• Marie Ek Lipanovska

Jag lyssnar till Herrens ord

Jag gråter. Denna morgon känner jag mig som ett litet flickebarn. Till och med underläppen har krupit fram medan tårarna sipprar fram. Jag inbillar mig ofta att Gud vill att jag ska visa mig stark inför andra. Inför dig som läser. Inför min omgivning. Men så påminns jag om att det inte alls är så. Utan att i min svaghet syns Guds kraft och i min litenhet syns Guds storhet.


I hela mitt liv har jag fått höra att jag är så stark, att jag är modig och frimodig. Hur orkade du? Frågade yngsta dottern den gång jag berättade om mina ungdomsår med en mycket destruktiv man. Hur orkar du? Har bästa vännen frågat många gånger de senaste åren när jag berättat om kärleken och lidandet. Hur klarar du det? Frågar vännen som har lätt för att oro sig för sin ekonomi och vet att jag inga pengar har.

Det finns två svar. Ett gammalt: Jag har inget annat val än att orka och klara av det. Och ett nytt: Gud orkar och klarar av det åt mig. Det gamla stämmer inte, för jag har ett val. Jag har alltid haft ett val. Jag kunde ha gett upp. Lagt mig ner och dött. Slutat försöka göra det bästa av den situation jag varit i. Jag kunde ha slutat tro att det skulle bli bättre. Jag kunde ha slutat hoppas att allt en dag skulle lösa sig. Jag kunde ha slutat att längta efter kärleken. Men tron, hoppet och kärleken har aldrig lämnat mig. De vägrar ge upp. Gud ger aldrig upp.



Själens skönhet 2021


Jag lämnar mina egna gamla ord.

Öppnar mig för de ännu outtalade.

Ser framemot budet Gud ska komma med.


Jag vilar i den frid som Jesus gett oss.

Är kvar i tomheten och litenheten jag känner.

Lutar mig mot de bilder som leder mig hemåt.


Gud för mig till ett okänt land.

Jag vilar mina tankar mot horisonten.

De bevingade orden omsluter barnet i mig.


"Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp."

(Jeremia 29:11)



Kram,

Marie