• Marie Ek Lipanovska

Kärleksbrottning med Mikael

Jag sitter alldeles stilla och känner den ljumma augustivinden som smeker min hud. Solen väntar tålmodigt på att molnen ska glida förbi. De varma strålarna fångas upp av mina mina kinder, bröst och armar. Längtan vaknar i mig.


När jag var barn i grundskolan fanns det alltid någon pojke i klassen eller i någon av parallellklasserna som var kär i mig. Redan i lågstadiet började de visa intresse. Själv var jag förälskad i en söt liten grekisk pojke som bodde på min gård på Kroksbäck redan i fyraårsåldern, så intresset har alltid varit ömsesidigt.


Jag har aldrig varit rädd för närkontakten med pojkar. I mellanstadiet var jag bara glad för det ökade intresset och brottningsmatcherna på de stora madrasserna i kuddrummet på fritidsgården. Jag tyckte om närheten till dem, kroppskontakten. Det fanns något vackert och oskyldigt i de där lekarna. Ett utforskande, frågor som sökte svar: Vem är du? Vem är jag? Vem är vi när vi är nära varandra, tillsammans?



Brottningstjejen från mellanstadiet. Femte klass??? En riktig sötnos!

Jag tyckte bland annat om en pojke i mellanstadiet. Han gick i min klass och var både söt och snäll. Inte den tuffa störiga typen som jag annars drogs till. En mjukare, mer stillsam och inåtvänd kille. Mikael hette han. Honom brottade jag ner många gånger på de där tjocka madrasserna i hörnet av fritidsgården. Jag höll honom i ett kärleksfullt strypgrepp, min arm lindad om hans hals. Om han hade velat komma loss är jag säker på att han hade kunnat det. Brottningen lät oss ligga där nära varandra länge med ett gott skäl. Inga kompisar skulle misstänka att vi njöt av den där närheten. Så är det i mellanstadiet. Vi slåss när vi vill kela. För det är lockande och skrämmande med de där spirande känslorna som gör att vi dras till varandra. De som är så starka att de vinner över oss. Brottar ner oss på mattan. Håller oss i ett fast grepp samtidigt som de ler med hela ansiktet och säger: Du är min!

Mikael förblev en mjuk snäll kille med varma ögon och en gänglig kropp också i högstadiet. Han liksom bara fanns där i mitt liv i nio år som ett självklart inslag. Jag lärde aldrig riktigt känna honom på djupet och kan först nu som vuxen tänka att han var en sårbar kille. Kanske var det så att han var delvis mobbad i skolan, vilket jag aldrig upptäckte, men tyckt mig höra om senare. Jag trodde alltid att han var en bland grabbarna.


På den tiden då jag var med på Facebook var det bara jag och en annan tjej från klassen som han hade som vänner där. Jag uppfattade det som ett val från hans sida. Han var fortfarande en söt kille, men inte längre lång och smal, utan lång och muskulös.

På FB fick jag se mer av den sårbara sidan, den mjuka, den kärlekssökande jag hade anat. De flesta vännerna var tjejer som skrev snälla uppmuntrande ord. Jag tror att han fann trygghet i oss, i att vara omtyckt. Kanske var det därför extra svårt för honom att hantera när hans egen relation med sitt barns mamma inte blev som han hade hoppats på. Han skrev om den smärtan och om kärleken till sin son. När han tog sitt liv var det därför många som skyllde på hans barns mamma. Men det är inte hennes fel. Något blev fel redan tidigt i barndomen som ledde till ett så tragiskt slut. Mitt liv hade slutat på samma sätt när jag var 20 år om inte Gud hade ingripit.


Mikael och jag behövde nog båda de där brottningsmatcherna, närheten och kroppskontakten. Jag tror vi var två sårbara barn, och som alla barn längtade vi efter att bli sedda, sökta, bekräftade, möta kärlek och omsorg. Jag vet ingenting om hans familjeförhållanden och om jag bortser från min egen barndom så kvarstår en helt självklar längtan i mig ändå. Som människa behöver jag det som vinden och solen idag påminner mig om. Mjuka varsamma händer som smeker min hud. Ett ansikte med ögon som är upplysta av kärleken. De varma strålarna som når fram till mitt ansikte, min bröstkorg och mina armar. Jag behöver det mer än jag har ord för. Något väsentligt saknas mig när jag vaknar, somnar och lever ensam.


Det är så lätt att lägga hela oket på föräldrarna och påstå att deras kärlek formar allt. Men jag kan bara tala för mig själv och den erfarenhet jag gjort. Pojkarnas kärlek för mig och min kärlek till pojkarna har alltid varit lika viktig för mig som kärleken till och från mina föräldrar. Jag har inte sökt en fader i mannen för att jag saknade det som barn. Jag har sökt mannens kärlek, den som inte har att göra med hans mamma eller pappa, utan med hans ömsesidiga intresse och nyfikenhet på mig som kvinna. Det plötsliga minnet av Mikael påminner mig om det. När jag drog honom till madrasserna var det inte för att jag längtade efter en mammas eller pappas kärlek, utan för att jag ville vara nära honom. Jag tyckte om honom. De varma känslorna jag bar på inombords ville ges ut, ta kropp och jag vill känna och ta emot hans varma känslor för mig.


Mitt intresse för den ömsesidiga kärleken mellan pojke och flicka vaknade inte i puberteten, jag föddes med det inristat i min själ. Pojkar var spännande från allra första stund. Jag ville ha kontakt med dem och komma in till dem oavsett vilken förpackning de kom i, en fadersgestalt, en bror, en kompis eller en pojkvän. Och om de inte öppnade dörren självmant, gjorde jag det.

Min fyra år äldre storebror tyckte nog ofta att jag var mest pest och pina. Jag tyckte inte mindre om honom för det. Jag gick in och bet honom i rumpan när jag inte kunde komma på något annat sätt att få kontakt.


Jag är likadan med Gud. Jag knackar på Hans dörr och om Han inte öppnar går jag in ändå och sätter mig vid Hans sida. Om Han inte öppnar måste det vara för att Han inte hört min knackning. Klart att Han vill att jag är där och kryper in under hans arm som håller mig i ett fast grepp. Det är inte svårt, för jag drivs av min längtan efter att vara nära honom.

Och jag kan gå rakt in i Jesu grav och bita Honom i rumpan om jag vill. Varför inte? Det är ju uppdämd kärlek som vill ut. Den som säger: "Hallå, det har gått tre dagar nu. Dags att stiga upp! Jag vill ha din kärlek och höra dig säga mitt namn."



Innan jag blev mamma fanns mellanstadietjejen ännu kvar i mig.


Jag tror att pojkar och män alltid känt den kärleken för dem som finns naturligt i mig. Det har visat sig i att män har kärat ner sig i mig, gett mig sitt förtroende, men också i att de stött bort mig. "Du är både skrämmande och lockande" har jag hört män säga. Jag tror de talar om kärleken Gud nedlagt i mig. Den jag har för mannen oberoende av vem han är i relation till mig. För när jag möter en man bortser jag inte från den lille killen i honom, inte heller från fadern i honom och inte från mannen han är innerst inne. Det är lockande och skrämmande, att få vara allt. Det sårbara barnet, den ömsinte fadern och den längtande mannen. Mest skrämmande har jag insett. För varje gång jag kommer nära den del som mannen inte vill kännas vid i sig själv stöter han bort mig. Då är jag inte längre lockande eller skrämmande, bara väldigt irriterande och tjatig för att jag inte nöjer mig med att han är halvdan som människa. Men när jag bits är det för att jag ännu har kärlek att ge. När jag vänder rumpan till vill jag bli biten. När jag slutar bitas och brottas är kärleken uttömd i mig i brist på ömsesidigt intresse för mig som en hel människa: flickan, kvinnan och modern. När jag vänder ryggen till och är fullt påklädd är relationen över.


Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now