• Marie Ek Lipanovska

Jag väljer kärleken, också när jag är rädd

Stöd. Det är vad jag kommer att tänka på denna morgon när jag tittar på murgrönan som klättrar på trollhasselkvisten. Stöd. Jag är beroende av det.


Jag behöver stöd för min tro, för min kropp, i mitt föräldraskap, som konstnär och författare. Jag behöver stöd rakt igenom hela mina tillvaro, min vardag, ja hela mitt liv.



Jag kan inte spira, inte växa, inte blomma och bära frukt utan stöd. Jag är den sista att hävda min självtillräcklighet numera. Jag vet att jag inte är stark på egen hand, tvärtom, jag är oskyddad, otrygg och svag. Jag behöver all den hjälp som finns att ta emot från Gud, naturen och mina medmänniskor. Det gäller allt ifrån att be grannen om mjölk till kaffet, till att ha ett förlag som ger ut mina illustrationer. Från att ha en bok för dagliga andlig läsning, till att ha en bästa vän att berätta om allt jag tänker och känner. Från att gympa framför teven med Sofia, till att samtala om Jesus med en själasyster. Från att ha en dator att arbeta vid, till att ha ett eget hem och mat att äta varje dag. Ingenting förmår jag utan stöd från Gud, naturen och mina medmänniskor.


Det är där ... i avståndet mellan dig och mig som magin kan ske. Kärleken kan få ett uttryck. Och så förökar den sig. Det avståndet fyller vi lätt med allt annat än kärlek. Kanske främst för att vi är rädda för att det inte är kärlek vi ska få ta emot av varandra. Och ibland är vi rädda för att vi inte ska kunna ta emot den kärlek som faktiskt ges oss. Alltför ofta anser vi att vi inte förtjänar den, inte är värda den.


De flesta av oss har blivit ovana att leva med den kärleken och ta hand om den. Vi har växt upp i avsaknaden av den kärleken och därför har rummet mellan oss människor inte blivit till en mötesplats utan en krigszon. Till slut kan vi bli så skadade att vi inte är villiga att gå varandra tillmötes där i avståndet mellan oss. Vi kräver att den andre ska komma till oss och bevisa sina fredliga avsikter först, innan vi vågar ge oss tillkänna och visa vem vi innerst inne är. Vi glömmer alltför ofta bort att den andre är lika sårbar och kanske bär på minst lika svåra erfarenheter som vi själva gör.


Avståndet mellan oss människor är en plats, ett rum som är allas ansvar att hålla rent och öppet för kärleken. Vapnen vi bär på för att försvara oss får vi överlåta till Gud. De har smitts i rädsla. De har inte getts åt oss av Gud. Det kan aldrig bli frid och fred om vissa hävdar sin rätt att försvara sig. Hotet kommer inte utifrån, utan inifrån det egna vapenförrådet. Rummet som rädslan belägrat och gjort till sin fästning, djupt inuti människans hjärta och själ.


Det går mycket kraft och tid åt att vara rädd och beredd på att försvara sig. Det krävs bara närvaro i nuet för att ta emot Guds villkorslösa kärlek. Jag väljer kärleken, också när jag är rädd.




Stunder av ömhet och närhet har jag skrivit och producerat i ett förenat tillstånd med Gud. Jag har tagit stöd av musiken när jag läst in mina sinnliga kortnoveller. De skildrar mötet med en levande Gud fylld av just ömhet och närhet. En kärlek jag placerat i mötet mellan en kvinna och en man.


Vi kan bara ge vidare vad vi själva tagit emot. Varsågod! Guds ömsinta förenande kärlek för mig är nu också en kärlek du kan lyssna till och ta emot.


Varje måndag och onsdag under 20 veckor publicerar jag ett nytt avsnitt. Avsnitt 1 och 2 finns nu att lyssna till på:


Lyssna på Spotify

Lyssna på Youtube

Lyssna på Spreaker


/Marie


Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now