• Marie Ek Lipanovska

Kärleken som anknytning

Jag läser texten och tittar på teckningen. Fyra år har gått, men det känns som om tiden stått still.



Jag vaknar med ögonlock tunga som brunnslock. Min vänstra axel värker som innan jag gick till sjukgymnasten och började med mina övningar. Själen vilar på havets botten. Kroppen är så tung att jag knappt orkar vakna och stiga upp, än mindre ta mig runt.


Gud tar mig till platser i mig som är allt annat än behagliga att vara på. Jag möter tunga känslor jag burit på under en hel livstid. Orkeslösheten gör att jag inte kan annat än att möta dem. Känna dem. Välja om jag ska fortsätta bära dem eller överlåta dem åt Gud.


Att förlora mig är ingen förlust.


Någon gång för länge sedan, i mycket unga år, såddes den känslan i mig. Alltför många händelser i mitt liv har vattnat på och gett den känslan näring. Det är ingen förlust att förlora mig, tvärtom, det är en vinst. Det är skönt att bli av med mig för jag är så fruktansvärt krävande och kvävande.


Bemötandet från en annan människa, hur mycket präglar det egentligen mig som människa? Varför växer jag ihop med vissa och krymper tillsammans med andra? Varför känner jag mig inkluderad, älskad och uppskattad med några och utfryst av andra? Handlar det verkligen bara om mig eller om vad som sker i själva mötet med den andre?


Jag är ingen isolerad ö. Vad jag känner kommer inte bara inifrån. Ibland är det en effekt av vad som kommit utifrån. Jag har blivit bortvald så många gånger i mitt liv att det satt djupa spår. Alkohol, bingo, arbete, vänner, pengar, golf, ja allt möjligt har människor i nära relationer prioriterat framför relationen till mig. De har helt enkelt inte varit rädda om relationen till mig. Varför? För att det inte varit en förlust att mista mig. Åtminstone inte tillräckligt stor för att lägga ner mer tid, engagemang och kärlek på relationen till mig.


Att förlora mig är ingen förlust.


Är det min tanke och känsla om mig själv? Nej. Faktum är att när jag tittar tillbaka på mitt liv så har jag aldrig sett det som en sanning. Men vad hjälper det att jag tänker gott om mig själv och känner mig värdefull om bemötandet påstår det motsatta?

Känslorna jag möter just nu är alltså inte mina egna känslor för mig själv utan de känslor som andra lämnat efter sig i mötena vi haft. Människor i nära relationer.


Inte för en sekund tvivlar jag på att jag är älskad och värdefull. Inte för en sekund tvivlar jag på att om jag skulle gå bort vore det en stor förlust. Men hur ofta får jag det bekräftat i relationer? Hur ofta kan jag glädjas åt att känna så ihop med andra människor? Alltför sällan.


Carina och Lisbeth, mina två närmsta vänner, de är tillsammans flötet när Gud tar mig till dessa svåra känslor i begynnelsens djup. Mina vänner ligger där uppe på ytan som en garant för mitt liv när jag sjunker ner och hämtar upp den ark som förliste. De motbevisar med sina ord och handlingar allt det jag tidigare upplevt i nära relationer under mitt liv. De är rädda om sin relation till mig. Att förlora mig vore en stor förlust för dem. Det vet jag är sanningen. De behöver inte mista mig för att veta det. Båset behöver inte bli tomt för att de ska sakna kon.


Det är en omöjlighet att bryta igenom gamla präglingar på egen hand. Jag behöver få nya upplevelser av mig själv tillsammans med människor för att kunna knäcka och ersätta de gamla som format mig. Ingen av oss är isolerade öar. Vi formas i mötena med andra människor. Vi blir till i blicken vi möts med. Vi kan inbilla oss att ensamma är vi trygga. Vi kan inbilla oss att vi inte behöver mötas av kärlek och omtanke. Vi kan inbilla oss det hela livet, men det är en fantasi och inget annat. Jag har inte en chans att bli mig själv såsom Gud tänkte att jag skulle vara, om jag inte möter kärlek, respekt, omsorg, omtanke och värdighet. Känslan av att vara betydelsefull och icke utbytbar är en nödvändig grund för varje människa att stå på och leva sitt liv utifrån. Utan den grunden kommer livet förr eller senare att rasa samman. Och det räcker inte att vara betydelsefull och icke utbytbar inför Gud. Som människa måste jag ha människor som bekräftar att det är sanningen om mig annars kommer en lögn att smyga sig in och ta form i mig. En annan människas brist på kärlek kommer att lämna efter sig en känsla i mig som säger:


Att förlora mig är ingen förlust.


Rädslan för att älska och inte vara älskad tillbaka är så stor bland många människor att de hellre förnekar kärleken. Jag tror att just bejakandet av kärlekens betydelse har varit min räddning, det som gjort att jag inte förlorat min känsla av värde som människa trots bemötandet från närstående. Jag har levt med en förvissning om att utan kärleken är jag ingenting. Den har varit min livboj, kärlekens betydelse i mitt liv. Inte bara den mellan Gud och mig, utan den mellan mig och andra människor.


Jag minns hur en man jag ville gifta mig med sade till mig: "Jag saknar dig". Trots att orden bara var brödsmulor serverade under hans bord, var de som en hel middag för mig. Varje stavelse sög jag på så länge det fanns någon smak kvar. Jag åt varje ord med andakt och jag fyllde upp mellanrummen med min egen kärlek för honom. Så höll jag orden vid liv.

Det säger allt om hur utsvulten jag var på kärleksbetygelser i den relationen. Och det berättar att han gav sina nybakade bröd åt någon annan. Att smulor var allt som fanns kvar. Det han inte gav åt någon annan, det gav han åt mig - sin hunger. Och jag misstog det för kärlek, hans längtan efter den bröllopsmiddag jag dukade fram åt oss.


Det är hos Gud jag gått i skola för att lära mig om kärlek. Det är i relation till Carina och Lisbeth jag förankrat in de lärdomarna och fått en möjlighet att praktisera ömsesidig kärlek också i en mänsklig relation.


Tack Gud för de vänner du gett mig där kärleken är den anknytning vi har till varandra!


Kram,

Marie