• Marie Ek Lipanovska

Grönt är skönt

Jag har alltid tyckt om gröna växter och jag har relativt gröna fingrar, men färgen grön har aldrig varit min grej. Men det tycks mig som om något är på väg att förändras. Smaken har förvandlats. Något nytt är här hos mig.


En längtan efter att måla gröna löv väcktes i mig. Jag flyttade undan saker på det grå plåtskåpet i mitt sovrum och ställde mig jämte akvariet som sonen lämnat kvar hos mig. Det var som att fånga löven som släppte taget om livets träd. Det kan tycktas märkligt men jag grät hejdlöst av sorg. Jag var närvarande med hur förgängligt livet är. Hur snabbt allt kan förändras. Att vi alla ska dö.


Jag tänkte på den ensamhet jag själv lever i och jag kände den ensamhet som så många i min familj och vännerna lever i. Det var som om alla var närvarande där i mitt hjärta. Ja hela världen till slut med alla de kända och okända, allt medan bladen föll. Och hur vi än gör och vart vän än flyr, så är vi innerst inne alltid ensamma, också om vi har Gud.


De gröna bladen fastnade på den vita duken som "Läkeblad för folken". Jag ville liksom ta emot alla löven som föll och fästa de liv som passerat och passerar, utan att någon enda människa stannar upp och tar sig tid för att se dem. Sorgen var överväldigande. Tårarna strömmade ur ögonen. Och när det sista lövet föll stod jag där ensam med min fråga och ett värkande hjärta: Varför ser vi inte varandra?

Tavlan heter "Läkeblad för folken" och är 40 x 40 x 2cm

När tavlan var klar såg jag hur vilsam den var. Jag hade svårt att acceptera att jag verkligen tyckte mycket om den, för den var ju grön. Jag vände och vred på den, för så hade jag gjort när jag målade den. Löven föll från alla väderstreck när jag fäste dem på canvasen. Jag bestämde mig för att den skulle hänga som på bilden ovan. För det är som om den då naglar fast min blick i dess centrum. Som om löven pekar till den tomma vita pricken som ligger nära tavlans mitt. Där finns ljuset i bilden. Där är jag sedd, och just därför ser jag. I Guds blick blir vi till.



Jag kunde inte låta bli att ta ut tavlan och hänga den intill stallväggen på spaljén med murgröna. Det låter ju helt galet, men jag skulle så gärna vilja kunna hänga mina tavlor utomhus. Inte för att naturen behöver hjälp med att vara vacker, utan för att visa att Skönheten kommer från allas vår Moder Jord. Hon är fullkomlig, det är inte mina tavlor. Därför ska vi aldrig ändra på naturen, utan förändra vår egen syn på henne.


En dörr öppnas inom mig när jag betraktar tavlan. Jag är ingen konstnär som kan leva på att sälja tavlor. Det är inte ens vad jag vill. Jag målar för att kunna leva med ett öppet sårbart hjärta som vågar känna allt vad det mänskliga livet kommer med.

Jag tycker om tavlans mönster. Tänk om ... jag säger bara, tänk om... jag är en kvinna som målar mönster??? Hur vackra vore inte dessa löv som ett påslakan. Jag skulle vilja sova i den sköna gröna lunden. Eller varför inte en hel fondvägg med löv för den som älskar grönt. En tekopp med "läkeblad för folken" vore ju alldeles underbart.

Gud har så mycket högre tankar om mig än vad jag någonsin vågar tänka själv. Tänk om han vill att jag målar mönster som andra trycker på sådant som de skapar och tillverkar? Tillsammans är alltid roligare än själv. Allt blir möjligt när vi samarbetar för det goda. Då kanske jag till och med skulle kunna få en tavla som klarar av att hänga utomhus. Vore det inte helt underbart, så säg?


Efter död kommer liv. Det gäller för både kropp och själ. Kanske låter det bisarrt, men jag känner ett djupt lugn när jag tänker på att jag en dag kommer att återvända till jorden och bli mull. Då kommer min kropp att leva vidare i snälla små daggmaskar, blommande rosenbuskar och stora magnifika träd där det kryllar av djur och kronan är full av gröna blad. Tänk att hela jag kan återvinnas? Vilken tur!

Så även den människa som vandrar osedd genom hela livet kommer i slutänden att bli känd av allt liv i Skapelsen. Hur underbar är inte den tanken! Att om så hela världen ignorerar henne och vägrar se gåvorna hon kommer med, så ropar hela Skapelsen med alla sina växter och djur ett stort innerligt "Välkommen!" när människan åter blir till jord.


Och inte heller går själen förlorad, det där unika och djupt personliga i oss som med döden inte längre har en blick att se med och en röst att tala med. Själen återvänder hem också hon, iklädd det ljus hon är, som inget kan förinta. Tillbaka till evigheten och oändligheten för att därifrån vaka över det förgängliga livet på jorden. Därifrån ser hon sig själv i allt liv som fortlever. I sina människosläktingar och allt liv i naturen som hon nu är förbunden med genom sin död. Visst blir man glad av den tanken? Att ingenting går förlorat för Gud. Att allt blir återvunnet. Att döden inte finns, mer än som en övergång till det eviga livet.


Grönt är sannerligen skönt! Jag tror minsann att jag skulle vilja måla ett mönster för en hel fondtapet. Och pyjamaser för bebisar. Och tyger till himmelssängar. Och ja ... bara måla som ett barn utan någon tanke på annat än att måla och ha kul. För när jag öppnar dörren, ja då först kan ju någon annan stiga in och upptäcka mina mönster och tänka: "Wow, det mönstret vill jag ha på min bok, mina mjukisbyxor, min omlottklänning eller till duken på bröllopsfesten eller barnkalaset." Oändliga är Guds möjligheter. Mina däremot är sannerligen begränsade.


Kram

Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now