• Marie Ek Lipanovska

Himmelen

Jag grät när jag var ute och gick igår. Tårarna kom djupt inifrån. Min blick var fäst på himmelens moln och jag pratade högt med Gud där jag gick. Jag berättade hur mycket jag älskade hans moln. Hur deras skönhet berör mig så djupt. Ibland är de mjukt fluffiga och ibland så skira som tunna slöjor. Det var skönheten som fick mig att gråta. Jag utbrast högt:


Gud, du gör allting så vackert!

Jag tänkte på hur molnen kommer med regn åt våra åkrar och skugga när solen är het. Hur Gud och Moder Jord samarbetar för oss barn så att vi ska ha allt vi behöver. Hur de är de bästa föräldrar ett barn kan ha, med en kärlek långt utöver den vi förtjänar. För de ger både regn och sol åt fattiga och rika, giriga och generösa, sjuka och friska, egoistiska och fromma. Och jag älskar dem för det. Att de inte gör skillnad på oss barn.


Sedan grät jag över min sjuka moder. Inte den mamma som burit mig i sin kvinnokropp, för hon är frisk. Utan vår moder, Jorden, som lämnats ensam att dö av sina egna barn. Vi dödar vår egen mor och vissa bryr sig inte ens om att komma och sitta vid hennes dödsbädd, de skyndar istället på processen i tron att de ska få ut mer av sitt arv i förtid. Vad de inte tycks förstå är att arvet går upp i rök i samma ögonblick som hon dör.


Vår moder är Skönheten och vi människobarn har tvingat henne att dansa med Odjuret. En dans som bara kan sluta på ett sätt. Att hon dör och han lever vidare. Om inte vår Far griper in. Han som älskar Henne bortom allt vi någonsin kan förstå. Hon är Hans hustru. Modern till Hans barn. Vi har de mest underbara föräldrar som finns. Vår himmelske Far kommer inte att skona Odjuret. Det är jag glad för. Det är en fars skyldighet att stå upp för sina barns mor. Det är en fars skyldighet att tillrättavisa de barn som skadar henne och sina egna syskon. Det är en fars rättighet att tillintetgöra det Odjur som förklätt sig till en fader, som skapar splittring mellan barnen och sprider ond bråd död. En sådan ondska har inte en plats i vårt mänskliga hem, Moder Jord. Inte heller i vårt himmelska hem.


En dag satte jag mig med den största duken jag målat på. Jag ville fånga Himmelen. Längtan var så stor och jag tänkte att jag skulle göra som min himmelske Far. Jag skulle svepa med handen fylld av kärlek och låta himmelen måla sig för mig.


Som ni ser har jag ingen fancy studio. Inte ens ett stativ. Jag har ett vardagsrum där jag får dagsljus från fönstret. Jag skyddar min matta med ett gammal Ikealakan och använder en stol som en gång stod i min dotters rum som stativ. Jag använder det jag har, annars skulle jag tillbringa hela dagarna med att gnälla över allt jag inte har som jag anser mig behöva för att skapa konst.



Jag är nöjd med resultatet. När jag tittar på tavlan blir jag fridfull. Jag försöker inte avbilda utan målar utifrån mitt djup där längtan ständigt bubblar. Heaven heter tavlan. Himmelen låter faktiskt vackrare. Och jag är osäker på om jag skulle klara av att måla en himmel igen. Det var en stark känsla i stunden som öppnade mig för att göra det jag aldrig hade gjort förut.


Jag har inte bestämt mig för om jag ska sälja denna tavla eller behålla den själv. Mitt sovrum är idag ett krypin, men jag skulle vilja vakna i en stor dubbelsäng bredvid min älskade, slå upp ögonen och se rakt in i Himmelen. Det kan jag när sista barnet flugit hemifrån och jag får det stora sovrummet, inte skrubben.


Kram


Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now