• Marie Ek Lipanovska

Från gravar till gropar att plantera i

Jag vaknar i vemod. Min själ är tyngd av sorg. Det är som rök från en eld som blivit släckt. Den stiger upp inom mig och fyller mina lungor med saknadens sot. Jag tittar ut genom fönstret och ser en himmel full av moln och känner hur djupt jag längtar efter sol, efter ljus.


Ut, jag måste ut. Ut ur mitt hem. Ut i den friska luften som blåser hej vilt. Ut för att höra fåglarnas kvitter och vinden som sveper genom landskapet träd och buskar. Ut för att fånga dagsljusets glimtar. Ut där livet pågår trots min sorg och saknad. Ut till mina växter för att se regndropparna som vilar på bladen och murgrönan som lagt sig som en krans runt den nedgrävda hinken. Ut där jag sått fröer, satt plantor och blommor. Ut för att se bevisen på att livet segrar över döden.


Jag tar med kaffet ut och mina böcker. Utan de där sidorna av text hade jag gått under. De är mina vänner, mitt mänskliga sällskap, röster från livet som andra levt och lever. Och där bland bokstäverna ges sorgen en plats att träda fram. Det lilla skjulet av kartong jag byggt runt mig blåser omkull när andens vind sveper fram ur sidorna. Jag drabbas av sanningen. Jag känner igen den. Hur jag letar efter en gnutta värdighet i en situation som känns allt annat än värdig. Jag står där bland alla liken utbredda vid mina fötter. Alla förlusterna och separationerna som legat nedgrävda i min jord för att jag aldrig gavs en chans att sörja.


Jag står där och håller Jesus krampaktigt i handen. Jag vill att han ser. Att han ser varenda en av dem. En del är så gamla och så förruttnade att jag inte ens vet vad det var som hände. Varenda lik är en relation där jag gav en del av mig. Ibland togs den emot i stundens glädje, men sedan lades den ner på marken igen. Ibland bar den andre människan den delen med sig ett stycke, men sedan lämnades den på en okänd plats lite längre bort. De som tog emot mig och lade mig i sitt hjärta, de talar om mig med värme och kärlek.


Jag och Jesus stannar inför två stora gropar i marken. De är tomrummet och saknaden jag känner. Hur sörjer jag de levande, de som ännu är i livet? De som jag gav en stor central plats i mitt liv och min vardag. De som jag såg som dyrbara gåvor från Gud. De som gått vidare med sina liv och som nu ger av sig själv till andra.

Jag saknar dem båda. Deras närvaro. Människorna de är. Deras personliga röster. Deras unika blick. Det inre livet de delade med mig och det yttre livet vi möttes i. Platsen vi hade i varandras liv.


De människorna är inte utbytbara, de kan inte ersättas med andra. De har efterlämnat ett tomrum och en djup saknad. De relationerna fyllde båda ett djupt andligt och ett mänskligt behov.

Nu när de inte längre är en del av min vardag utan bara gästar mig när jag bjuder in, behöver jag tacka Gud för åren vi fick. För gåvorna de var till mig på så många olika sätt. Jag bär dem med mig. Jag talar om dem, med sorg och saknad, och med glädje och tacksamhet. De kan som sagt inte ersättas och inte bytas ut, men hålen vittnar om att de naturliga behov som just de tillgodosåg i mitt liv nu gapar tomma.


Vad jag gav av mig till dem vet jag att de bär med sig resten av livet. När jag nu släpper taget och slutar kalla tillbaka dem är det för att kärleken inte binder människor till sig utan ger dem friheten att lämna och gå vidare. Inget är så svårt som att släppa taget om de man älskar och verkligen vill ha kvar i sina liv. Men varje sund relation bygger på att båda gör plats för varandra i sina liv och bjuder in varandra att mötas.

Detta är de sista resterna av mitt medberoende, där jag är den som står kvar så att de andra kan komma och gå efter behov. Där jag är den som håller relationen vid liv och ständig bereder rum för att den inte ska dö. Kärleken till dem båda har växt sig så stark under många år att jag nu kan använda den kärleken för att lösa upp sådana band och lita till att Gud är med oss alla.


Jag sörjer för att jag älskar. Sorgen kommer både med vemod och tacksamhet, med saknad och djup kärlek. Inga lik ska läggas i de två stora hål dessa underbara människor lämnar efter sig. Gud ska få glädjen att plantera något där. Sådant som allra mest behöver stå i en kärleksfull jord. Något alldeles nytt ska få växa fram.


Jag vill inte binda människor till mig, men jag vill heller inte vara rädd för att vara bunden till en människa, att tillhöra en relation. Jag vill fortsätta vara så modig att jag släpper människor hela vägen in till mitt hjärta och ger dem en helt avgörande roll i mitt liv. Om jag är rädd för att visa den jag är på djupet kan jag aldrig bli älskad för den jag är. Om jag är rädd för att ge mig själv eller öppna mig för att ta emot en annan människa kan jag aldrig uppleva den djupa sanna kärleken, för den är att ge sig liv för någon annan.




Kram,

Marie