och i relationen till Gud.


Det är inte mannens känslor för mig som förvandlat mig. Det är den djupa kärleken jag känt för honom som förvandlat mig. Det är inte vad han sagt, gjort och gett som förvandlat mig. Det är vad jag burit i mitt hjärta, uthärdat med kropp och själ och hur jag kommunicerat sanningen som har förvandlat mig. Det är den kärlek som Gud drabbade mig med som förvandlat mig. För jag tog emot den kärleken som den mest dyrbara gåva jag fått och gjorde allt jag förmådde för att ge den till honom vars namn stod på paketet.


Jag har älskat Kristus i mannen och jag har älskat människan som mannen är. Hans materiella överflöd, yrkestiteln, hans rykte, de goda medmänskliga gärningarna, ja allt det där yttre som alla andra känner till och efterfrågar hos honom, det var jag aldrig speciellt intresserad av. Det är förgängligt. Rikedom kommer och går. Status och yrke definierar inte en människa. Vad han säger och gör behöver inte vara detsamma som den han är. Att han är efterfrågad betyder inte att han kan älska och att han är älskad.


Jag sökte honom. Personen. Mannen. Gud i mannen. Människan i mannen.

Vem är du? frågade jag honom. Hur mår du? Vad tänker du? Vad känner du? Vad vill du? Vad behöver du?

En liten tid skymtade jag vad andra aldrig hade skådat. En liten tid fick jag ligga naken i den varma mjuka sanden bakom hans stora massiva klippvägg. En liten tid bekräftades det jag redan visste. Att mannen som Gud formar är sårbar, ömsint, närvarande och älskande. Precis som jag. Vi är lika. Vi är jämlikar. Vi behöver varandra.


När jag djupt och innerligt frågade efter mannen. När jag sökte svaret på både vem Kristus i mannen är och människan bakom hur mannen framställs är, då fann jag också svaret på vem jag är. Vem kvinnan i Kristus är. Vem jag som kvinna och människa är bortom hur jag framställs. Kärleken förlöste mig. Jag lämnar åt världen det som världen formade mig till. Jag låter mig bäras av Gud till det liv där kärleken fortsätter att forma mig. För det som är kvar av mig, det är det som tillhör Gud.


Återupprättelsen har nått sin sista sida. Jag slår igen denna bok jag öppnat för er. Häromdagen tänkte jag att jag skulle sluta med att ge bort mitt arbete, för vad ska jag annars ta betalt för? Men så slog det mig att jag redan har fått lön för dessa böcker jag tecknat och skrivit om kvinnan. Jag var nära döden, men nu lever jag. Gud har gett mig nytt liv. Jag är skuldfri. Över 300 000 svenska kronor hade jag i skuld, nu är de betalda. Jag har fått betalt också i värdefull kärlek. Den jag idag känner för mig själv. Jag har belönats med en ren och djup vänskap till Carina som är ovärderlig. Jag får ta emot det jag behöver för att ha ett hem, kläder på kroppen och mat på bordet av människor som bryr sig om mig.


Därför har jag nu skannat in ännu en bok. Den tänker jag börja dela med er från och med imorgon. Också den är handskriven med en reservoarpenna. Det gröna bläcket var en gåva från min själasyster Lisbeth. Grönskande som vårt systerskap!


Att dela min resa med er är att låta mig bäras av Jesus. Det är det som bär mig, att dela sanningen, vare sig den är glädje eller sorg. Det är essensen av mig som kvinna, människa och ett Guds barn. Att komma med sanningen till er som vill lyssna på den.


Nästa bok är inte min andra bok om kvinnan. Själens skönhet heter boken jag skrev påsken 2017. Jag väljer den för att det är påsk nu och för att hjärtat känner att det är den som vill berättas.

Jag tycker handskrivna och handtecknade böcker är vackra. Inget digital här inte. Däremot skulle jag väldigt gärna hålla mina böcker i handen. En dag ska jag se till att de finns i pappersform. För dig och mig som tycker att en riktig bok är en man kan tumma på och bläddra i med sina egna nyfikna fingrar.


Kram,

Marie