• Marie Ek Lipanovska

Gränslöshetens gåva: förvandlingen

Jag har inte förstått den där förfärliga synen jag hade för nästan tio år sedan. Då när jag ligger ensam i min säng i huset jag hyr ute i Gessie. Jag har brutit upp kanske ett år tidigare från en passionerad relation fastän jag fortfarande har så varma känslor för mannen och vill honom så väl. Det inre barnet i mig behöver mig. Hon som är sårad, ja rent av sargad, och som jag försöker lyssna till, ge omsorg och kärlek. Vi har en liknande bakgrund, mannen och jag. Vi har växt upp med föräldrar som druckit för mycket och som därför lämnat djupa sår.


Hans inre barn är liksom mitt sårat, men han vill inte kännas vid det och vägrar ta hand om det. Han vill rädda andra undan den djävul han själv dansat med, men roten till det onda finns kvar där i hans eget inre sargade barn. Jag ser det. Jag känner det. Jag tvingas möta det. Jag lider med den övergivna pojken som förskjuter kärleken och därför varken kan eller vill älska.

Enda sedan vi började dejta några år tidigare har jag bett honom att inte låta de mörka tankarna och den djupa rädslan styra. Jag har varnat för att det man fruktar, det driver man fram till att ske. Rädsla är en enorm drivkraft.


En natt griper Gud in och talar genom mig. Det är den första och enda gången det hänt mig. Mannen bekräftar i efterhand att närvaron den natten var densamma som när han mötte Jesus. Den kom med en djup frid. Men den man som har en skadad relation till sin mamma och syster kan inte ta emot Gud genom mig som kvinna. Jag vet det idag. Bevisen är många.


Varje försök att hela mitt eget barnasår går om intet när hans inre sårade barn tillåts fortsätta att styra hans tankar och handlingar i relation till mig. Helandeprocessen punkteras oavbrutet. Jag bryter upp på en Guds uppmaning, mot mitt eget hjärtas längtan. Gud vill oss båda väl. Men det som skiljer oss åt är att jag är villig att se mitt sår och ta ansvar för barnet inom mig. Jag är beredd att betala priset för att bli fri mitt medberoende och det mänskliga arv som hindrar mig från att leva i och av Guds kärlek och att älska helhjärtat.


Den där natten 2011 eller 2012, ser jag mig själv hängd i ett träd utanför mitt fönster. Jag är helt ensam i det mörkret. Barnen är hos sin pappa. Jag blir skräckslagen, lyfter mobilen och ringer upp honom, min fd sambo. Ensam med döden orkar jag inte vara. Han svarar att han är ledsen att han inte kan hjälpa mig. När jag lägger på luren brister en fördämning i mig. Marken under mina fötter rämnar. Jag är glad att jag inte vet vad som väntar mig.


För de allra flesta människor är "Själens dunkla natt" något okänt. Uttrycket kommer från den kristna mystikern Johannes av Korset. Men det finns något mer än Själens dunkla natt. Det finns Andens natt. Syftet med dessa nätter, som inte varar en natt utan kan pågå länge, är att låta människan dö ifrån sig själv. Jag finner i en text att min älskade Wilfrid Stinissen har liknat Andens natt med en hängning. Och det förklarar allt. Knuten runt halsen löses upp och jag kan andas igen.


"Wilfrid Stinissen ger följande dramatiska beskrivning av Andens natt: Han liknar denna smärta vid den tortyr en människa som skall hängas får genomlida: alla naturliga stödjepunkter tas nu bort. Oförmågan att gå till Gud på det sätt som man var förtrogen med, är en outsäglig pina. Det var ju bara för Gud man levde. Nu är det ingen mening mer med att man finns till."

Källa: Här: https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8769017&fileOId=8769018


Jag hängde där i trädet varje dag i många år, med fötterna dinglande i luften. Det fanns ingenting jag kunde göra för att förändra utgången av det som skedde och skulle ske. Döden viskade i mitt öra dag och natt under tre hela år. Min längtan efter att dö föddes. Allt togs ifrån mig. Ekonomin jag hade byggt upp sedan jag var 12 år och började sommarjobba rasade som stenar från en klippa som rämnar, tills allt som återstod var ett gigantiskt hål, en enorm skuld.

Relationen till min barndomsfamilj gick i bitar. Syskonen vände mig ryggen. Jag var inte bjuden ens på julafton då mina barn skulle vara hos sin pappa.

Mitt hem togs ifrån mig, systerskapet jag hade byggt upp rycktes ur mina händer, mitt älskade företag fick jag inte behålla, kroppen kollapsade i en utmattning och slutligen förlorade jag all ork och lust att leva. Jag fråntogs slutligen det sätt jag hade mött Gud på 1999 (egentligen redan 1983 men det har jag förstått först senare). Mitt självförsörjande på alla plan dog långsamt ut.


Jag har lidit på ett sätt jag inte visste att man kunde lida både själsligen och andligen. Kroppen har tagit stryk av denna resa genom oändligt många kolsvarta nätter. Men det har inte varit förgäves. Guds mål har varit, är och förblir att ersätta allt det som jag sade var mitt, med sitt.


Jag vet inte varför jag är den jag är. Allt jag vet är att Gud inte bara älskar mig, utan älskar med mig. Han nöjer sig inte med att förvandla mina tankar. Inte heller att bädda rent i mitt hjärta. Gud kräver att jag ger allt åt honom. Jag ser, jag hör och jag känner mer än de flesta. Min mottaglighet är djupare än gemene mans och kvinnas. För den som ser min djupa relation till Gud som en gåva, för honom eller henne kan jag vara en gudagåva.


Jag tror nog att jag längtar mer intensivt än alla jag känner. Likaså gråter jag troligtvis mycket mer än alla i min omgivning. Jag ser vad jag ser, vare sig jag vill det eller ej. Jag hör vad jag hör, även när jag lägger händerna för öronen. Jag känner vad jag känner, även om jag ofta önskar att jag slapp. Det är som om jag förlorat de vanliga filter vi människor har, de jag också minns att jag en gång hade. Filter som är vi kan tycka är bra i relation till samhället och andra människor, men som är i vägen för ett djupare möte med Gud.


Den otrygghet som jag växte upp i, med förskjutet ansvar och otydliga roller, utvecklade en känslighet, en djup själslig och kroppslig sårbarhet. Bristen på kärlek och omsorg för mig i de nära relationerna som följt mig rakt genom hela mitt liv, grävde ett bottenlöst hål som blev till en gränslöshet. Den gränslösheten är nu vänd inåt mot Gud. Också de uppluckrade rollerna som skulle skapat en ram och en trygghet som barn och senare i vuxenlivet, blir användbara för Gud. Jag vågar vara en Guds moder åt Anden, en syster och en brud åt min bror Jesus, ett barn åt både Himmelen och Jorden.

Min sårbarhet ligger i gränslösheten. Den är brutal för mig när jag låtsas vara någon annan än den jag är, när jag försöker vara som de flesta andra och passa in i deras ramar och verklighet. Det blir dödligt för mig när jag försöker leva som om jag vore självförsörjande till kropp, själ och ande. Den tiden är definitivt slut. Den kvinnan är död och begraven. Bara så har mitt riktiga jag kunnat födas och bli till. Pånyttfödelse kallas det. Också det är en process. Döden kommer på besök så många gånger som det behövs för att befria själen och återföra henne till Gud.


Gränslösheten i mig skapar ett hål i tid och rum genom vilket jag kan röra mig. Det hålet började min pappa gräva i mig och sedan har många andra, inklusive jag själv, varit med och grävt. Jag kan låtsas att det hålet går att fylla upp och igen, men det är att leva i en lögn. I mig är det bottenlöst. Jag har ingen fast mark under fötterna. Jag hoppar från sten till sten. När Gud hängde upp mig i det där trädet, var det för att rädda min själ från den värld som annars skulle sluka den levande. Själens längtan var bönhörd. Men vägen okänd och svår.


Jag har inte längre något sårat inre barn. Det inre barnet i mig är helat, läkt och upprättat. Hon är synlig i Sötnosen. Jag ser fortfarande de sårade inre barnen i människor, liksom jag kan urskilja de inre barn som lever i Guds kärlek. Jag ser också den sårade tonårsflickan eller pojken i en människa och jag vet hur dödligt det giftet är när relationen till det motsatta könet är skadad. Jag vet, för att jag också tvingats gå igenom den skärselden och möta den sårade kvinnan i mig, min skammade sexualitet och hon som anklagar mannen för allt ont. Jag ser också det sårade föräldraskapet, moderskapet och faderskapet som vi människor utvecklar vare sig det är i relation till våra egna barn, andras barn eller de inre barnen i de vuxna människor vi möter. Jag vet vad jag vet också om detta, av egen erfarenhet och mycket lidande.


Vad jag idag vet kommer ur egna erfarenheter. Kunskap har blivit visdom på många plan i mitt liv. Jag har inte läst mig till den verklighet Gud uppenbarar för mig, men jag ser att främst de kristna mystikerna bekräftar det jag tar emot i min gränslösa sårbara själ från Gud.


Den mark jag behöver under mina fötter för att kunna leva just mitt liv som människa, är min egen kropp. När den rämnar då faller jag rakt ner i jorden och blir till mull. Det är så det ska vara. Men tills den dagen sker är min själ fri att vara den hon är och vandra fritt tillsammans med Guds ande överallt i mig. De får lova att använda mina tankar, mina minnen, kunskaper och livserfarenheter precis som de vill. De får lägga hur många ägg de vill i mitt hjärta och ge liv åt vad de finner gott. De är fria att flyga ut i världen och tillbaka hem med vad de finner gott. De får rida på alla de hästar som vandrar i min livmoders blomstrande hage och styra också denna väldiga livskraft så att den kan bära fram Guds glädjebud. De får bada i mitt vatten, dricka av mitt blod, andas mitt syre och dansa hela natten lång i varje liten vrå av min kropp. Det finns ingen del de inte får använda. Ingenting vill jag behålla, allt mitt är deras. Till och med avloppet får de använda så att de kan tömma ut sådant som inte ska stanna i min kropp. Och skötet är självklart deras prunkande lagun.


Bada och älska så mycket ni vill i mig, Ni Evigt Älskande, Guds Ande och min Själ.

Det som är sårat i mig sårar andra. Den sanningen kommer vi aldrig från, hur vi än flyr. Vi är dem vi är, sårade eller inte, i våra relationer. Det sårade i oss är synligt för de som helat sina motsvarande sår. Men för de som bär ett liknande sår är det sårade det normala. Den sårade kan inte urskilja.


Varje människa behöver ta sig den tid och satsa de medel som behövs för att läka sina egna sår innan hon kan vara med och läka andras. Det är den väg vi som mänsklighet måste ta för att få slut på lidandet. Alltför många sårade små inre barn styr i familjer, på arbetsplatser och i vårt samhälle. Sårade inre tonårsgrabbar och tjejer sitter och tar politiska beslut som upprätthåller den splittrade relationen mellan män och kvinnor i vår värld. Män och kvinnor med ett sårat inre föräldraskap gör sig till överhuvud över nationer, religiösa samfund och Moder Jord.


När vi helar våra sår förvandlas de till sårbarhet. Vår sårbarhet gör oss till mer varsamma ömsinta medmänniskor som inte har ett behov av att döma andra, utan istället vill befria den andre från det som binder den till det sårade och skadade. Och vad som var helat kan bli sårat igen om jag inte är varsam om mig själv. Också den erfarenheten har jag gjort. Nya sår kan uppstå, alltså är det ett livstidsprojekt att ta hand den avbild Gud nedlagt i mig, vars livsuppgift är att gestalta den förkroppsligade föreningen med Gud.


Endast en kan hänga upp mig i ett träd och låta mig hänga där så länge som jag behöver för att förvandlas. Endast en kan ta allt ifrån mig som jag byggt upp av egna krafter, utan att jag tar livet av mig. Endast en kan gå med mig i det mörker som Själens natt och Andens natt är, utan att jag hamnar i en psykos och förlorar förståndet. Endast en kan ge mig det jag djupast behöver men som jag inte ens vet vad det är. Endast en kan jag som människa ha som följeslagare på denna resa mot evigt liv. Den Helige Ande.


Kram

Marie






Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now