• Marie Ek Lipanovska

Leva livet

Vi går mot kväll också denna strålande dag i april där den kyliga nordanvinden puttat in mig innanför hemmets väggar. Jag noterar att inlägget jag skrev imorse hade hamnat i utkast och inte blivit publicerat. Nu är det.


Dagens sista kopp kaffe intar jag vid skrivbordet framför datorn. Jag sitter rufsig i håret efter promenaden till soptunnorna, iklädd mina smutsiga målarkläder. Jag känner mig så osexig som det går att känna sig, men bara på utsidan.


Slipmaskinen åkte fram idag. Den årliga slipningen av tevebänken passade vädret för. Slipdammet fastnade till viss del i både ögonvrår och näsa precis som vanligt, men det mesta tog vinden med sig långt bort. Också i år klarade jag av att sitta på huk nästan hela sliptiden.


Jag älskar min tevebänk. Det vackra antika underredet med ett ben som jag inte riktigt kan få stabilt. Bänkskivan består av fem brädor jag fann på en promenad för några år sedan och som jag snickrade ihop. Varje år slipar jag skivan för att få bort den gula färgen som kommer sig av att jag inte lackar de obehandlade brädorna. Jag vill att träet ska kännas levande.



Jag hittar sandpapper i samma låda som slipmaskinen och kan äntligen fixa till ramen jag målade vit förra året. Jag vill att den ser gammal och sliten ut som jag går fram med ett ganska raspigt sandpapper. Det är ju så jag tycker om min inredning, att den ska vara litta skavd och kantstött.


När jag ändå är igång tar jag fram den vita färgburken och ett par gamla ramar som jag fått av en vän. Svart är inte min favoritfärg, annat än på kläder, skor, möjligtvis bilar och min katt.



Medan jag målar lyssnar jag på Spotify. Någon okänd snubbe bjuder mig på jazz. Musiken rör vid något i mig som jag vet finns men som jag knappt minns längre. Tonerna tar mig ut ur hemmet, in i städer och ut på landsbygder. Jag reser medan jag lyssnar. Till alla platser jag vill besöka, till nya miljöer som kan inspirera mig och fylla mig med nytt friskt liv. Någonstans sitter jag och dricker en Irish coffee. Jag besöker marknader och hittar gamla antikviteter och spännande loppisfynd.


När jag drar penseln över ramens svarta kanter är det som om jag står och målar en dörr, fastän jag uppenbarligen sitter på golvet och målar en tavelram. Längtan knackar på. Hon tittar fram och undrar när hon ska få komma ut igen i världen. När hon ska få återvända till livet. När hon ska få resa, gå på restaurang och ... när hon ska få bygga bo igen med en man. Och jag vill börja gråta, men gör det inte. Jag biter ihop. Sväljer. Målar ännu ett lager. Går iväg och hänger den svarta tvätten på tork. Tar två av de våta plaggen och slänger in dem igen i tvättmaskinen med en påse svart tygfärg och startar maskinen igen. Så att det svarta kan bli svartare medan ramen lager för lager blir vitare och vitare.



KYSS MIG. De orden tryckte jag på min senaste tavla imorse. Orden tjatade sig in i målningen. Kyss mig, det är vad jag vill, att bli kysst. Mellan strykningarna av den vita färgen. Mellan slipningarna av tevebänken. Mellan orden jag skriver. Mellan middagen och kaffet. Jag vill bli kysst. Av livet och av en man som lever vid min sida om dagarna.


DANSA MED MIG. Om jag kommer ihåg orden ska jag trycka dem på nästa tavla jag målar. För dansa vill jag. Både med livet och en man. Ute i världen och i mitt eget vardagsrum.


FY F-N VAD TRÅKIGT LIVET ÄR, när det bara består av jobb, hushållsarbete och bön. De orden räcker att jag tänker. Jag behöver inte måla fan på väggen också. Men jag kan inte rå för det, att tanken smyger sig in bland de jazziga tonerna i musiken som fyller upp mina öron. Tänk om jag aldrig träffar den rätte, Han som Gud format för att passa mig och vice versa. Så jädra trist och torftigt livet är när man inte har någon man vill kyssa och bli kysst av mellan alla dagens sysslor. ÖRK! säger jag till det. JÄTTEMYCKET ÖRK! Så där vill jag inte ha det. Livet är till för att delas. Inte att upplevas och levas på egen hand.


Jag vill bygga hem med en man och odla ett liv tillsammans med honom. Jag vill resa och bli inspirerad, äta på restaurang och gå på bio. Jag vill ha semester och bada naken i havet. Jag vill kyssas, dansa, hångla och älska tills jag är helt mätt på närhet och beröring och kan slappna av på djupet. Jag vill skratta. Ja, Gud vad jag vill skratta. Så jag kissar på mig och får ont i magen. Jag tror det kallas att leva. Just det, jag vill leva. Leva som om livet faktiskt har ett slut och inte varar i all oändlighet. Leva och njuta av att vara människa så länge jag får lov att vara här på denna sagolikt vackra jord. Jag vill leva, inte bara för Gud och för min kallelse, och för barnen, vännerna och mänskligheten, utan för att mitt liv är en gåva och det går inte i repris.


De senaste åren har jag känt mig som hundra år. Fastän jag bara är hälften så gammal. Livet har liksom stelnat. Som en staty har jag blivit. Trist och tråkig. Lite väl allvarlig. På tok för trött och sorgsen. Hallå! Gud, kan du vara gullig och släppa ut mig ur detta förstenade tillstånd. Jag vill leva mitt liv.


Kram,

Marie