• Marie Ek Lipanovska

Hon är min inre människa

Hon är min inre människa. Något annat sätt att förklara Henne har jag inte. Hon är handen inuti handsken, det levande innanför ett annars dött skinn. Hon är skönheten som aldrig nått min yta. Sanningen som aldrig riktigt har tagit form. Kärleken som ännu inte kommit till liv.


Igår stod jag tyst och betraktade henne en lång stund. Hon låg som i fosterställning på golvet av det som en gång var. Långsamt kom hon i rörelse. Varsamma steg övergick till en dans med djup inlevelse. Musiken tycktes finnas inuti henne. Rummet fylldes av alla sorters känslor. Eufori och extas. Glädje och livskraft. Värme och lekfullhet. Kärlek och ömhet. Närvaro. Hon tycktes flyta över golvet och när jag lyfte min blick från hennes dansande kropp förstod jag vem hon dansade för. Krucifixet som hängde på den vitkalkade väggen.


Under dansen började hon klä av sig. Med avklädningen kom vemodet, ensamheten, våndan och övergivenheten. Musiken tycktes ha övergått i moll. Skorna, slöjorna, klänningen och underkläderna kastade hon bort i dansen. Som om de bar de tunga känslorna som gjorde hennes steg allt tyngre och fick kroppen att sjunka ihop. När hon var alldeles naken inför Honom, då hade dansen upphört och endast sorgen kvar. Hela hennes kropp sträckte sig i längtan och saknad efter korset. Intill väggen sjönk hon ihop i fosterställning.


Jag stod kvar. Utan att agera. Utan att försöka trösta eller skyla hennes sårbarhet. Jag stod kvar som ett vittne för Hennes stora kärlek. För det mysterium Hon är. För det obegripliga i att vara människa, en inre och en yttre. Jag stod kvar utan att försöka styra upp eller kontrollera det jag var vittne till. Jag var kvar i tystnaden. Med Henne och med Honom. Jag väntade och jag vakade över det vackra, om än sorgsna, som jag bevittnade.


Jag kände hur hon längtade efter att förenas med Honom. Upptas och inneslutas i Hans kropp. Vara ett i kärleken. Istället är hon "fast" här med mig och mitt sällskap. Hur kan jag vara så lik Honom att Hon kan finna vila i mig tills den dag Hon åter får möta Honom? Hur kan jag vara ett gott sällskap åt Henne i detta liv som människa? Hur kan jag visa att jag älskar Henne och ge Henne det liv Hon förtjänar?





Jag har inte alla svar. Men med dessa mina ord och denna handling säger jag till Henne:


Jag ser dig och jag vill inte förändra någonting hos dig. Jag vill att du är den du är. Du är skönheten i mig vare sig du är klädd i salighet eller naken i din sorg. Du är kärleken och min rena längtan. Du är mitt sanna väsen och djupet av min tro på Gud som evigt ljus och villkorslös kärlek. Du är det heliga oförstörbara Gud nedlagt i mig. Du är rörelsen som ger liv. Du är ett "Vi", genomsyrad av den helige ande. Jag ser dig. Jag är ditt vittne.


Kram,

Marie