• Marie Ek Lipanovska

I bönens land - ett samtal med Gud

Det är ingen pilgrimsvandring längre, inser jag när jag sitter och läser en bok av Stinissen i kvällssolen. Jag är framme i bönens land. Jag har bosatt mig där och är disponibel för Gud. Bön är ett samtal med Gud. Jag lyssnar till Guds ord i Evangeliet och tar emot det med ett öppet hjärta också när det är obegripligt för mig. Jag lyssnar och vill förstå, också det tuffa och smärtsamma, och även det svårsmälta som visar upp sanningen om mig själv.


Jag är djupt närvarande också med livet, den enkla vardagens lunk och naturens alla röster. Också där lyssnar jag och är öppen för ett samtal med Gud. Jag är disponibel och jag vill ha en djup och personlig relation. En vardag ihop. Ett liv tillsammans i kärlek och samförstånd. Jag börjar inse hur unikt det är i vår tid. Jag tror inte ens kyrkans folk strävar efter föreningen med Gud. De vill rädda världen, utan att själv först ha tagits ur den.


Bonden kommer körande med sin traktor över åkern. Han kliver ur och säger åt mig att han stänger av besprutningen på ena armen. De tolv metrarna närmast mig sprutar han inte med medel mot löss. Jag blir förvånad och glad över vänligheten, och jag inser att just för att jag sitter här nu när han kommer körande och kan ta emot hans omtanke så, når inte giftet mina planteringar heller. Men lukten är förfärlig. Det sticker i näsan. Stackars Moder Jord, vi dödar henne med vår jakt på snabba resultat och god avkastning.


Jag kommer att döpa om Pilgrimsvandringen på Patreon. Den ska heta vad den är - I bönens land: ett samtal med Gud.

Marta i mig träder tillbaka och Maria träder fram. Det är vad jag behöver göra och vad jag tror hela vår värld behöver göra. En människa i taget. Tills alla stigit in i bönens land och lämnat den gamla världen bakom sig.

Det är inte ord, utan handlingar som krävs för att göra den förflyttningen. Jag har avslutat min meditationsgrupp. Jag har avslutat Skapande verkstad i min församling. Jag praktiserar självbehärskning just nu (en av Andens frukter) och har fokus på frid, inre samling och sammanhållning i både det inre och yttre livet. För det krävs avskildhet och tystnad. En inre och en yttre miljö avsedd endast för Gud och mig. Så att vi kan tala till och lyssna till varandra och fördjupa den stora kärlek som vi har för varandra. Vi behöver varandra. Vi vill varandras bästa. Vi mår bäst när vi är tillsammans. Då vilar vi båda i närvaron av varandra. Ofta behövs inga ord. Vi trivs med att bara vara nära. Andas samma luft. Låta hjärtslagen komma i samklang. Det är fullt möjligt att komma så nära Gud och ha en vardag ihop.

Vi behöver inte vara isär för att skapa intresse för varandra, för att inte tråkas ut i varandras sällskap. Vi behöver inte sakna varandra för att längta efter varandra. För vi längtar båda efter en allt djupare kärlek, jämt och ständigt. Vi vill vara nakna inför varandra. Förtroliga. Leva i sanningen. Jag är aldrig rädd för Guds blick eller hans närvaro. Inte heller för sanningen Gud talar till mig. Och Gud är inte rädd för att skrämma bort mig eller att jag ska vilja gå bort från honom. Vi har sagt ja till varandra. I nöd och lust. För jag har bejakat min själs enda sanna längtan, att vara ett med kärleken.


Kram,

Marie