• Marie Ek Lipanovska

Lagets upplösning

Om jag fick välja ett enda ögonblick i mitt liv som jag kunde gå tillbaka till och ändra på, vilket vore det? Då skulle jag återvända till den dagen då jag gick i femte klass och bestämde mig för att sluta spela klarinett. Jag tror det var det steg som ledde mig bort från mig själv.


Elva år gammal bytte jag musiken mot ett par fotbollsskor. Jag tror det berodde på min längtan efter att bli sedd och att dela mitt liv och mina intressen med någon. Jag gick från att vara ensamspelare till att ingå som en spelare i ett lag.

Fastän jag var duktig, både på musik och på idrott, behövde jag stöd utifrån i form av vuxna som såg, trodde på min talang och stöttade mig. Vuxna som var intresserade av mig, det som var mitt liv, mina personliga gåvor och vart de kunde leda mig.


Sedan dess har jag varit en lagspelare. Det har genomsyrat alla mina relationer, att vi är ett lag, ett vi. Idag, annandag pingst, har jag bestämt mig för att ta av mig fotbollsskorna. Vad händer när jag lämnar den planen? När jag slutar kalla till samling inför match. När jag låter de svettiga benskydden ligga kvar på marken tillsammans med grusdojjorna och den röda kaptensbindeln jag bar på min arm.


När jag tar den fina tjejen i hand säger jag: Kom, följ mig. Var inte rädd. Känn ingen oro. Du är inte ensam. Du ska få ingå i vårt lag.


Jag vill ha henne hos mig. Jag vill lära känna henne. Vem är flickan med blockflöjten och klarinetten? En sak vet jag. Hon har ett fantastiskt gehör och är mycket musikalisk. Hon älskade att sjunga och dansa. Jag anar att det fortfarande är så. Men vad mer finns det i henne som jag aldrig fick lära känna när kraften utgick från hennes kropp och gavs till laget. Om kraften istället hade fått fördjupa sig inåt, och laget hade varit hon och Gud, vad hade då öppnat sig i henne, i mig? Det tänker jag ta reda på. Jag ska vara hennes vuxna stöd, den som ser henne, tror på hennes talang och är nyfiken på vad den kan leda till.


Vem är jag utan laget? När jag står helt för mig själv...i Gud.




Kram,

Marie