• Marie Ek Lipanovska

Ingenting är omöjligt för kärleken

Så förunderligt det är att läsa min egen bok, att lyssna till mina egna ord, kroppens och själens röst. Skiftningarna, passionen som finns där. Lidelsen så nära lidandet. Hur svårt det är att leva passionerat, lidelsefullt och närvarande också med lidandet. Livet får fler färger, mer toner, ett utökat känsloregister och ett större djup, men det blir inte enklare.


Själens skönhet dag 7 av 26.


Igår blev en svår dag. Att vara oändligt älskad av Gud kanske kan tänkas vara som en lång smekmånad, men så är det inte. Ibland är Guds kärlek så påträngande och tung att det enda jag kan göra för att ta emot den kärleken är att sova och låta Gud vandra fritt i mitt djup. Det är inte behagligt men jag har lärt mig att inte kämpa emot. För jag ser att Gud försöker skapa ordning och läka sådant jag inte ens visste var skadat i mig. När jag inte bara accepterar hans lidande utan välkomnar det (för jag är så egoistisk att hans lidande innebär nytt liv för mig), då kan hans lidande bli till en välsignelse för mig på ett djup jag inte kan nå på egen hand. Då förmår jag ta emot den kärlek som helar också de okända såren i mig. Att låta mig älskas så djupt är också en form av kärlek. Och jag vet av egen erfarenhet hur smärtsamt det är att älska någon som inte till fullo tar emot all den kärlek jag har att ge.


Jag sov till klockan kvart över tio idag. Sömnen är min räddning under dessa passionerade perioder. Värken i min vänsterarm har tilltagit igen. Den smärtan förstärker tröttheten. Tankarna är långsamma. När jag tittar till vad Jesus plåstrade om i mig igår förstår jag att han gjort ett grundligt arbete. Minnet av vad han visade mig är inte längre förenat med djup sorg och stor smärta. Men jag är trött och öm i kroppen som efter en stor operation.

Jesus håller på att resa mig upp efter att i snart ett årtionde varit sängliggande eller sittande. Hela min tillvaro kommer jag att uppleva från ett helt nytt okänt perspektiv. Jag har glömt hur det är att stå på egna ben. Jag kommer att gå på ett nytt sätt, röra mig i livet annorlunda mot förut, se på tillvaron med andra ögon, leva efter en ny agenda, tjäna Gud och möta människor utifrån en ny grund. Allt är annorlunda mot vad jag känner till. Ingenting av det gamla behöver jag ta med mig för de kunskaperna gör ingen skillnad i det nya. Det är som att lämna livmodern. En helt ny livsmiljö väntar mig.


Jag har mött så många olika nyanser av kärlek i mig själv det senaste årtiondet. Kärleken som vill peka på Gud som är kärlek så att andra hittar till källan. Kärleken som vill dela sin kropp och sitt liv med en annan människa, förenas och föröka sig. Kärleken som försakar av kärlek för sina barn. Kärleken som vill och vågar knyta an på djupet. Men också bristen på kärlek som gör att jag hungrar efter det som inte är mitt och törstar efter liv på någon annans bekostnad.

Kärleken till livet, till vännerna, till Jesus, till skapandet, till den egna kroppen. Och kärleken som uthärdar stort lidande, som bär tunga bördor och som kämpar och står upp för en relation.


Vi närmar oss påsken. Jesus dör på korset, men han återuppstår. Inte bara till ande, inte endast som en ljusvarelse, utan med hela sin mänskliga kropp. Det är ännu ett av Guds mysterium. Omöjligt för sinnet att tro på för det bryter mot all logik och allt vi känner till om livet på jorden. Det som möjliggör en sådan tro för mig, att Jesus uppstår också med sin fysiska kropp, är min tro på kärleken. Att ingenting är omöjligt för kärleken. Därför kan den "operera" mig medan jag sover.


Kram,

Marie