• Marie Ek Lipanovska

Förlös mig

När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.

(Joh 16:21-23)


Jag söker mig till Jesus, lyssnar till hans ord. Det är som han säger, när en kvinna skall föda har hon det svårt. Jag vet det av egen erfarenhet. Men det är också som Jesus säger, att jag bryr mig inte om plågorna jag nyss genomled när barnet vilar på mitt bröst. Då är glädjen så stor att jag glömmer bort det som nyss var.


Jag har varit havande med barn och gett liv åt tre människor. Också att skriva böcker känns som ett havandeskap. Jag har gett liv åt tre antologier. Just nu känns det som om jag är havande med mig själv. Den jag innerst inne är. Den Gud formade redan i moderlivet.

Emellanåt känns det stort och vackert. Som ett gigantiskt ÄNTLIGEN! Ibland är det plågsamt. Det värker i hela mitt väsen.


Jag vill tro att det är så nu, att jag står inför min egen födsel. En pånyttfödsel. Ett liv där jag inte längre gör avkall på mig själv utan låter mig vara just sådan jag är skapad att vara som människa.

För mig har omsorg och vårdande av andra alltid varit en så självklar del i mitt liv. Nu vill en nu sida födas fram som släpper taget om den gamla identifikationen och där omsorgen om mig själv står i centrum. Jag dömer inte längre ut det som en egoism och självcentrering, utan ser hur det bottnar i en enorm och sund kärlek för mig själv. Så nära den villkorslösa jag kan komma. Och det är något helt nytt att känna så.


Nu är mitt sikte inställt på att Sötnosen ska vara mitt levebröd, för att det är den enda hållbara vägen för mig. Bara om jag kan leva på att teckna Sötnosen har jag en chans att återhämta mig till både kropp och själ. Sötnosenböcker och produkter behöver vara mitt bröd och smör. Det går inte längre att förhandla om. Sötnosen är den enda vägen för mig att bli självförsörjande igen. Jag vet det nu. I henne finns vilan, kärleken och arbetsglädjen.


Likaså kan jag inte längre dölja mitt behov av sång och dans. Musiken behöver bli en naturlig del i mitt liv i någon form. Jag mår bra av att dansa och att sjunga, och jag vill väldigt gärna se mina egna sånger ta form och framföras. Det skulle skänka mig en djup tillfredsställelse och glädje att få visa upp vem jag verkligen är genom musik.


Underbara vänner har jag som jag litar på och älskar. Barn och barnbarn har jag och en barndomsfamilj. Min tro på Gud och tilliten till Guds kärlek har jag, det är min grund. Men jag behöver alltså lön för mitt arbete så att jag står tryggt och stadigt på egna ben. Jag behöver dansa och sjunga och vara glad. Jag behöver den fysiska närheten som finns i en kärleksrelation till en man. Någon att kyssa, krama, älska och leva tillsammans med. Jag vet med andra ord vem jag är och vad jag behöver för att vara den bäste versionen av mig själv. Den platsen är dessutom ledig. Den stolen bredvid Gud som har mitt namn. På den sitter ingen. Gud håller den åt mig. Nu vill jag födas på nytt och inta den plats Gud har gett mig. Där vill jag vara, för där är jag den jag är.


Kom Helige Ande och förlös mig, och lägg mig på min Faders bröst.




Kram,

Marie