• Marie Ek Lipanovska

Evangelium - där och då blir här och nu

Dubbla högmässor denna morgon. Ja, det behövde jag. Äntligen kommer gråten. Den välsignade. Den som strömmar ur ett hjärta som är mjukt och varmt och fyllt av kärlek.


Hon är inte fullkomlig. Hennes historia är inte ens speciellt vacker. Men jag älskar henne, Kyrkan - min moder. Det är samma känsla som när jag var barn och jag tvingades acceptera min mammas otillräcklighet och ofullkomlighet. Jag älskade henne såsom bara ett barn gör, med den kärlek som älskar fastän den egentligen behöver bli älskad.

Så är det också med Kyrkan. Jag kom till henne i hopp om att bli älskad och mottagen. Jag trodde att jag skulle möta bara kärlek där. Men så fann jag i kyrkan detsamma som fanns i mitt eget barndomshem. Människor som hade farit illa. Människor som inte alltid mådde så bra. Människor som liksom jag behövde kärlek. Och jag mötte därinne, liksom i mitt barndomshem och i min egen alkoholiserade pappa, en ande som inte var av Gud. Så illa jag har farit av det. Då som barn och nu som vuxen. Lögnens ande finns där människor finns, därför också ibland i kyrkorummet.

Vi behöver prata om det. Att där Gud är, där finns också det som inte är av Gud, och det vill söndra. Jag har gått sönder så många gånger att jag varit på väg att överge min tro och min kyrka. Ju närmre Gud jag varit och ju ivrigare jag deklarerat sanningen som vägen, desto mer förnekelse har jag mött. Precis som när jag var barn och sade: Pappa du är alkoholist, och han förnekade det, så har jag stått öga mot öga med lögnen i min nästa under flera år. Bara Gud kan rädda den människan, inte jag. Jag går sönder i det mötet.



När jag tittade på den första högmässan denna morgon var det dagens evangelium som drabbade mig. Där satt ju jag. Jag var han. Han var jag. Tiggaren utanför Jeriko.

För så är evangelium, levande bortom tid och rum. Som en tidsmaskin, ett plötsligt hål som suddar ut alla gränser. Där och då blir här och nu. Så är evangelium för mig. Det öppnar sig för mig och slukar mig levande. Drar hela mig in i sig. Omsluter mig på alla sidor.


Jag sitter där och tigger utanför Jeriko när jag hör folkhopen som närmar sig. Jag frågar vad som står på och får höra att det är Jesus från Nasaret som som går förbi. Och jag ropar. Ja från botten av mig själv vrålar jag så det ekar över hela Jeriko: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" Och de andra ber mig vara tyst. Men denna gång tänker jag inte låta mig tystas. Så jag ropar ännu högre. Ja, jag ropar för mitt liv: "Davids son, förbarma dig över mig!" Och han hör mig. Jesus hör mig. Han stannar. Han går inte förbi och låter någon annan vara den barmhärtige samariten. Han vänder inte bort sitt ansikte och låtsas att han inte ser mig. Han hör mig och han stannar.

Jag är en tiggare. Jag har varit en tiggare i hela mitt liv. En och samma sak har jag tiggt om. Kärleken.

Jesus frågar: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" Hans fråga är varm, mild, vänlig, uppriktig. Där finns ingen anklagelse, ingen antydan om att jag är besvärlig, ingen kvävd suck, inget dömande, inte ett uns av att han vill få det överstökat. Hans fråga är bara ren kärlek. Han avbryter allt och ger mig sin totala uppmärksamhet. Ingenting är viktigare än jag i det ögonblicket. Allt annat får vänta. Och jag gråter som ett barn. Tårarna strömmar ur mig. Snoret likaså. Men jag bryr mig inte. Jag skäms inte längre för mig själv och min längtan. Hans fråga sjunker djupt in. Långt långt ner i mig. Och där i själen finner jag svaret. Jag möter hans blick genom strömmen av lättnadens tårar. Svaret jag ger honom är rent och klart: "Jesus, ge mig ditt hjärta, fyll det med din kärlek och ta mig med dig!"

Mina ögon behöver inte som tiggarens att öppnas. Jag ser mer än jag kan hantera. Jag behöver Jesu eget hjärta för att uthärda det seendet jag föddes med. Jag behöver Jesu ständiga närvaro för att inte fara illa. Jag behöver att Jesus står mellan mig och min nästa för att bevara hjärtat han gett mig och kärleken han fyller det med.

När jag nu lämnar den platsen där jag suttit så länge och tiggt om barmhärtighet och nåd och en kärlek som befriar mig, vet jag också att det bara är Jesus som rår på Lögnaren, inte jag. Det är inte mot människor vi slåss, utan mot en ondska som vill splittra.

När jag går där hand i hand med Jesus, ser jag mig över axeln in i hopen av lärjungar. Jag möter Judas blick. Han vet inte att han kommer att förråda kärleken, men jag vet.

Jag går inte mot Jerusalem och mot Jesu död på korset med rädsla och en känsla av sorg och förlust. Jag går för att ta emot den kärlek som självmant vill offra sitt eget liv för min skull. Den kärleken har jag sökt bland människor men aldrig funnit. Kanske finns den bara hos Gud.


Kram,

Marie



  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon

marie.eklipanovska@gmail.com | 0703-624260 | ©2021 by Marie

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now