• Marie Ek Lipanovska

Fri sikt

Trädgårdsbordet och stolarna står kvar i gräset efter studentfesten. En gång stod de på den inglasade terassen på Sjövägen 2 när vi var en familj. Många är middagarna och samtalen som hållits runt det. För att inte tala om hur många cigaretter jag suttit och rökt vid det.


Efter skilsmässan stod de hos Luppe under många år under tak på hans balkong. Jag fick tillbaka dem för ett par år sedan. Då hade de inte blivit riktigt omhändertagna på tio år. Efter en rejäl kärleksfull rengöring och massor av träolja är de åter som i nyskick. Därför älskar jag trä. Det materialet är så tåligt. Och jag älskar gamla möbler för de bär på en historia.





Idyllisk är vyn jag blickar ut över idag när jag sitter vid trädgårdsbordet. Jag tänker på Makedonien, som jag skrev om igår, och hur min blick kan vandra långt bort utan att något ställer sig i vägen. Fälten böljar än så länge i grönt. Pilträden står på rad mellan åkrarna. Jag lyssnar till svalornas mudder sinsemellan. Några av träden i skogsdungen långt borta står i full blom. Jag ser hur rovfåglarna glider ljudlöst över fälten sökande efter föda. Lärkan började alldeles nyss att drilla. Det kliar på benet av myggorna som tuggat på mig.


Jag kan se fordonen som kör på Öresundsbron och värmen som dallrar över åkern. En lätt bris från havet långt borta får hundlokan och trädens grenar att fladdra och vaja. En ensam vit fjäril flyger förbi. Jag sitter i solhatt och en tunn beige tunika över min bikini.


Min gräsmatta är torr och brun. Jag har plockat upp torrt gräs från senaste klippningen och bäddat åt alla mina jordgubbar så att bären ska kunna mogna utan att mögla i kontakten med jorden. De sista tomatplantorna som inte blivit utsatta har jag bundit upp. Sockerärtorna har fått stöd för att växa. Pepparmynta har jag skördat och nu hänger den på tork. Gott te ska det bli. Jag har plockat spenat och lagt i morgonens smoothie.

En del ogräs har jag dragit upp. En katt har börjat använda min ena pallkrage som bajslåda, nu tror jag att jag har löst det problemet. Jag tänker att jag ska kunna gräva upp lite ogräs och gräs borta vid fläderträdet och där sätta ut en del av mina resterande tomatplantor. Varje kväll måste jag vattna i denna värme. Att odla en del av sin egen mat är mysigt, men det tar också väldigt mycket tid och kärlek. Men det är det värt för smaken vittnar om den kärleken.


I år har äntligen min klematis fått fart på växandet. Jag hoppas att den fortsätter så. Jag skulle så gärna vilja se den klättra högre och längs med en pinne för att klä en del av ena väggen i min avskilda hörna. Jag tror blommorna ska vara lila, jag får vänta och se.

I år har jag slängt ut hönsgödsel, det märks verkligen på hallonbuskarna. De är helt galna. Men så har jag också ett galet litet barnbarn som älskar hallon. Idag fyller Snuffenuffenuff två år. Och i november får han ett syskon. På lördag ska tältet upp igen här i min trädgård och då ska det hållas födelsedagskalas. Jag ska baka chokladbullar, både med kokos och pärlsocker. Men inte åt honom, utan de vuxna som aldrig tycks bli för gamla för den lilla runda delikatessen. Och varje gång jag istället bakar dadelbollarna som ser likadana ut möts jag av djupa besvikna suckar.


Dagar som denna då är livet här på landet ljuvligt. Jag måste tanka upp under dessa varma sköna sommardagar för att uthärda kylan och fukten på hösten och vintern. Och jag måste passa på att njuta de dagar då jag kan vara ute, när inte hela luften är full av rapsbaggar, ollonborrar eller mygg, och inte de där galna små strecken som tvingar in mig inomhus för de är omöjliga att vara tillsammans med. Och jag njuter de dagar då inte nordanvinden nästan blåser omkull mig och det låter som om jag bodde alldeles intill motorvägen en kilometer bort.


Jag mår bra av lugnet och stillheten på landet. Jag mår bra av att odla en del av min egen mat. Jag mår bra av enskildhet som bara då och då avbryts för festlighet. Jag mår bra av bo så att blicken får vandra över Skapelsen. Jag mår bra av jag har friheten att arbeta i min egen takt, utan press och stress, och efter min egen skiftande förmåga. Jag mår bra av att jag får skapa min egen variation i vardagen. När jag kan kombinera skrivandet och tecknandet med trädgårdsarbete.

Jag tror jag skulle må bra av att få ut mina böcker och börja tjäna mina egna pengar igen Jag tror jag skulle må bra av att ha en man som älskar mig och som jag kan få älska och mysa med. Jag tror jag skulle må bra av att få resa en del för att fylla på mina sinnen med nya smaker och dofter, nya utsikter och insikter, nya möten, röster, och ansikten, ny inspiration och nya livsupplevelser att skriva om.


För första gången i mitt liv lever jag för min egen skull, inte för andras. Jag tror det kommer sig ur att jag för första gången kan säga till en annan människa: Du är älskad för din egen skull.

Så känner jag för Gud; för Fadern, Jesus och Anden. Jag älskar dem alla, var och en för sin egen skull och tillsammans. Jag älskar tankarna jag har om dem. Jag älskar deras närvaro. Jag älskar vad jag ser och vad jag hör, vad de ger och vad de gör. Jag älskar dem av hela mitt hjärta. Inte för att de är Gud, utan för sin egen skull.


Så nu är jag redo att älska en annan människa såsom jag älskar mig själv. För först nu kan jag se att det är kärlek jag idag har för mig själv. En kärlek full av ömhet och omsorg om mig själv och mitt liv. Jag bär inte längre något självförakt. Jag är ingen martyr. Det finns tillfällen då jag tycker det är värt att offra mig för en annan människas skull, men jag lever inte som ett offer. Jag är varken mer eller mindre än den jag är. Och jag hoppas kunna föröka denna äkta kärlek jag känner för och inom mig.


Kram,

Marie