• Marie Ek Lipanovska

Längtan läker

Längtan läker, sa Gud till mig för många år sedan. Jag tror Honom, så jag låter min längtan vara fri och jag dömer den aldrig. Det slutade jag med för många år sedan. Det är nog det vettigaste jag någonsin gjort.


Jag sitter i bikini vid mitt skrivbord framför det öppna sovrumsfönstret och känner den sköna brisen som letar sig in. Det är tidig eftermiddag denna varma augustidag. Gräset är alldeles brunt och träden ser törstiga ut. Jag dricker en kall frappé, en iskaffe. Gott är det just nu i denna stund. Jag njuter av stillheten och svalkan härinne och gläds åt sommarvärmen som kom till slut. De tre små cirkushästarna som är här på sommarbete går in och ut ur stallet. Det är så här jag vill leva, i all enkelhet. Det har jag vetat sedan jag reste till Makedonien den andre gången och blev förälskad i det avskalade livet, närheten till naturen, den stora tomten som lät ögonen vandra iväg och allt tycktes ha en mer behaglig lunk. Ett stort hus att äga och förvalta, massor av inredningsprylar, krav på stora intäkter för att gå runt, charterresor, lyxmiddagar, märkeskläder och den fulla almanackan det livet kräver är idag helt ointressant för min del. 


Det enda jag ständigt längtar efter är mitt Du. I alla former. Du, min himmelske Fader. Du, min älskade Jesus. Du, helige ande. Du, mitt barn. Du, som är en del av min familj. Du, min vän. Du, läsare. Du, som jag en dag ska kalla min älskade ljuvliga man. Därför skriver jag alltid i jag-form och berättar om det som rör mitt eget liv. Det är ju egentligen bara då jag kan hålla mig till sanningen, när jag delar med dig vad jag tänker, känner och gör just nu, i skrivande stund. Inte ens när jag berättar om vad som varit kan jag vara säker på att det blir sant. Det blir som jag minns det. Endast nuet bär sanningen. Därför har tiden en förmåga att förvränga den. Jag skriver alltmer utifrån nuet och allt mindre om det som var. Det är skönt. Befriande. Saknad övergår då ofta i längtan, frånvaro övergår i hopp om närvaro, brist vandrar mot uppfyllelse.


Jag skulle vilja dansa. Det finns många skäl till det. Jag älskar att dansa, det är bra motion och det gör mig glad. Sång och musik har den inverkan på mig. Det finns flera skäl till att jag inte dansar och en hög med ursäkter och undanflykter. Jag skulle vilja ha dans som ett gemensamt intresse ihop med min blivande man. Då skulle vi alltid ha ett skäl till att mötas fysiskt, våra kroppar skulle inte kunna glida isär. Dansen skulle vara bron vi båda så gärna gick över, och dansa kan man göra långt upp i hög ålder så vi skulle hjälpa varandra att hålla oss friska.


Jag skulle vilja sjunga och musicera. Det finns ibland en så stark kärlek att jag inte kan uttrycka den varken i skriven text, illustrationer eller när jag målar. Det är en kärlek som både lider och bär lidelse och åtrå. Jag visste inte att det fanns en sångfågel inom mig förrän den lilla burdörren öppnade sig och ut ur mig flög melodi efter melodi. En del av dem är riktigt bra. Så om jag får psalmstipendiet jag sökt för andra gången då kommer jag att använda pengarna till att spela in en av alla sånger jag skrivit både text och gnolat in melodin till.   


De gånger jag kan komma på mig att längta efter en pengasäck är när det gäller att anlita ett proffs för att få hjälp med att ge ut en bok, spela in en skiva, göra konsttryck eller när jag behöver inhandla material till mitt arbete. Och det sker också när jag vill ge någon jag älskar en gåva, hjälpa mina barn eller en vän med pengar utan att se det som ett lån. Det är vid de tillfällena som jag verkligen känner en djup innerlig längtan efter Pippis kappsäck. Då pengarna skulle skänka mig glädje, när de verkligen kan göra en väsentlig skillnad för mig eller någon annan, och är ett sant uttryck för kärlek.  


Ibland är det bra att betona, att stryka under, att peka på det väsentliga i mitt liv och inte minst skriva ner det och låta någon se och höra mig. För vågar jag inte uttrycka vem jag är kan jag aldrig leva i min vardag som den jag är. Och vågar jag inte sätta ord på min längtan lär den inte uppfyllas för dörren igenom vilken den ska komma är stängd. Jag har inget att dölja, mer än mig själv. Och inte ens det vill jag längre. Hur ska jag bli älskad för den jag är, om jag visar upp en polerad fasad eller någon annan än den jag innerst inne är?





Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now