• Marie Ek Lipanovska

Kampen om min själ

Antingen är allting jag upplevt sedan tisdagen den 19 januari 1999 en skapelse av min egen livliga fantasi eller så finns Gud. Om Gud finns då klev jag just den kvällen in Guds rena ljus och översvallade kärlek. Närvaron i det ljuset fick mig att känna mig villkorslöst älskad och djupt efterlängtad. Jag skriver i mina anteckningar:

Jag känner mig fullkomligt fri och kärleken till gestalten är inte möjlig att beskriva i ord. Jag svävar med honom i ett lyckorus. Vi hör samman. Det känner jag, och jag känner att han tycker samma sak. Vi dansar, kramas, och stannar emellanåt upp och bara håller om varandra. Jag känner att jag kan släppa taget om hans händer. Inget kommer att ske, men jag vill inte släppa honom. Inget i världen kan få mig att göra det."

Det var som om mitt sinne hade blivit upplyst om kärleken som finns hos Gud. Ljuset tändes i mig. Jag hade mött Herrens ängel Gabriel.


Sedan sker det oundvikliga för mig som människa. Jag kan inte vara kvar uppe hos Gud i himmelen. Jag skriver:

Jag hör att det snart är dags att återvända och lyckan förbyts mot en fasansfull ångest. Jag vill inte lämna detta. Jag kan inte och jag vägrar. Jag ser på honom att jag måste, även om han inte heller vill. Jag tvingas ner på berget och han släppet taget om mina händer. Sorgen jag känner är överväldigande. Jag är fullständigt förkrossad. Tårarna rinner längs mina kinder. Jag vill tillbaka. Jag hör inte hemma här.

Kontrasten mellan livet i Guds kärlek och utan Guds kärlek är så brutal. Jag har aldrig lyckats få någon att förstå vad det mötet gjorde med mig. Hur djupt det grep tag i mig. Sedan den dagen har jag längtat hem till den kärleken. Jag har lämnat allt för att finna den redan här, nu i livets som människa, för ingenting kan mäta sig med den. Ingenting.


Jag läser i mina gamla anteckningar från onsdagen den 17 februari 1999 att jag får symboliska meddelanden om död, eld, tretal i frukter, en sol utan strålar, tretal i jadestenar, en blå fågel som landar på min axel och en violett virvelvind där all rädsla försvinner. Jag upplever att när jag stiger in i den virvelvinden sugs jag ut ur mig själv och delas upp i en fysisk kropp och en själslig kropp.

Jag känner mig saknad av gestalten jag mötte några veckor tidigare. Jag saknar honom och samtidigt förstår jag att vi inte kan träffas. Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan ta mig till honom. Då kommer istället ett gudaväsen ner till mig och jag skriver: "Han befruktar mig och jag tänker att jag inte har tid med ett barn till. Jag är övertygad om att jag blivit gravid".

Jag är oändligt tacksam för att jag blev befruktad av ett Guds väsen den gången. Att Gud steg ner i min själ och sådde död, eld, tretal i frukter, en sol utan strålar, tretal i jadestenar, en blå fågel som landar på min axel och en violett virvelvind där all rädsla försvinner. För sex dagar senare skulle jag behöva att Gud hade tagit sin plats i mig först.


Den 23 februari skriver jag i mina anteckningar att själen är klädd i en ljusgul klänning. Jag kliver in i en grönskande trädgård med en magnifik lysande herrgård i centrum. Boxbomhäcken som omgärdar hela tomten är perfekt klippt. I trädgården är ett av träden klippt som en pil som pekar uppåt. Det spritter i kroppen och jag är så nyfiken på huset att jag dansar fram till det. Huset är rent, golven är av skinande marmor och det är helt omöblerat. Min längtan efter att bo i det huset väcks. Jag förvandlas inne i det huset. Jag kläs i vitt.

Huset ligger intill en klarblå sjö. Jag ställer mig i det svalkande vattnet och då uppenbarar sig en man med fromt utseende, gyllene hår och gammeldags kläder. Vi dansar och jag njuter av det. En djup känsla av vänskap och lycka sprider sig i mig. Jag fattar tag i hans ansikte och sjunger för honom: Du är den ende... sedan pussar jag honom.


Själen tar sedan avsked och vandrar vidare upp till toppen av ett berg. Några mörka moln syns och jag tappar lusten att dansa. Jag dras upp ovan molnen av en andekraft och möter där en mörk skönhet. Han utstrålar mystik och spänning. Han visar mig hela världen. En åtrå för honom väcks och vi börjar förenas. Men så plötsligt vaknar mitt dåliga samvete, en känsla av otrohet, avsky väcks och jag sparkar bort honom från mig.

Jag är fast där ovan molnen och kan inte ta mig ned. Då minns jag mannen vid sjön och ropar på honom. Genast kommer han. Då är jag åter klädd i min ljusgula klänning och vi dansar en stund innan han tar ned mig så jag kan vandra hem. En vacker regnbåge fyller himlen. Jag springer till regnbågens slut för att fylla upp mig med alla dess färger. När jag är uppfylld sätter jag ett lock på huvudet för att stänga regnbågen inne i mig.

Vandringen slutar nere i hagen där jag sätter mig vid livets träd och blickar upp för att se toppen på dess krona. Jag skriver: Allt jag ser är grenar som sträcker sig till oändlighet. Och så noterar jag en liten fågel som sitter på huvudet på en ko i hagen.


Jag har livlig fantasi. Kanske är allt jag upplevt sedan den 19 januari 1999 just bara min livliga fantasi. Många skulle nog påstå att det är så. En del kanske säger att det var Gud jag mötte. Jag beskriver ju villkorslös kärlek, bländade ljus och lycksalighet. Sådant som hör himmelen till. Men en del av dem som hävdar att jag mötte Guds existens påstår att den där mörka skönheten jag också mötte - som efter att jag hade sparkat mig loss från honom visade sig ha både horn och svans, den delen är en produkt av min livliga fantasi.


Antingen är båda andemakterna min livliga fantasi eller så är båda verklighet. För så sent som inatt tvingades jag sparka mig loss ur greppet som den där "mörka skönheten" får om mig. Det är som att en hel armé av elakhet dundrar in och slår sönder så mycket de bara kan av det som jag och Gud har skapat och odlat tillsammans. Behöver jag säga att det är fruktansvärt att uppleva.


Inte förrän idag, 22 år senare, förstår jag att jag har en alldeles unik insyn i min egen själ och den kamp som ständigt pågår i mig och runt omkring mig. Idag förstår jag symboliken i allt jag skrev då. Gabriel var den som uppenbarade Gud för mig. Trädgården är mitt hjärta när Gud är trädgårdsmästaren och huset är såklart Guds boning i mig. Mannen vid sjön med de gyllene håret är naturligtvis Jesus. Den som steg ned och gjorde mig havande var den helige ande. Regnbågen är Guds löfte till mig som människa.


Återupprättelsen dag 19 av 28.


Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.

Efter 22 år vågar jag påstå det, att det är så som det står ovan i Galaterbrevet 2:20. Sedan mötet med Gud har jag levt i en överlåtelse och en obegriplig längtan och dragning till den kärleken, det ljuset, den friden och den lyckan jag upplevde vid första mötet. Min själ, min tid, mitt liv, mina tillgångar har jag successivt lämnat över till Gud.


Jag vill vara den grönskande trädgården där ett träd pekar som en pil upp mot himmelen. Jag vill vara det tomma soldränkta majestätiska huset där själen dansar ut sin glädje. Jag vill vara den klarblå sjön där Jesus står ansikte mot ansikte med mig i vattnet. För där talar jag sanning: Du är den ende ... och sedan ger jag honom en puss.


Jag vill inte möta några mörka skönheter som väcker min åtrå och lust och sedan angriper både min kropp och själ. Åtrån och lusten är min mötesplats för eros, kärleken till en man, inte platsen där en sadistiskt elak andemakt ska skända allt det goda Gud nedlagt och format i mig.


Vad jag upplevde 1999 var också en profetia om vad som skulle komma att ske i mitt liv. På gott och ont. I himmelen och på jorden. Jag vet vem jag tillhör. Vem min själ har slutit ett förbund med. Gud griper tag i mig genom sin kärlek, sitt ljus, sin glädje och sin längtan för mig. Den mörka sidan angriper mig och söndrar. Det är en skillnaden mellan liv och död.


Mitt liv i fattigdom och ensamhet, omgiven av människor som inte lever för Gud, är inget gott beskydd för min stora själsliga öppenhet för Gud. Tvärtom, det är som att bo i ett tält. Jag har inga ordentliga väggar som omsluter mig, inga dörrar som kan stänga ute jävelskapet och inget tak ovanför mitt huvud. Jag måste lita helt på Guds beskydd och när jag blir angripen är det Gud som måste ta striden, för jag är chanslös. Detta har pågått i 22 år och där jag trodde att jag skulle vara säker och trygg visade sig vara den farligaste platsen för mig.


Därför gör jag som jag gjorde redan då 1999. Jag ropar på honom med ett fromt ansikte och ett gyllene hår. Han jag påstår är Den ende för mig.

Kom Herre Jesus Kristus och befria mig ur den fattigdom, ensamhet och den miljö som bryter ner och bryter sig in och förstör det Fadern har sått och Den Helige Anden formar i mig. Kom, Herre! Kom med ditt ljus och din kärlek. Befria mig från de mörka krafter som vill separera mig från dig.


Kram,

Marie