• Marie Ek Lipanovska

Jag behöver att ni tror på mig

Godkväll kära läsare


Jag hoppas att du känt dig älskad idag och att du varit omgiven av människor som uppskattar dig för den du är. För mer än något annat behöver vi människor kärlek, det är jag helt övertygad om.


Mitt ansikte har blivit solbrunt efter att jag låg en lång stund och bara lapade sol idag. Jag kände mig trött och behövde vila. Till min stora glädje höll sig molnen vid horisonten och en vrå i trädgården hade lä. Jag känner mig alltid fräschare och vackrare när huden får en brunare ton. Varför vet jag inte, det är bara så det är.


När jag låg där i solen tänkte jag på flyttfåglarna jag såg i ett naturprogram igår. En del av mig tänker att jag kanske är som dem, att jag skulle må bra av att flytta fram och tillbaka så att jag alltid var där det var varmt. Min kropp kroknar när det är kallt, fuktigt och mörkt.


Solen påminde mig också om evigheten. Den har trots allt funnits i 4,5 miljarder år och den kan leva lika länge till. För mig känns det som en evighet.

Jag tänkte på hur solen ger liv, men hur den också kan förvandla en plats till öken. Och jag funderade över mitt eget liv, min kropp, döden som en dag kommer och det eviga livet. Då insåg jag något märkligt, att det är okej för mig om det tar slut, om det inte finns en fortsättning. För jag följer ändå med in i evigheten genom mina barn och barnbarn och kommande generationer. Och inte bara med dem, utan också genom dem vars liv jag berört på något sätt och där ord jag uttalat lever vidare eller kärleken jag förmedlat går i arv.

Det kändes fint att inte behöva ha ett "eget" evigt liv, att personen Marie inte måste leva för alltid, att jag inte alls har ett behov av att återuppstå med min kropp och person. Det var som om en stor egoistisk bit föll av mig, för vad annat än min självupptagenhet vill hålla fast i min egen person och min kropp?


Med solens strålar sjönk jag ned till mitt eget djup. Längtan efter Jesus fylldes jag av.


Jag vilar naken mot din lika avklädda kropp. På stranden i sanden fann jag dig. Jag kryper nära. Lägger mig på din solvarma arm. Drar upp benet så att jag skyler din lem. Mina bröst sjunker ner i din bröstkorg. Jag släpper ifrån mig en djup suck. Ljudet av en kropp och själ som slappnar av. Jag blir ett med dig.

"Du är kvar i mig", viskar jag ömt i ditt öra. "Men hur är jag kvar i dig, min älskade?"

Du pekar på Ordet. Men jag ser det ingenstans. Min blick finner inget fäste. Då inser jag att jag just uttalat dem, orden du gett mig.

Ordet är du. I mitt hjärta lever du. I min mun formas du. På min tunga vilar du. Såsom jag vilar i dina ord för mig. "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i dig."


Att vara naken med Jesus är inte alls främmande för mig. Tvärtom, det är helt naturligt och självklart. Vi behöver inte dölja något för varandra. Vi vill komma varandra nära. Jag vill vara i honom, liksom han vill vara i mig. Det är något vackert. Något rent och fint. Något jag värnar i mig själv.

När jag tänker på det behöver jag min egen kropp än mindre i det eviga livet. Jag vill vara i honom. Förenad. Jag behöver inte ha ett namn, inte en form, inte synas. Han känner mig ändå. Det räcker för mig, att vara känd, älskad och omsluten. Det är allt jag någonsin önskat mig.



Det är nu sju år sedan jag flyttade in i min lägenhet här på landet. De här oredigerade bilderna tog fotografen Louise Weibull på mig då. De fångar en viktig del av mig. Enkelhet, lite slitet och nött med en historia, oretuscherad, leende och levande.


Jag har tagit på mig det halsbandet idag igen. Det jag bär på bilderna. Det är skapat speciellt för mig av en kvinna som jag hade som kund för ca 10 år sedan, Maria heter hon. Jag bad henne göra en drömfångare åt mig, detta blev resultatet. Jag älskar det.

Det handgjorda halsbandet representerar för mig den tro jag har på Gud, men lika mycket den tro på mig som kvinnor och män haft sedan jag startade företaget Själaglad 2008. Människor som låtit sig vägledas och bli mottagna av mig. För det är i mötet med dem som jag har fått se hur kapabel, ansvarsfull, hängiven, omsorgsfull och engagerad jag är i mitt arbete.


Tack, vill jag säga till alla er som trott på mig!

Det är er förtjänst att jag vågat göra sådant jag inte trodde att jag kunde. Jag behöver människor som har höga tankar om mig och tror att jag kan allt om jag bara provar och ger mig hän. Mer än någonsin behöver jag den kärleken från er och den tilliten till mig som kvinna, också när det gäller att göra goda affärer som håller för framtiden.


Kram,

Marie