• Marie Ek Lipanovska

I nöd och lust

Jag vaknar till en ny morgon. Katten har som vanligt krupit upp och lagt sig på huvudkudden alldeles intill mig. Jag måste skaffa ett fästinghalsband eller fästingmedel. Det är svårt att slappna av och njuta av hennes närhet och värme annars.


Vi är inte ensamma i sängen, Snäckan och jag. Det är underligt det där med att bli äldre, för man har liksom alla åldrar i sig och med sig alltid. Och där ligger hon, kvinnan jag var den 23 april 2008. Hon vaknar upp ensam i sin säng på Strandgatan 10 på Limhamn. Barnen är hos sin pappa, hon försöker ännu vänja sig vid att vara utan dem alla varje dag. Det är svårt. Väldigt svårt. Hon har ingen vana av att vara med sig själv och se till sina egna behov. Hela hennes liv hade kommit att kretsa kring barnen och familjen. Hon skäms när hon känner att det är skönt att vara själv. Hon skäms när hon inte saknar barnen hela tiden. Hon skäms för att hon tänker på sig själv. Det kommer att dröja ända fram till sommaren då barnen är iväg en hel månad i Makedonien med sin pappa som hon verkligen kan slappna av och hon njuta av sin ensamhet.

Det är först när barnen är så långt borta att hon ingenting kan göra om något händer, som hon kan slappna av och vila. Då när ansvaret lyfts av hennes axlar.

Men saknaden är samtidigt svår. Den märkliga känslan att vinka av barnen när de åker iväg på semester utan henne. Att inte följa med ner till huset på landet i det varma Makedonien som hon älskar att vara i.




Det var där, i huset i byn Jankovec som jag lärde känna en sida av mig själv. Hur mycket jag älskar det enkla livet på landet, de utsträckta vidderna som låter blicken vandra, den stilla lunken, de rappade väggarna, ett hem fyllt av bruksföremål men inte så mycket onödiga prylar att dammtorka, värmen, ljuset, maten.

Då var det mina svärföräldrars hus. Idag tillhör det barnens pappa. Den dag jag kan vill jag besöka det igen och när jag har pengar vill jag investera dem i det. För barnens skull. Jag önskar att det stannar i släkten Lipanovskis ägor. Att mitt barnbarn en dag reser dit där en del av hans historia finns rotad.


Att bli mamma är det största som har hänt mig. Min relation med barnens pappa varade i 17 år. Jag var aldrig olycklig under denna period. Han var och är en snäll människa. Men jag som egen person och kvinna försvann i äktenskapet och familjelivet. Det var som en stor gigantisk kvinnofälla för mig. Moderrollen tog över hela min identitet. Kvinnan gav hela sig till barnen och mannen.

Jag var den drivande i relationen och förvaltaren som förökade vad livet skänkte oss. Det hade inte blivit varken barn, villa eller pengar på banken om det inte vore för att jag drev oss dit. Det räcker inte att gå till jobbet och komma hem från jobbet med sin lön. Man måste göra något av det man har. Man måste spara, investera, ja på något sätt föröka den där lönen. Det gäller pengar, det gäller personliga förmågor och det gäller kärlek.


När jag ligger kvar i sängen och berättar för mig själv anno 2008 vad som hänt de senaste 13 åren. Hur det gick sedan efter skilsmässan så är det både goda och dåliga nyheter jag har att överlämna till henne. Jag förklarar att man kan vara både oövervinnerlig och sårbar samtidigt, man kan mista allt och ändå samtidigt få det som är verkligt värdefullt. Jag berättar för henne om företaget hon startar som inte finns längre. Jag berättar om de två männen hon möter under dessa år och vad de relationerna gör med henne. Jag berättar om allt hon förlorar; det älskade hemmet hon nyss köpt, alla besparingar och mycket mycket mer. Jag berättar om hur sjuk hon blir, hur nära döden hon kommer, men att något i henne uppenbarligen är oövervinnligt mitt i all sin djupa sårbarhet.

Jag berättar om Sötnosen och Emme och förklarar att också detta äktenskap, nu med Gud, har burit samma frukt som det med mannen, nämligen barn. Den finaste frukt man kan få. Hon har nu tre barn, ett barnbarn och två inre barn plus en i sitt liv. De är alla frukten av hennes kärlek, hängivenhet och tro på relationen som alltings centrum.

Och precis som hennes människobarn består av två döttrar och en son så finns där också en själslig broder åt Sötnosen och Emme. Jesus, heter han. Då lyser hon upp och svarar: Det var verkligen oväntat. Jesus, lever jag ihop med Jesus?


I april 2008 har jag ännu inte startat företaget Själaglad och jag vet inte att hon kommer att bli min andliga moder till de inre barn jag idag har. När jag ligger där i sängen i ett hem jag är helt förälskad i vet jag inte att om några månader ska jag möta Jesus. Jag vet inte att det mötet outtalat kallar mig till att sälja allt jag har och ge till de (andligt) fattiga, mig inkluderad. Om jag hade vetat vad det skulle innebära hade jag ganska troligt inte sagt mitt helhjärtade ja. Rädslan för allt det svåra, allt lidande, all ondska och mörker hade hindrat mig.


Jag kan inte säga att jag ångrar mitt äktenskap med barnens pappa trots att jag nästan förlorade mig själv som person och kvinna, och min hälsa. För det finns så många underbara minnen vi har ihop som familj, för att inte tala om hans släkt som jag verkligen tyckte väldigt mycket om och kände mig älskad av. Jag kan inte önska att jag hade valt annorlunda för då hade jag inte haft våra tre barn och vårt barnbarn.

Detsamma gäller det äktenskap med Jesus jag ingick utan att veta om det. Trots att det funnits år som varit inget mindre än ett helvete för både ande, själ och kropp, så har jag uthärdat av ett enda skäl, för att jag älskar Jesus. För hans skull har jag lidit. För att han led för mig. För att han har gjort det som ingen man jag mött har gjort för mig. Han har gett sig själv och sitt liv åt mig.

Ingenting har Jesus använt som en ursäkt för att slippa vara vid min sida när jag behövt honom. Inget arbete och alla kunder, inte släkt eller familj, inte hans vänner, inte ens sin egen hälsa och de egna behoven har han använt som ett hinder för att överge mig när jag varit som sjukast och behövt honom som allra mest. Men det har alla männen gjort. Därför har jag till slut brutit upp från relationerna och lämnat männen. För att de inte fanns där för mig när jag behövde dem när jag var sjuk, sårbar och skör. Jag var intressant när jag var stark, älskande och gav av min kropp och själ till dem. Men när jag inget hade att ge, då var ingen annan av dem där för mig.

När männen var i nöd då stod jag i givakt, redo att trösta, vara ett stöd, visa min omsorg och kärlek i handling. För så gör man, anser jag. Man finns där för varandra i nöd och lust, inte bara i lust. Och det måste vara ömsesidigt. Fagra ord, pengar, gåvor, ja inte ens bön kan ersätta stödet av en fysisk kropp. Det är jag alltför medveten om.


En man kan erbjuda mig hela världens rikedomar, men om han inte har kärlek är han inte intressant. Han kan köpa de mest dyrbara presenter, men om han inte ger mig sitt hjärta vill jag inte ha det andra heller. Han kan ge mig ett förlag och publicera Sötnosen så hon sprids över hela världen, men om han inte vill ge sig själv och dela sitt liv med mig är det bättre att han håller sig undan. För den man som inte söker kärleken i mig som kvinna har inte funnit kärleken till mannen i sig själv. Och därför har en sådan man inget att erbjuda mig som jag inte redan har fått av Jesus.



Dede Krstes äppelodlingar
Dede Krstes äppelodlingar


Ett ensamt plan ritar vita linjer på den knallblå himmelen. Små molntussar är utkastade och glider längs horisonten. Fläderträdet har fått gröna knoppar på sina grenar. En fiskmås seglar över den bruna åkerjorden som ännu inte avslöjar årets gröda. Hjärtan jag hängt på armeringsjärnet mot husväggen låter som ett klockspel i vinden. Mina tår och fingrar är stela av den kylan men solljuset är så lockande att jag inte vill återvända in i skuggan igen. Där har jag levt så länge.

Gräslöken tycks alltid vara snabbast på att ge utdelning i pallkragarna. Jag måste vattna så att jag får salladen att leta sig fram ur mörkret i jorden. Spenat, purjolök, salladslök, vitlök och potatis. Allt gömmer sig där under ytan och endast mina ord på pallkragekanten skvallrar om vad som är sått. Oreganon, pepparmyntan, hallonbuskarna, jordgubbarna och smultronen, i år har jag slängt ut hönsgödsel så att de kan få ny näring i sin utarmade jord. De lila-vita minipenséerna trivs i den skuggiga hörnet intill ytterdörren. Rosenbusken har fått knoppar, kärleksörten bullar upp sig, lavendeln breder ut sig och pionens mörkröda stjälkar visar att jag ska få njuta ännu en sommar av deras magnifika blommor. De vet dock inte att de får sällskap i år av blomfröer jag sått alldeles intill. Än så länge kan jag bara vänta och tro på att allt som har såtts och vårdats i sin tid ska blomma och sätta mat på bordet. Det gäller både mina pallkragar och mitt liv.

Guds frön, Ordet, har jag sått i pallkragarna på himlavalvet. I podden, på Youtube, på Instagram och min egen blogg. Jag har sått med de fröer jag fått i gåva av Gud. Jag har vattnat och vårdat, beskurit och planterat om med den nåd och den kärlek, den kraft och den tid som mitt äktenskap med Jesus har gett mig i gåva. Inget har jag behållit för mig själv. Allt har jag delat. Precis så som jag gjorde i mitt äktenskap med mannen har jag gjort i mitt äktenskap med Jesus. Jag har gett mig själv. Men skillnaden är att jag inte förlorat mig själv och den person Gud format mig till denna gång. Tillsammans med Jesus har jag fått tillbaka mig själv och jag har också fått honom som vuxen man. Därför är jag inte död, jag lever.




Jag längtar upp till bergets topp. Utsikten där skänker både vila och hopp. Det finns ett berg inom mig, inte bara i minnenas arkiv, utan en klippa och ett kapell format av Guds egen hand.

Berget Galičica kanske jag en dag får besöka igen. Då ska jag blicka ner mot Ohridsjön och bort mot Albanien, besöka klostret Sveti Naum ännu en gång och tända ett ljus för henne som öppnade sin familj och sitt hjärta för mig, svärmor Nikolina. Och jag vet att hon kommer att skratta från himmelen ner tilljorden så där hjärtligt som jag bara hört henne göra. Och jag ska låta det skrattet vara kyrkklockorna i mitt inre kapell som kallar mig tillbaka till kärleken om och om igen. Så låter jag mig själv lyftas upp ur kvinnofällan tillsammans med henne som vi båda fastnade i. Och med gemensam tro, hopp och kärlek skapar vi bättre förutsättningar för de barnbarn och det barnbarnsbarn jag gett åt henne i utbyte mot den gåva som hennes son var till mig. Så möts vi igen, hon och jag, två av Guds kvinnor och vi säger till varandra: Gud ser allt och känner allt.

För utan henne hade det inte stått ett hus i Makedonien dit familjen kunde resa om somrarna. Utan hennes många personliga uppoffringar och hennes genuina kärlek för familjen hade det inte funnits någon som sådde, vårdade och förökade äktenskapets gåvor. Hon betalade ett högt pris. Det ska inte vara förgäves. Det är mitt löfte till henne som kvinna. Hon som älskade mig som vore jag hennes egen dotter.


Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.

(Johannesevangeliet 14:15–17)


Kram,

Marie