• Marie Ek Lipanovska

Kyrkråttan

Allt är inte lika idylliskt som det ser ut. Inte heller är allt så djävligt som det ibland kan upplevas. Att se hela bilden är alltid något att eftersträva.


Jag har satt mig ute i trädgårdssoffan. Det är en stilla dag i trädgården. Vinden är svag. Jag hör småfåglar och måsar. Snäckan ligger intill jordgubbsplantorna och slickar sig ren. Jag har pratat med grannen om råttorna som vägrar gå i fällorna vi satt ut. Det låter som de ska tugga sig igenom väggarna. Anticimex verkar lika hjälplösa som vi som bor här. Nu får vi lägga ut gift och ta smällen om de dör inne i väggarna och stanken det innebär.


Det finns en idyllisk sida av det långsamma gårdslivet jag lever här på landet. Närheten till naturen och djuren. Rådjur som vandrar över åkrarna. Rovfåglar som glider på himmelen. Räven som springer över vägen. Kaninerna eller hararna, vilka de nu är. Katten som njuter så här i sin pensionsålder av att jäsa på de solvarma plattorna. Pallkragarna som blivit allt fler med åren, gräslök i frysen från i fjor, samtidigt som årets är på väg att blomma. Röda vinbär i kyl och frys. Kanske jordgubbar till midsommar. Hallonbuskar som förökar sig, och jag som hjälper till. En stor gräsyta för döttrarnas hundar att rusa runt på. Så stor att ena dottern planerar en liten bassäng för mitt barnbarn. Ljuvliga rosor och syrener att sätta in i hemmet. Traktorer och skördetröskor och bönder alldeles intill. Sockerbetor, sädesfält, solgul raps och hästar som betar med sina föl inte så långt bort. Jag lever drömmen många har. Det idylliska är inte en hägring, utan en del av denna lantliga verklighet.


Men så har vi kylan och fukten om hösten och vintern, propparna som går när för många av oss använder elen samtidigt, varmvattnet som tar slut och det djävulska draget som letar sig in i ben och märg på mig som har ett stillasittande arbete.

Ute frodas sorkarna som gör gräsmattan till en golfbana med hål överallt. Och så har vi då råttorna som tuggade sönder både det ena och det andra under min motorhuv - när jag hade en bil, och som nu bestämt sig för att bo och föröka sig inne i väggarna och äta upp den ena grannens mat.

Inga bussar går hit till denna bortglömda väg. Inte heller vill Gatukontoret laga de där söndriga gatlyktorna jag sagt ifrån om flera gånger. Någon cykelväg finns det inte eller en trottoar. Visst kan jag cykla på vägen där hastigheten är 60 km/h, men tyvärr är det en raksträcka som andra gillar att gasa rejält på. Och många bilister har slutat tänka på hur utsatt man är som fotgängare eller cyklist. Det är ju inte deras liv som är i fara.


Också min livsstil har en idyllisk sida. Jag äger min tid. Barnen är vuxna och klarar sig själv. Jag skriver, tecknar, målar, gör Youtubeklipp och podcastavsnitt. Det är mitt jobb. Jag planerar mitt arbete efter min egen förmåga och vilja. Jag kan sitta ute i trädgården för att skriva och rita. Därför är jag redan sommarbrun i ansiktet, på fötter och händer. Jag kan spela in videoklipp och podcast i min egen vardagsrumssoffa. Jag kan finnas till för en vän, mina barn och grannar när de behöver. Inte efter ett visst klockslag, då problemet redan är löst. Jag gör sådant jag tycker är roligt, att skapa. De dagar jag har mycket ork kan jag arbeta från morgon till kväll. När jag behöver vila då gör jag det. Det låter alldeles ljuvligt, också i mina egna öron.


Men baksidan finns också. Jag är ensam för det mesta. Ensam i mitt arbete, ensam med mina känslor, tankar och tvivel. Ensam med ansvar och allt som ska göras.

Jag har inte valt detta liv. Livet har lett mig fram till denna tillvaro. Även om jag skulle vilja leva annorlunda så är det inte möjligt, åtminstone inte just nu. Varken kropp eller själ har den kraft som behövs för att leva som de flesta andra gör.

Det är inte helt enkelt att äga sin tid. Tristessen är min dagliga följeslagare. Alla rutiner och goda vanor måste jag själva skapa. Det är lätt hänt att jag både jobbar ihjäl mig och att jag ingenting väsentligt gör. För vem bryr sig??? Mer än jag själv och Gud.

Jag förmår inte längre att hålla mina älskade meditationsgrupper. Igår beslöt jag mig för att också vila från "Söndagarna med Jesus" jag gör ihop med Berth. Själen ropar och jag lyssnar. Den behöver en djupare avslappning och frid.


Sedan jag blev sjuk för flera år sedan har min ekonomi urholkats. Kvar finns bara ett hål. Idag är det inte jag själv som försörjer mig, utan en vän. Jag kan inte ta emot all den hjälp jag behöver från samhället eftersom jag inte förmår leva upp till de krav som ställs på mig. Jag överdriver inte när jag säger att mitt liv hänger på att jag får kravlös kärlek tills dess jag är friskare och starkare.

Att inte kunna försörja mig själv är emellanåt känslomässigt smärtsamt. Ibland är det som vassa klor som sliter itu mitt hjärta och häller elaka ord i såren. Känslor av värdelöshet och att vara obetydlig vrålar högt ur det sårade hjärtat.

De cirka 1000 podcastavsnitt och youtubeklipp jag spelat in och lagt upp har inte gett mig någon lön eller lett till något betalt uppdrag. Mina blogginlägg har inte gett några kronor. Inte mässorna jag höll i mitt hem. När Sveriges Radio P1 sände en av våra mässor hoppades jag att någon skulle visa sitt intresse, men ingenting hände. Jag säljer i princip inte några tavlor.


Då och då stöttar mina vänner mig. De swischar en peng för att stödja mitt arbete på webben och köper några tavlor. De tror på mig. De ser mitt arbete som värdefullt. På olika sätt försöker de hjälpa mig bli mer synlig. Min äldsta dotter startade ett Instagram enbart för mina tavlor.

Det är en mycket märklig känsla att göra så mycket som jag gör, utan att det händer något. Jag söker stipendium, jag frågar om samarbeten och jag skapar och delar med mig av det jag gör varenda dag på webben. Det har jag gjort i en herrans massa år nu.


Är det jag gör så dåligt att ingen vill betala för det? Eller ens ha det gratis? (62 prenumeranter på Youtube är ett skämt efter så många timmars arbete som jag lagt upp där). Jag vågar tro att det inte är så. Jag vill åtminstone tro att min kallelse har ett värde och att det jag gör betyder något för mer än mig själv. Att jag faktiskt betyder något som den jag är. För om det inte är så, ja då är jag åt råttorna. Jag kan nämligen inte gå tillbaka och vara den andra kanske vill att jag är och ge det som andra vill ha. Då dör jag. Inte symboliskt, utan på riktigt. Världen är nämligen full av råttgift och jag klarar inte av att skydda mig mot det längre.


Jag vill inte att människor tycker synd om mig. Jag önskar att mitt arbete betalar sig själv så jag kan försörja mig. För när jag kan det, då är jag utom räckhåll för den där tassen med sina vassa klor som sliter mitt sårbara hjärta i stycken och sedan häller vidrigheter i de såren genom att påstå att jag är obetydlig och värdelös, både som människa och det jag gör.


Jag kanske inbillar mig, men ju närmre jag kommit Gud och ju mer av mitt liv, min tid och mitt arbete som jag gett åt honom, desto mer verkar det som om jag slåss mot en demonisk andemakt som vill se mig död och begraven en gång för alla. Jag vägrar att tjäna Mammon och det märks.


Skäms jag för att jag inte kan försörja mig själv? Nej, inte längre. Vad ska jag skämmas för? För att jag försöker ta hand om mig så att mina barn har en mamma, Gud ett barn, min mamma en dotter, mina syskon en syster och mina vänner en vän. Ska jag skämmas för att jag gör mitt allra bästa för att tjäna Gud och sprida kärlek, tro och hopp? Ska jag skämmas för att jag lever så snålt att jag knappt gör ett avtryck på vår planet? Ska jag skämmas, när den hjälp jag får med hyran är till välsignelse för alla dem som under dessa år tagit emot min hjälp utan att behöva betala?

Det finns saker jag skäms för i mitt liv. Sund skam. Men inte för att jag försöker vara den jag är i Gud och bidra med allt det jag kan. Jag har förökat de hyrespengarna många gånger om genom att ge åt andra vad de behöver som jag har.


Det blev kallt ute. Jag har gått in och svept min nedkylda kropp i en mjuk filt. Också katten följde med in. Jag känner mig hungrig och ska äta lite. Jag har redan varit inne på Instagram och lagt upp en Sötnosenbild och det senaste poddavsnittet av "Stunder av ömhet och närhet" (jag tycker kortnovellerna är så mysiga att lyssna till).

Två tavlor är färdiga. Den ena kan uppelvas som provokativ, men det är inte syftet. Den visar min hängivenhet. Den hängivenhet jag hoppas leder till ett genombrott i mitt arbete. Jag hade tänkt att fotografera tavlorna idag, men det är inget bra ljus. Tre andra dukar ligger halvfärdiga. Jag saknar inspiration att måla idag så jag ska fokusera på att teckna Sötnosen. Jag har satt upp ett maratonmål. Jag ska teckna 365 bilder av Sötnosen som följer kyrkoåret.En årsbok med Sötnosen, vem vill inte ha en sådan? Då måste man sakna ett hjärta.

Jag tecknar utifrån ett bibelcitat och fråga mig inte hur jag lyckas, för det bara fungerar av sig själv. Jag tecknar en vecka, dvs sju bilder, på en dag. Total närvaro, mat i magen och fullt fokus krävs. Och att jag inte har ont i kroppen utan an slappna av i mig själv. Jag tecknar inte varje dag så. Det går inte. Då kraschar jag. Vilodagar emellan krävs. Men jag behöver flödet. Det blir inte bra när jag hackar upp veckans tema och ska rita sju bilder på flera dagar.

Imorgon ska jag på ett redaktionsmöte. Det låter fint, men där är bara min församling som vill ha min hjälp med församlingsbladet. Ännu ett oavlönat arbete. Gissar jag. Jag ska fråga.

Det vore toppen om jag kunde få betalt för att blogga, för det är lite som att skriva krönikor.


Men det finns ytterligare en sida av allt detta som utgör mitt lantliv, min hälsa och min ekonomi. Medan jag fyller mina dagar med Youtubeklipp, blogginlägg, teckningar och allt annat jag gratis delar ut till vem som vill hade det, avskrivs långsamt den skuld jag har till Skatteverket. För många år sedan kom jag till en punkt då jag inte förmådde betala in min reavinstskatt och momsen i det egna företaget. Mitt liv rasade utan att jag kunde göra mer än att stå och se på när allt jag hade byggt upp försvann. Allt som blev kvar var ett stort gigantiskt hål. Det var en mycket tydlig spegling av det inre hål jag bar på inombords. Jag bar på skuld. Ett gigantisk berg av skuld.

En del av den skulden var min, men det mesta var andras sopor. Min pappa var den som först kastade sin egen skuld på mig. Min överlevnadsstrategi var att bära den skulden, för då var åtminstone en person villig att vara ansvarig och därmed fanns det en strimma hopp i mig om att finna en lösning. Därefter har det beteendet bara fortsatt.


Jag har aldrig vågat lämna den platsen inom mig, den som är bäraren av skuld. För om ingen vill ta på sig ansvaret för saker, hur ska då något någonsin kunna få en lösning?

Det betyder inte att jag tagit emot andras skuld frivilligt. Jag har kommunicerat och försökt synliggöra vad som är mitt och vad som är den andres. Jag har protesterat och gestikulerat. Men kanske är det så att jag varit attraktiv för just den kategorin av människor som vägrar bära sin egen del av ansvar och skuld. Förnekarna. De som är lika min pappa. Som bara vill se den ena sidan av saker, men inte hela bilden och definitivt inte situation utifrån min sida.


Jag tror att det är därför Gud sände in Jesus i mitt liv. För att låta honom stå där som bäraren av skuld. För han är vad jag inte är. Odödlig. Jag är fruktansvärt dödlig. Det är vad jag har tvingats inse de senaste åren. Jag står inte kvar där längre som bäraren av skuld. Jesus har fått den platsen inom mig. Jag älskar honom för att han vill göra det ingen annan gjort för mig. Offrat sig för sanningen. Jag behöver ha honom där för att han ska bära andras skuld som de inte vill/vägrar ta ansvar för, men också för att jag ska kunna lägga min egen skuld hos honom. Inte för att slippa undan mitt personliga ansvar, utan för att jag behöver den platsen där jag överlåter och får hjälp med att bära mitt liv. Det avlastar mig och hjälper mig att avstå från att göra sådant som leder till att jag känner skam och skuld. Ett gott samvete har hjälp av att känna sund skam och skuld. Men att skammas och skuldbeläggas det vägrar jag.


Jag lever inte utifrån illvilja eller längtar efter makt över någon annan. Jag är inte girig eller gniden. Min önskar är aldrig att såra någon, inte heller att bli sårad. Jag är hjälpsam och snäll, också när andra är taskiga. Jag är sparsam och återvinner efter bästa förmåga. Jag är en god vän och en pålitlig mamma. Jag trivs allra bästa ute i solen och sanningen är den bästa följeslagaren i mitt liv. Alla mina erfarenheter har lett till att jag bär en nypa vishet. Jag är nyfiken och villig att lära mig nya saker. Ibland är jag riktigt dryg, envis, allvarligt vemodig och tradig som bara en skånetös kan vara. Andligt högmod måste jag alltid akta mig för. Jag tycker det är fullt tillräckligt för en människa som jag. Ett helgon blir jag aldrig. Men helighet lockas jag av. Också i andra.


Som sagt, allt är inte lika idylliskt som det ser ut. Inte heller är allt så djävligt som det ibland kan upplevas. Att se hela bilden är alltid något att eftersträva även om jag då blir synlig inte bara i mitt ljus utan också i skuggan av Jesus.


Kram

Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now