• Marie Ek Lipanovska

Livet bortom längtan

Längtan i mig är som en flämtande låga. Syret verkar vara på väg att ta slut. För mig är det en ovanlig upplevelse, för längtan har alltid varit både så djup och så hög.

Då och då tycks den dra ett djupt andetag och flamma till under några minuter när jag fångar den i ord. Men den är som en döende människa vars ljus långsamt tonar ut för att till slut slockna helt.

Jag är rädd, för jag vet inte vem jag är där på andra sidan. Längtan har varit min livboj, min frälsarkrans i hela mitt liv. Längtan har varit min drivkraft, mitt hopp och min tro. Längtan har varit min tröst, min följeslagare i all ensamhet. Min längtan har varit urstark, lik oxar som plöjer upp jorden innan sådd, likt plogen som röjer vägen från snö och is, lik Arken som bär livet över havet till ett nytt land. Min längtan har varit elden i en kall mörk eremitgrotta, vännen under en min ökenvandring och själasörjaren när livet bara serverat mig nöd.


Längtan har drivit mig bort från den värld vars grundvärden och människosyn inte är friska och sunda. Längtan har drivit mig bort från de män och de relationer där Guds kärlek inte finns. Längtan har drivit mig ut ur mitt eget hem, bort från min barndomsfamilj, mot en okänd tillvaro med Gud jag vet ingenting om. Längtan har drivit mig ut ur mig själv och ställt mig naken inför en annan människa till både ande, själ och kropp.


Längtan har fått mig att prova allt jag inte trodde att jag kunde. Längtan har varit min lärare i skrivande, tecknande och målande. Längtan har gett mig modet att sjunga, att dansa, att filma och att tala. Längtan har bränt broarna bakom mig och drivit mig till gränslandet där ingenting tycks omöjligt, men allt inte ska möjliggöras.


Kanske har jag förlorat modet att längta. För vad har min längtan lett fram till? Fattigdom, ensamhet, sjukdom och isolering.


Hur ska jag längta efter framgång i mitt arbete när jag vet att rikedom inte kommer med vare sig mening eller lycka? Hur ska jag längta efter en man när allt jag erfarit är mannens bortvändhet från kärleken och ett brustet hjärta? Hur ska jag längta efter en gemenskap att tillhöra när allt jag känner till är att sårade människor gärna samlas i grupp i hopp om att någon annan ska läka deras sår? Varför ska jag längta efter en god hälsa och stor livsglädje när jag inte har någon att dela det med?


2020 går mot sitt slut. Vad ett Gott Nytt År skulle innebär för min egen del vet jag inte. Som barn trodde jag att det mänskliga livet handlade om att hitta en livspartner, vara en del i en gemenskap, ha ett arbete som var meningsfullt och stå på en solid ekonomisk grund. Nu vet jag inte längre vad det mänskliga livet går ut på. Vad som är dess mening och dess mål. Kärleken? Gud? Ja, men vad betyder det i realiteten? Hur tar det form i ett mänskligt liv?


Jag har alltid trott att det hänger på mig själv. Hur livet blir är hur jag själv formar det, vilka val jag gör, hur väl jag utför mina sysslor och vem jag gör det ihop med. Fastän jag tror på Gud idag så känner jag ändå likadant, att det är upp till mig själv om något ska hända. Att jag inte kan förvänta mig att någon kommer och räddar mig ur denna grå tillvaro jag lever i. Jag tror inte att det kommer någon som ska förvandla min fattigdom till rikedom, min ensamhet till gemenskap, min sjukdom till god hälsa och min isolering till gott sällskap. Men jag vet att jag har hoppats på det.

Inte att någon ska duka fram och servera allt av livets goda till mig. Inte en betjänt som passar upp mig. Men i hela mitt liv har jag hoppats på en hjälpreda. Ett fysiskt och ett känslomässigt stöd i min vardag. En vän och en älskare. Någon att dela det stora ansvaret vi har över livet vi fått i gåva. Någon som bär kärleken med mig och förökar den. Någon jag litar på i både nöd och lust. Någon som är villig att kämpa i uppförsbacke och vågar styra i nedförsbacke. Någon som inte bara är Guds ande, utan tar form i mänsklig gestalt och vill dela sitt liv med mig.


Jag vill inte bära den bördan längre att det hänger på mig och den längtan som Gud är i mig. För det räcker inte till här på jorden, bara i himmelen och där är jag inte än.

Här behöver Eva i mig sin Adam och Marie i mig sin Josef. Jag behöver en jämlike. En man som inte förnekar det mänskliga i sig, som inte bär skam och skuld kring sin sexualitet och den fysiska längtan efter mig som kvinna. En man som lyssnar efter Guds vilja och gör den utan att dröja. För sådan är jag som kvinna. Lik Eva och lik Maria. Lika mycket människa som jag är full av Guds ande. Inte det ena eller det andra. Varken mer eller mindre.



Eva och Adam

Min version

För ett historiskt ögonblick sedan stod de under det andra trädet med en väsande orm mellan sig. Nu lutar sig Eva mot stammen på Livets träd och känner hur det höjer pulsen och får hjärtat att slå hårt i hennes bröst. Eller är det närheten till Adams nakna varma kropp som släpper fri fjärilarna i hennes mage och fyller skötet med lekande laxar i hennes framrusande fors? Han kan inte titta sig mätt på henne, kvinnan som Gud har placerat i hans åsyn. Själv är han tagen ur jorden. Ur stoff och damm blev han till. När han tittar på Eva känns hon fyllig, bördig och full av liv. Ur Adams eget lilla revben har Gud formgett henne, medan han själv sov och drömde.

Eva mindes hur hon vaknade som ur en evig sömn. Hennes huvud vilade på en mjuk arm som doftade varm jord. När hon öppnade ögonen såg hon ansiktet på en man som ännu sov. Hon fylldes av förundran över bälgen som hans breda bröstkorg var. Hon kände hur den varma luften som hade varit inne och vänt i mannens kropp, drog som en vindil över hennes nakna kropp när han släppte den fri. Ögonen rörde sig där under täckena av tunn hud, som om de drömde en dröm där blicken ville fånga varje händelse och varje ögonblick.

Plötsligt drog mannen ett djupt andetag och kroppens alla rörelser frös för några ögonblick. Sedan tömde han ut andetaget med en väldigt kraft så att Evas hår drog sig undan hennes vilsamma ansikte.

När Adam slog upp ögonen strålade det första morgonljuset ur hans ögon och tände stjärnhimmelen i hennes blick. Båda drog då ett flämtande andetag, i detta mänsklighetens första möte, och insöp så en bit av den andres ljus och härlighet. Ingen av dem ville resa sig upp. Det var så ljuvligt att bara vara nära den andres kropp och vila i blicken med vilken de båda såg på varandra.

De hade samma far, men inte samma mor. De var syskon men samtidigt kvinna och man. Adam var tagen ur Moder Jord. Han lyssnade till moderns röst som berättade för honom vem alla djuren och växterna var och vad de hette.

Kroppen var Evas mor. Den berättade för henne om livets egen puls, om hur allt hänger samman och är ett. Den viskade i längtansfulla toner och förde henne till okända vidder genom sina milda andetag.

Adam lyssnade till Evas berättelser om trakterna han ännu inte hade besökt. Hon beskrev med stor noggrannhet växterna och djuren hon fann under sina vandringar. Så gav Adam Eva de namn hon sedan gav åt det hon hade sett med sina egna öron och rört vid med sina händer.

Hon berättade och han nedtecknade allt. Vad de fann kom de att älska och förundras över. Stort som smått. Varje ting hade sin plats och sin funktion i det öppna landskap de levde fria i.

Någon reste upp gräset ur den torra jorden. Någon grävde floderna åt vattnet som vällde fram. Någon veckade stenen till dalgångar och berg. Någon formade Adam ur moderns jord. Någon såg Eva vila alldeles intill Adams pulserande hjärta. Någon tog Eva ur Adams kropp och formade henne lik honom. Denne Någon kallade Eva och Adam för en Skapare, sin Far.


©Marie Ek Lipanovska 2020



Gott Nytt År!

Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now