• Marie Ek Lipanovska

Ensam hemma

Jag tror att Gud gett mig dem i så rikliga mängder för att jag är så glad för att använda dem. Orden. Bokstäverna är mina bästa vänner. Mina gåstavar. Bilderna jag tecknar är min karta och min kompass. Teckningarna pekar framåt mot livet. Bokstäverna skildrar det liv jag fått i gåva. Hjärtat slår ja, ja, ja.


Jag har så ohyggligt ont i min vänsterarm idag att jag skriver endast med höger hand. Ibland är livet sådant, det liksom haltar fram av olika skäl. Jag har tagit en Ipren, men den hjälper inte. Det är med armen som med datorn, vad jag än gör så hjälper det inte. Jag behöver en ny dator, men jag får dras med min gamla arm och hoppas att eländet inte varar för evigt.


Också idag vaknade jag full av vemod, som jag inser är något lindrigare än sorg. Till färgen grå, snarare än svart. Genomsyrad av saknad efter mina kära är jag. Ett vemod som inte är fyllt av smärta och kyla, utan kärlekens eftervärme och tacksamhet.


En stund försökte jag kämpa mot vemodet genom att klanka ner på det. Men vem har någonsin förvandlats genom att bli nedvärderad? Vilken fånig idé det är att försöka låtsas som att något är på ett sätt det inte är. Så otroligt sorgligt att vi ständigt tutas i att tänka positivt, när själv tanken i sig värderar något som positivt och negativt. Hur ska jag kunna veta att vemod är grått om jag inte låter vemodet existera? Hur ska jag lära känna dess innehåll som kan vara både tacksamhet och kärlekens eftervärme om jag ständigt inbillar mig att glädje är bättre än vemod? Vem har kommit på att värdera känslor som goda och dåliga? Varför ska jag skynda mig ur sorgen men helst bosätta mig i glädjen? Kan det vara någon annan än Lögnaren som får oss människor att tänka på det sätt?


Vad gör jag när sorgen är som allra svartast? Jag går till Gud med den, där är mörkret inte mörkt.

Vad gör jag när saknaden eller längtan nästan förtär mig? Jag går till Jesus och säger: Håll om mig!

Vad gör jag när ensamheten gör mig förtvivlad? Jag skyndar till Jesus och slänger mig vid hans fötter och håller fast i dem som ett bortsprunget barn som gick vilse i skogen.

Vad gör jag när värken bryter ner all kraft? Jag ropar på den helige ande: Kom, fyll mig!

Vad gör jag när jag bli övergiven? Jag faller handlöst i Guds händer.

Vad gör jag när jag vaknar med en hemsk mardröm? Jag ber: Herre, Jesus Kristus, förbarma dig över mig.

Vad gör jag när jag inte orkar leva? Jag ropar på Jesus: Rädda mig!

Vad gör jag när livet är svårt på alla möjliga sätt? Jag ropar på Gud om hjälp.


Så varför skulle Gud vilja undanhålla mig de känslor som för mig närmre honom?


När jag accepterar situationen som den är, när jag tillåter mig att känna det jag känner, då öppnar jag mig för Gud. När jag däremot krampaktigt försöker fösa undan vemodet i tron att glädjen då ska vilja kliva fram, sluter sig hela mitt väsen för den igenkänner en lögn och lögnen kommer inte in i min själ.


Ja, ja, ja slår mitt hjärta. Ja till Gud är ett ja till sanningen. Också när sanningen är obekväm. Jag är fylld av vemod idag...också. Den är som molntäcket utanför mitt fönster. Känslan kommer inte att vara för evigt. Helig andes vind kommer att blåsa bort molnen när vinden själv vill. Känslor är som väderlekar, de går över. Och de behövs. De är gåvor som ger livet flera årstider. Det finns något vackert i dem alla när vi vågar vara kvar. När vi inte flyr till solen eller till snön. Guds närvaro symboliseras i Bibeln både som ett moln, som en vind, som eld och som ljus.


Utan Gud hade jag inte haft några andetag som gav mig liv. Utan Gud hade jag inte uthärdat värken, vemodet eller ensamheten. Utan Gud skulle jag inte ha något att skriva och berätta för er. Utan Gud skulle jag inte ha ord och bilder och ork att förmedla dem. Utan Gud vore livet fullständigt meningslöst och både orden och bilderna likaså.


Teckning av Marie Ek Lipanovska, Sötnosen väntar på kalaset ska börja
Sötnosen väntar på alla de andra barnen så att kalaset kan börja


Tror ni inte Gud känner vemod när han ser ut över sin Skapelse och hur vi behandlat henne? Tror ni inte Gud känner vemod över alla de barn som vänt honom ryggen? Tror ni inte Gud känner vemod över alla de som lyssnar på Lögnaren och inte på Sanningen? Tror ni inte Gud känner vemod över alla de tomma platserna i hans hem som Jesus gick för att bereda plats för, åt oss? Det eviga livet börjar inte sen, när döden passerats. Det eviga livet börjar här och nu. Jag lever i det. För att mitt hjärta slår ja, ja, ja...


Känner jag mig lite lättare eller tyngre när jag nu satt ord på sanningen? Svaret vet ni utan att jag säger det.

Känns vemodet som en liten gåva och välsignelse när jag nu delat insikterna med er? Också det svaret har ni i ert hjärta.

Gör mig vemodet handlingsförlamad eller innehåller det faktiskt närvaron av Guds kraft? Ännu en fråga du redan vet svaret på.


Tänk så mycket ni vet om ni bara känner efter och litar på den visshet som finns nedlagd i oss alla.


Kram,

Marie


Ps! Denna underbara dokumentär gav mig både hopp och insikter.

https://kunskapskanalen.se/program/51390/djuren-som-styr