• Marie Ek Lipanovska

Längtan leder mig alltid hem

Jag blickar ut genom mitt sovrumsfönster. Ser dropparna som hänger på tork jämte klädnyporna på de vita plastlinorna. Jag hör småfåglarnas kvitter och känner den fuktiga luften leta sig in. Mina bara armar kyls ner. Jag blickar bort mot det antika gröna nattduksbordet. Där ligger den lilla vita pärlemoknapp som fallit av mitt fina sommarnattlinne.


Mina läppar längtar efter kyssar. Djupa varma och berusande.

Mina ögon längtar efter vilan jag finner i mötet med min älskades ansikte.

Mina öron längtar efter hans röst, orden som gör mig trygg och levande.

Min kropp längtar efter att glida in i hans famn.

Min själ längtar efter en ny hamn.

Min ande längtar efter slår sig till ro och gemensamt bygga bo.

Längtan är min djupaste, mest autentiska röst. En dansös är hon.



Längtan har varit min följeslagare rakt igenom livet. Ett mått av rastlöshet bär den, men den är också källan med kärlek jag ständigt återvänder till för att fyllas upp. Min längtan har aldrig haft ensamhet som mål, utan alltid gemenskap och trygghet. Den har aldrig haft berömmelse i åtanke, men alltid ett ömsesidigt erkännande av varandra. Den har varit trosviss sedan tonåren, det inser jag nu. Den har varit säker på att nå fram, nå i hamn, kanske just för att den alltid haft kärleken som kompass, mening och mål.


Jag har längtat till något, inte bort från. Hem till någon har alltid varit min slutdestination. Min längtan är en hemlängtan och har varit så i 40 år. Hemma är den plats där Gud finns, som kärleken vi har i centrum. Hemma, som i att jag är mig själv och trygg i att vara det. Hemma, som i att ha någon att komma hem till som är trygg i sig själv. Hemma, en fredad plats av lugn och ro, av närhet och ömhet och djup intimitet till både ande, själ och kropp.


Jag längtar fortfarande hem till den plats jag bara funnit tillsammans med Gud.

Jag känner hur trött jag är numera. Trött på att stå upp för kärleken jag tror på och hemmet jag drömmer om. Trött på att kämpa för att få andra att förstå vad jag anser är det grundläggande i ett mänskligt liv, en relation och en gemenskap med andra. Gammal känner jag mig ofta. Urlakad efter denna livslånga strid för min tro på kärleken som en ömsint trygg oas, upplyst av sanningens ljus. Sliten under den rustning jag aldrig ville bära, men som min egen pappa klädde mig i.


"Du kan gå!" säger Stina Wollter idag på sitt Instagram. Jag instämmer. Jag har gjort så vid många olika tillfällen. Rest mig upp och gått - från galenskapen i ett rum, ett sällskap eller i en relation. Jag har gjort det för att freda mig själv och värna den sårbara kärleken. Det är inte att ge upp, utan att vara rädd om mig själv och det liv jag fått i gåva av Gud. Jag är inte rädd för vad andra ska tycka, men väldigt rädd om de gåvor Gud nedlagt i mig.


"Längtan läker." Orden är en present från Gud. Längtan är min livboj, min frälsarkrans, min räddning. Längtan leder mig hem, aldrig bort från kärleken och mig själv. Alltid bara hem.


Jag är på väg hem. Det innebär också att jag är på väg bort från de sammanhang och de människor som inte längtar hem, den del av mänskligheten som slagit sig till ro i världen. De som inte bosatt sin ande hos Gud utan i sig själv. Jag vill inte stångas med dem mer. Inte ta in ett enda ord till av förnekelse, lögn, självupptagenhet och bortvändhet från Gud. I fyrtio år har jag accepterat våra olika syn på livet, haft förståelse för det sjuka och skadliga i hopp om att läkning ska kunna ske. Jag vill inte mer - vara ett ljus i någons självvalda mörker. Jag behöver det inte mer - komma med Guds kärlek till de som förkastar den. Jag kan gå. Jag får gå. Jag vill gå.


Det är skönt att vara på väg igen. Min längtan är mina segel. Jesus Kristus är den båt jag sitter i.



En varm mjuk kofta vilar över mina axlar. Jag har druckit upp mitt förmiddagskaffe. Dagens Sötnosen-illustration vill nedtecknas. Om ett år har vi skapat en årsbok ihop - Sötnosen, Gud och jag. Nya tavlor ska upp till försäljning på hemsidans galleri. Mina tankar vandrar då och då till utställningen i oktober hos Anne-Marie i Danmark. Gud har format mig till en konstnär. Så otippat och ändå så självklart. Jag är verkligen hemma hos Gud, i mig själv, i närvaron av kärleken när jag skapar.



Hur ser ett konstnärsliv ut? Det kommer att visa sig under resans gång. Allt jag vet är min del i vår gemensamma tillvaro. Jag är Guds händer. Jag fyller seglen med Hans illustrationer och målningar och ord. Resten håller Gud ordning på.

Jag är matros, inte kapten, ombord på skutan. Det innebär att jag är uppe på däck och arbetar, inte under däck och inte däckad. Det är ett arbete som kräver att jag tjänstgjort på en båt förut under minst två år. Det har jag. Jag tog kvinnorna i HMVS från en hamn till en annan under tre år. Och i min ungdom arbetade jag både i restaurangen på TT-Line och ansvarade för kiosken på MK-Line. Jag njuter av matroslivet, av livet till sjöss, av att vara på väg, att färdas över havet, känna vinden i mitt hår, få saltstänk på min hud och att resa från hamn till hamn.


En dag är jag är hemma och för evigt går jag då i land. Tills dess är jag på resande fot genom livet. Hemma är så länge den plats där Gud är. Där Gud är där är jag. Där vi är finns också Sötnosen - frukten av vår kärlek, kärleken som fått ett namn och en kropp. Där vi alla är, finns en plats ledig. För en sjöman som vill kyssas i solnedgången på ett öppet hav och älska på däck under himlavalvet. En som känner kaptenen och vet sin plats. För Gud skapade inte människan för ensamhet utan för en mänsklig gemenskap där kärleken får strömma fritt.




Vill du lära känna Sötnosen kan du läsa Sötbloggen där jag börjat berätta lite om henne. Klicka på bilden så hittar du in till hennes barnrum.



Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now